Jag tror jag är förföljd.:) Min syster och jag var på väg tillbaka från affären. Vi hade varit och handlat, bland annat kattmat, och det verkar som den här lilla sötnosen visste det redan på håll. Hon (jag tror det var en hon, fast hon var ganska stor, men i alla fall ung), såg oss, sprang genom ett hål i staketet och kom och hälsade. När isen var bruten sniffade hon på shoppingkassen och hängde på. Vi blev ganska oroliga att något skulle hända henne. Hon sprang över gator och bara följde efter. Ett par gick förbi och ville hälsa på henne, men hon hade bara ögon för oss. Mig egentligen. När hon märkte att vi hade upptäckt henne, började hon bli lite hemlighetsfull. Hon följde inte efter oss. Inte alls. Hon kollade bara in några saker. Tog bort en tagg ur tassen. Klättrade upp i ett träd. Till slut, när vi kom till kyrkogården, stannade hon äntligen och gick tillbaka. Det var en lättnad. Vi ville inte att hon skulle råka illa ut. Men jag har en känsla av att hon kommer och säger hej igen, nästan gång vi går förbi.

Idag när vi gick till affären för att handla lite – det är ju Valborg, så bland annat passade vi på att köpa något gott till ikväll – såg vi en otroligt söt fieldspanielvalp. Han var brun och lekfull och tittade jättegulligt på en. Precis som alla valpar viftade han glatt på svansen. Tyvärr var hans ägare hemskt sträng mot honom. Hon verkade inte kunna tolerera några glädjeyttringar. Varför skaffar man sig en så trevlig ras när man bara tänker krossa hans livsglädje? Det gjorde mig ledsen. Stackars valp, han ville ju bara ha lite kul.

Det är lite som Twitter, fast ett helt litet community (för veganer, vegetarianer och alla som är intresserade av en grön livsstil). Välkommen in och ta dig en titt på Svenska Tabernus!

När man stöter på den här typen av stavfel i sin butik, då börjar i alla fall jag tänka ”varför har hon/han ett jobb, när inte jag har det?”. Hur svårt kan det vara att lära sig sitt eget språk?

Ibland är det kanske säkrast att använda en förkortning:

Förkortning

Men annars kör de på utan några hämningar:

Felstavning

En till

Som jag ser det så ingår det här i det allmänna förfallet av vårt vackra språk. Det som gör mig allra mest deprimerad är att snart är det de här språkmarodörerna som vinner. Om tillräckligt många använder språket fel, så blir det “rätt”. Så har det alltid varit. Jag tycker verkligen inte att vi måste gå tillbaka till sextonhundratalet, och någon sorts “ren” svenska. Det existerar inget perfekt tillstånd för språket. Det utvecklas hela tiden. Jag kan acceptera att det förändrar sig, efter en generation, efter tio-tjugo år. Det är bara naturligt. Men inte så här fort. Muterar språket på bara två-tre år, slutar det väl med att vi svenskar inte förstår varandra och då är det slut med svenskan. Det får inte hända. Så länge jag lever kommer i alla fall jag att kämpa för vårt språk. Det betyder inte, som vem som helst som läser min blogg vet, att jag föraktar andra språk, inte alls. Jag älskar språk, alla möjliga språk, men inte på bekostnad av mitt eget.

Varför erbjuder inte digitaltv-operatörerna paket där man får betala extra för att bara få exakt de kanaler man vill ha? Inte som nu när de bara har fuskpaket, där man måste betala för flera kanaler man inte vill ha och aldrig tänker titta på, för att få den eller de få kanaler man faktiskt vill ha.

Jag tycker definitivt att det är en bra affärsidé. Antagligen skulle massor av människor vilja betala för att slippa alla skräpkanaler. Jag har aldrig förstått varför operatörerna envisas med att erbjuda tv-kanaler (där de desperat försöker tvinga på folk reklam), men som ingen egentligen vill se. Kan det löna sig?

Om jag hade råd, skulle jag säga upp tv-abonnemanget och köpa DVD-boxar istället, men tyvärr är det inte möjligt just nu. För övrigt vill min mamma se alla nyhetssändningarna, så det går väl inte ändå. Inte förrän jag får flytta härifrån, men det lär väl inte hända förrän jag ska begravas (inte ens då lär jag väl komma ifrån den här vidriga lilla staden).

En annan idé jag har är att bara sända idrott på en kanal – Idrottskanalen – eventuellt med nyheter mellan varven – och så ta bort all idrott från de andra kanalerna. Fast den åsikten är väl jag (och min syster) ensamma om i hela världen.

Jag har just läst en jättekul artikel om hur svårt svenska språket kan vara för invandrare. Inte nödvändigtvis grunderna, utan att verkligen förstå alla nyanser. Att kunna skämta. Egentligen stämmer det nog för de flesta språk. Undra på att det tar så många år att verkligen lära sig ett språk flytande, inte så som många svenskar anser sig kunna engelska, så där lite lagom, så de hjälpligt kan hänga med i Hollywoodfilmer och förstå internet (men knappast verkligen använda det internationella internet).

Hur många gånger har du förresten läst en rubrik till ett blogginlägg på bruten svengelska? Författaren tror säkert att hon/han behärskar engelska, men ibland kan det se väldigt roligt ut. Översättningen är gjord med hjälp av en onlineöversättningstjänst. Vilken tur att svenska och engelska är så lika. Redan tyskan blir det svårt med och finska och andra språk som är ännu mer olika svenskan/engelskan är nästan omöjliga att förstå med hjälp av en sån tjänst.

…. eller i alla fall en egen värld. Jag passar inte in här. Nästan allt blir tvärt emot vad jag vill. Det börjar bli väldigt tungt att stå ut med.

Vid det här laget, måste väl alla ha läst om den trettonåriga pappan i England. När jag läste om det första gången brydde jag mig inte om det så mycket, men efter ett tag, kunde man läsa om det i nästan varenda tidning. Jag insåg att ”alla” eller i alla fall politiker, journalister och andra självutnämnda experter, tycker att det här är ”sorgligt”, ”tragiskt” och ”upprörande”.

Det där gjorde mig lite arg. Visst, att ens barn skaffar egna barn vid den åldern är väl inte vad ansvarsfulla föräldrar skulle vilja, det är ganska självklart. Men när man tänker på hur många föräldrar som är dubbelt så gamla, som försummar, misshandlar och till och med dödar sina barn, sätts det inte i ett annat perspektiv?

Jag vill verkligen inte försvara det här med att skaffa barn vid den åldern, det är inte det jag säger, men det har ju redan hänt. Två barn har fått ett barn tillsammans. Det är passé. Fait accompli. Nu är det dags att se till att bebisen får en bra start och att båda de unga föräldrarna får en bra framtid, och å andra sidan hålla ett öga på andra tonåringar, så det här inte händer igen.

Efter vad jag har läst, fast de här två ungarna inte kan ha en aning om vad de ger sig in i, verkar de ha tänkt igenom det hela. Den femtonåriga mamman har blivit utvärderad av socialen och de anser att hon duger som förälder. Hennes föräldrar och pappans föräldrar stödjer dem. Kan de inte få en chans? Jag tror inte de kommer att klara sig så mycket sämre än en genomsnittlig ung familj och kanske till och med bättre än en del. För övrigt tror inte jag att ens en fyrtioåring kan veta exakt hur det kommer att bli att bli förälder. Det enda sättet man kan veta säkert är att försöka.

Jag råkar vet att i Storbritannien har det förekommit en massa debatt om att kvinnor väntar för länge med att skaffa barn. Det skriks efter någon form av förändring (på vilket sätt, har man inte gått in på i detalj), så att kvinnor kan skaffa barn vid en acceptabel ålder (acceptabel för vem, undrar jag). De här två är naturligtvis lite yngre än den ålder som anses ”ideal” av familjepolisen, men vem har egentligen rätt att döma?

Visst, om man väntar tills man är fyrtio, kanske man inte kan få barn. Det är tragiskt, för kvinnan det gäller, men det är knappast något som samhället behöver lägga sin kollektiva näsa i blöt i. Om man blir med barn innan man är till exempel tjugo eller så, kanske du får svårt att avsluta din utbildning och ett bra jobb (men vem får bra jobb nuförtiden?), men än en gång, skulle jag säga att det angår dig och din familj, snarare än samhället, eller de där typerna som har åsikter om allting.

Jag hörde talas om en tjugoettårig tjej, som hade ett bra jobb och en sambo och en egen bostad, och den här tjejen blev i alla fall utskälld av vårdpersonalen, för att hon var ”oansvarig” nog att skaffa barn vid den åldern. Men hallå?

Vart vill jag nu komma med det här? Bara att en del saker är faktiskt privata. Låt dem få vara privata, så länge ingen råkar illa ut. Sköt er själva.

Jag kan inte låta bli att fortsätta lite om mikrobloggar. De jag själv använder är, förutom tumbleloggarna, som ju är en typ av mikroblogg, Twitter, Bloggy och Tudeluu.

Den sistnämnda är alldeles ny och väldigt fin. Ingen reklam, än i alla fall och det uppskattar i alla fall jag. Tyvärr finns det inte särsklit många användare än, men det kommer nog, hoppas jag. Jag kan i alla fall verkligen rekommendera den.

Bloggy har numera något som kallas mikrogrupper. Väldigt kul. Den här funktionen är så ny att jag inte har hunnit utvärdera den än.

Twitter känner väl alla till. Jag tycker väldigt bra om den också. En av de stora fördelarna är att det finns så väldigt många användare. Det går alltid att hitta någon som är intresserad av samma sak. Dessutom finns det kändisar där (visst, det lär det göra på Bloggy också, men ingen som jag har hittat i alla fall). Jag följer  t ex Stephen Fry på Twitter och han följer mig. Det betyder väl inte så mycket, med tanke på hur många tusen andra han också följer, men lite kul är det i alla fall.

Min entusiasm för mikrobloggar innebär inte att jag inte uppskattar ”vanliga” bloggar. Tvärtom. Jag verkligen älskar alla typer av bloggar. Men så har det inte alltid varit. För så där fyra-fem år sen försökte jag börja blogga och det gick bara inte. Jag kunde inte komma på något att skriva om. Och idag mikrobloggar jag… Det är väl någon sorts utveckling, men om den är bra eller inte, vet jag inte.

Det verkar som mikrobloggar håller på att bli mer och mer populära. Vad jag förstår, är teorin bakom dem, att folk är upptagna, de har inte tid att sitta ner och skriva ett långt blogginlägg. På ett sätt låter det vettigt. Men å andra sidan, vem säger att man måste blogga tio gånger om dagen? För ett tag sen, läste jag om en grupp människor som ägnar sig åt ”långsambloggande” – kvalitetsbloggande, inte kvantitet. Det verkar också vettigt.

Eftersom jag är den patetiska, konstiga enstöringen som jag är, har jag inte så mycket att berätta om när det gäller ”vad gör du?”. Om jag skulle riktigt gå in för mikrobloggande, skulle det nog mest bli så här: ”Sitter här vid datorn”, ”Kom just tillbaka efter en promenad”, ”Åt middag. Det var gott”. Tråkigt. Patetiskt.

Det påminner mig om något ännu nyare – nanobloggande. Ett ord i taget. Genialt? Trendigt? Coolt? Poetiskt? Kanske, men pretto och snobbigt känns nog mera passande. Meningslöst också, enligt mig. Men det kanske är något man vänjer sig vid.

Allt det här har ändå inte hindrat mig från att skaffa så många som fem (tror jag) mikrobloggar (inte nanobloggar) och jag gör mitt bästa för att hänga med. Det tror jag att jag kommer att göra så länge det känns kul.

Vad tycker du? Ska jag ge nanobloggandet ett chans också? Här hittar du i alla fall en nanobloggsida.