Jag har visst inte gnällt på ett tag. Det börjar nog bli dags igen.

En sak som retar mig jättemycket är Postkodlotteriet. Jag kanske inte ens borde fråga, men ok, jag gör det ändå. Vad #%&%&#&# är en Postkod? Har vi det i Sverige? Varför heter det så? Ok, jag kan väl gissa, men det borde inte behöva vara så här i vårt land.

Snart tar väl de där cowboy-idioterna över också. Och då menar jag inte de söta gay-cowboyarna i Brokeback Mountain… (Dregelpaus).

Reklamen då… Hur många reklamfilmer är egentligen producerade i Sverige längre? Det är faktiskt inte klokt. Jag gillar inte ens reklam, utom ICA-reklamen och Teliareklamen. Men om vi nu ändå måste ha reklam, ska den inte vara svensk då? Va?

Varför ska vi ha alla de där enormt likartade reklamfilmerna där det märks tydligt att ljudet är dubbat. Shampooreklamen och tvättmedelsreklamen och …

Vad är förresten en ”formula”? För all del, jag kan ju gissa, men hur kan de bara hitta på ”nya” ord, när vi faktiskt har riktiga svenska ord? Fast jag får väl sluta nu, innan jag dör av ilska.

Men där tog det slut, för den här gången. Gnället alltså. Det känns faktiskt rätt skönt.

Jag har funderat lite på det här med att bli publicerad “på riktigt” – av ett förlag alltså. Det verkar just nu vara helt omöjligt. I alla fall för mig och många som jag, som inte skriver det som anses “intressant” just nu. Och inte har jag invandrarbakgrund. Missförstå mig inte, jag läser gärna böcker av s k invandrare, även om jag inte brukar dela in folk i kategorier utifrån vilka länder de kommer från. Men jag tycker dessutom om att läsa annat. Det är alltså vad boken handlar om som intresserar mig, inte var författaren kommer ifrån.

Ett annat problem jag har är att jag skriver antingen för långa berättelser, om de skulle definieras som noveller, eller för korta om de skulle definieras som romaner. Jag kan faktiskt inte skriva kortare berättelser än ca 7000 – 10 000 ord. Mindre än så skulle inte räcka till att utveckla handling och karaktärer. Jag fungerar inte så. Däremot skulle jag kanske kunna skriva lite längre än de “kortromaner”/”ungdomsromaner jag skriver. Alltså komma upp i ca 70 000 och uppåt. Men inte så hemskt mycket mer. Jag är nog en person som skriver kortfattat, paradoxalt nog, med tanke på att jag inte kan skriva vad som anses vara noveller. Men det beror nog på att jag inte kan dra ner på handlingen, inte att jag skriver långa meningar.

Det kändes ett tag ganska deprimerande, det här att jag antagligen aldrig kommer att få någon bok publicerad av ett förlag. Men så insåg jag att det också innebär en frihet. Ingen kommer att säga till mig att mitt ämne inte är “användbart”, “intressant” eller “aktuellt” eller vad de där redaktörerna nu säger. När de inte skickar ut ett standardformulär som visar tydligt och klart att de inte ens har läst min bok, utan bara låtit manuset ligga ett tag. Jag skulle faktiskt uppskatta om de istället meddelade på sin hemsida att de inte tar emot obeställda manus just nu. Det vore mycket bättre än att de låter en tro att de är intresserade av nya manus, när de faktiskt inte är det. I alla fall inte från någon som inte redan är känd för något annat.

Man kanske skulle anmäla sig till en dokusopa, oj – dokusåpa heter det visst… Om man visar brösten några gånger så blir man ju känd och då kanske det går att bli publicerad. Nej, det där är inte min grej faktiskt. För övrigt är det nog väldigt nittiotal, alltså helt passé att bli känd enbart på brösten. Nu måste man ha sex med någon inför kameran också, helst någon av samma kön. Attan. Där sprack det.

Nej, jag får nog hitta på något annat sätt att bli publicerad. Kanske kan man ge ut sin bok själv och sen marknadsföra och sälja den själv också. Antagligen går det inte så bra, men det skulle vara en sån kick att få se sin skapelse i bokform. Även om man måste betala alltsammans själv.

Något jag verkligen hatar är dokusåpor och tävlingsprogram. Men det är väl två olika saker? Kanske, men nu för tiden brukar gränserna mellan de värdelösa programtyperna gå ihop.

Hur kan människor som för bara ca 5-7 år sedan – dvs de flesta vuxna människor från drygt 20 och uppåt – plötsligt bli beroende av sådana hjärndöda program? Kan det verkligen kallas underhållning?

Men jag är inte förvånad, tyvärr. Åtminstone när man tittar på hur skolan ser ut. Dagens tonåringar är obildade, slöa och verkar rent ut sagt dumma.

Hur kunde det bli så? Ja, personligen misstänker jag att det beror på det sittande partiets långvariga tid vid makten. Alla dessa pedagogiska experiment som testas och förkastas ungefär vart tionde år.

Bara en sådan sak som de hemsidor och profilsidor som finns ute på internet… Personer som är lite drygt 20 år gamla, kan stava, rätt så bra, och behärskar sitt eget språk ganska ok. Men alla tonåringar och yngre, skriver så ofattbart dåligt att man förstår att de nästan inte har ett skriftspråk alls. Tydligen är deras så kallade språk enbart muntligt.

De ungdomar som växer upp nu, är så försummade av sina föräldrar att de låter sig utnyttjas av främmande personer i anonyma chatrum. Flickorna, som för övrigt även i vanliga fall klär sig som gatuprostituerade, tar gärna av sig det lilla de har på sig efter mycket liten övertalning. Posera för nakenbilder? Javisst, bara jag blir känd. Så verkar det låta rätt ofta idag. Dokusåpa-”stjärnor” tycker det är feministiskt att förnedra sig genom att exploatera sina ofta plastikopererade kroppar.

Att ha så lite respekt för sig själv är märkligt och skrämmande. Det som skrämmer mig mest är att efter alla dessa år av kvinnlig frigörelse, jämlikhet och jämställdhet, så är det ändå kvinnor och flickor med ett litet inslag av småpojkar, och naturligtvis djur, som exploateras värst i alla sammanhang. Målgruppen för hela detta smörgåsbord av slavarbetande, avklädda, prostituerade eller slaktade offer är självklart män.

En förklaring till att en del människor är utanför och impopulära kan vara att andra inte förstår sig på dem. Det är klart att en anledning till det helt enkelt kan vara att personen är konstig. Eller med andra ord, bara väldigt annorlunda. Min teori är vi kanske inte är så olika varandra trots allt. Det är bara det att några av oss får fel på “koden”. Alltså de små, subtila signaler som vi sänder ut.

Jag ser det så här: för att folk ska tycka om en måste man antingen vara en stark ledare, eller en underdånig efterföljare – en “hovdam”, som jag brukar kalla dem. (Oavsett kön).

Men tänk om man inte kan vara någotdera?

Personligen tycker jag att det här kan vara en förklaring till varför jag känner mig så utanför. Andra människor kanske skulle ha lättare att tycka om mig om jag bara kröp till korset och blev deras slav – eller om jag kunde slå med piskan och göra dem till mina slavar?

Kanske. Om jag kunde ändra mig, skulle jag ens vilja det? Jag tror att ibland måste man bara acceptera sig själv som man är, även om det är att vara en förlorare, en av dem som “kunde blivit” något – enligt andras kriterier, inte nödvändigtvis mina egna.

För om jag måste välja mellan att låtsas vara någon annan än den jag är, och kanske bli lite mer omtyckt, eller helt enkelt vara mig själv, så måste jag ändå välja det senare. På gott och ont, det här är jag.

Nu måste jag bara klaga lite igen… Vad har egentligen hänt med vårt svenska språk?

Visserligen är jag vegan, men jag kan i alla fall uttala mjölk. Dricker ni andra ”mjulk”? Nyss såg jag ett inslag på tv om ”Tolvkillingsoperan”. Låter gulligt. Jag menar, de är ju så söta när de får ”mjulk” av sina mammor… Har ni märkt att de viftar på svansen då?

Nuförtiden ”sjänner” folk sig på alla ”mujliga” olika sätt, verkar det som, och en del reser ”usterut”. Lyckligtvis är det fortfarande sommar, men senare blir det som vanligt ”hust”.

Fattar ni överhuvudtaget vad ni säger längre?

Ok, ok. Det kanske räcker nu, men kom igen. Är det rimligt att språket förändras varje år? Flera gånger per år? Hur ska någon kunna förstå vad någon annan säger om det fortsätter så här?

Jag är fullt medveten om att ett språk som inte förnyas dör. Men om det förvandlas till oigenkännlighet vart tredje till vart femte år, kan man ju inte längre tala om ett språk. Ska vi ha 100 eller 1000 språk istället, eller kanske 10 000?

Går det att kommunicera med varandra längre då? Eller ska man behöva använda sig av engelskan ännu mer, bara för att kunna göra sig förstådd i sitt eget land?

Det har ju redan gått för långt med användningen av engelskan i vardagsspråket. Ännu mer skulle bara innebära att man blir tvungen att dödförklara svenskan och sluta använda det.

Och det skulle i alla fall jag tycka var väldigt synd.

Allt det som är fel i samhället idag är inte köns- eller artinriktat. Ta t ex underhållningsindustrin. Tv, internet, mobiltelefoner med Walkmanfunktion och eller 3G. Allt det där kostar pengar, och mer och mer för varje dag. Den normala utvecklingen när det gäller teknologi brukar vara att saker blir billigare, inte dyrare. Men numera är det inte inköpet som är den största utgiften – utom när det gäller de nyaste produkterna – det är användandet.

Elen kostar. Mer och mer för varje år, naturligtvis. Elbolagen kan sätta sina priser som de vill, och här i vårt frusna mörka land måste vi ju ha el, annars dör vi.

Tv-licens, internetuppkopplingar och mobilabonnemang kostar pengar. Det är naturligtvis sant att inget är gratis. Men jag tycker att skiv- och filmbolagen/distributörerna liknar elbolagen. De sätter sina egna priser och villkor.

Kopieringsskydd som ibland förstör den apparat man spelar upp CD-eller DVD-skivan på, och som hindrar en från att göra en säkerhetskopia. De där skivorna är otäckt dyra, så självklart vill man gardera sig för att inte råka ut för en olycka. Dessutom, hur många vill släpa med sig CD- och DVD-samlingen till sommarstugan?

Har man betalat så mycket, ska man ha rätt till att göra en kopia. Så länge man inte tjänar pengar på att sälja piratkopior, ska man ha rätt till att göra som man vill med det man köpt.

Det påstås att konsumenterna numera bara vill ha sin musik och sina filmer nedladdningsbara. Kanske är det sant. Jag vill det i alla fall inte. Inte enbart, alltså. Ibland vill jag faktiskt äga en CD eller DVD-skiva så jag kan lyssna på den när jag vill. Digitala format kan försvinna på en sekund. De fungerar bara så länge ens uppspelningsapparat fungerar.

Dagens datorer, telefoner, tv-apparater, CD- och DVD-spelare samt musikspelare görs avsiktligt så att de ska gå sönder inom några få år. Så att konsumenten ska behöva köpa nya prylar regelbundet. Allt är så dyrt, och dyrare blir det om dessa dyra saker måste kasseras och nya inköpas vart andra till vart tredje år, som värst. Ja, ja. Nu gnäller jag igen. Men det här är min blogg, här gör jag som jag vill.

Fast jag är väldigt intresserad av historia, gör mina studier mig ganska deprimerad. Jag läste ett exempel på vår medeltida moral taget ur Västgötalagen. Det handlade om när en ”lekare” dvs underhållare hade blivit slagen på en marknad. Den enda ”rättvisa” han kunde få var att man rakade en bit av svansen på en kviga – märk väl en kviga, inte en tjurkalv – och smetade på fett. Sen fick lekaren hålla sig kvar vid svansen och försöka hålla sig på benen – för hans fötter skulle också vara nerkladdade med fett. I lagkapitlet förekom också några rader om en trälkvinna, och det var naturligtvis inte till trälkvinnans fördel. Med andra ord, löst folk som underhållare, kvinnor och djur, skulle inte vänta sig någon rättvisa alls. Det enda som hänt sedan dess är att lekarna har fått fler rättigheter, om de är män i alla fall…

Jag älskar att lära mig nya språk – eller att jobba med de gamla. Men bortsett från svenska (självklart) och engelska, är det ganska svårt att öva sig. Man behöver åka till landet i fråga, gärna under längre tid – ett halvår, ett år eller mera. Om man inte kan det – och jag har inte möjlighet att göra det nu i alla fall, och jag vet inte när det skulle kunna bli, finns det lite annat man kan göra.

Jag brukar läsa nyheterna på nätet. Inte bara dagliga nyheter som i dagstidningarna utan om alla möjliga olika ämnen jag är intresserad av. När jag kan försöker jag passa på att läsa de här nyheterna på andra språk än svenska och engelska. T ex när det gäller “vanliga” nyheter brukar jag gå till en site som heter EuroNews. Där kan jag läsa samma nyhet på franska, spanska, italienska och tyska. Det underlättar en hel del. Men om jag behöver kan jag översätta några ord med hjälp av t ex Altavista Babelfish.

Det är lite svårare med t ex teknologinyheter eller nyheter om miljö och ekologi för att nämna några av mina intressen. Ofta kan jag bara få tag i dem på mina första två språk. Men när jag kan försöker jag läsa sånt åtminstone på franska och ibland också spanska – mina “näst bästa” språk. Nu menar jag inte någon värdebedömning, bara vilka språk jag behärskar bäst.

En annan sak som jag gör – det här gäller bara franska, inte spanska eller något av de andra språken – är att läsa böcker. Jag försöker hitta någon kul bok, t ex en deckare och så läser jag den på franska istället för på svenska eller engelska. Dessutom, just den deckarserien jag börjat med, tror jag inte finns översatt till svenska alls, och kanske inte ens engelska.

Häromåret upptäckte jag att en kinesisk bok jag ville läsa bara fanns översatt till ett västerländskt språk. Det var tur för mig att det språket var franska. Därför fick jag chans att läsa boken, och öva mig på ett av mina språk på en gång.

Vad som är nästan allra bäst – utom att vara i landet eller åtminstone prata med en infödd – är att chatta och maila med en infödd, eller kanske att skriva inlägg på en anslagstavla, ett forum eller en internetgrupp. Ett tag hade jag möjlighet att chatta med en fransman. Det var jättebra. Jag kunde använda lite svårare uttryck än vanligt, för att jag fick feedback direkt. Om jag undrade över ett ord, kunde han ge mig det direkt. Fast maila är bra det också. Då får man sitta med ett lexikon, fast det är bäst att man kan uttrycka sig åtminstone lite enkelt, helt utan hjälp. Det är svårare att utgå från lexikonet hela tiden.

Sen kan man ju fråga sig hur stor användning man kan ha för främmande språk. Rent praktiskt/ekonomiskt kanske jag inte har det. Jag har inte tänkt mig att flytta utomlands även om jag funderade på det mycket för några år sen. Naturligtvis skulle man kanske kunna få ett jobb här i Sverige som innebär att man får användning för något annat språk. Fast då måste man ju behärska det helt flytande. Det gör jag med engelska, men sorgligt nog inte med något av de andra. Inte än i alla fall.

Drömmen är att få bli översättare, men det lär nog inte hända. Jag skriver böcker både på svenska och engelska, men det blir nog inte så att jag någonsin kommer att behärska franska och spanska fullt så bra att jag kan skriva egna böcker.

Trots det tror jag att jag har “nytta” av mina språkstudier. Om inte annat är det bra för hjärnan. Dessutom är det jättekul. Nuförtiden är det inte mycket som jag tycker är jättekul, men att skriva, läsa och använda språk på olika sätt är faktiskt det.

Att läsa om historia är ett annat nöje. Läsa, inte plugga. Musik är ett annat av mina intressen och enda anledningen till att jag nämner det här, i det här inlägget, är att det kan vara användbart i språkstudier.

Man kan lyssna på texterna, och försöka översätta dem inne i huvudet. Musik är också en aspekt av ett lands kultur, så de låtar du lyssnar på lär dig lite om landet vars språk du studerar.

Det här var några exempel på vad jag brukar göra för att öva mig på de språk jag studerar. Inget av det här är särskilt dyrt. Om man inte har råd eller tid att resa eller gå en kurs kan man alltid försöka med det här. Det fungerar naturligtvis inte om man är helt och hållet nybörjare, men det ska finnas bra onlinekurser och kurser på CD och DVD. Fast det är förstås mycket dyrare.

DET GRUNDLÄGGANDE:

Namn: Camilla

Nickname: Rosa Polaris, Misabel (tidigare Cloudberry, Grace, Cassandra mm)

Plats: Viculus, Terra Nemorosa. Ja, ok då, om du vill vara petig: Sverige

Sysselsättning: Lite av varje

Kort personlig beskrivning: Om jag visste vem jag själv är så skulle jag tala om det. Jag lovar. Allvarligt talat, jag är inte säker längre. Jag har haft det jobbigt och jag som jag är idag är inte samma jag som när jag var liten eller ens som tonåring, på både gott och ont.

Här kommer några nyckelord i alla fall: skriver, läser (böcker), historieintresserad, språkstudent, djurälskare, vegan, för jämlikhet. Jag är inte religiös alls och partipolitik känns meningslöst. Festande är något som inte passar mig alls.

Jag är inte alls intresserad av sport, men förut brukade jag simma, och jag hoppas jag kan ta upp det igen någon gång.

Favoriter: djur, böcker (att läsa), att skriva, historia, språk, kulturer, ekologisk livsstil (jordskepp, halmbalshus, lerhus, odling mm), lugn och ro

Hobbies: lyssna på musik, träna, gå långa promenader, pyssla med huset och trädgården (lite i alla fall), sticka mm

Färger: blått, grönt, rött, aqua

Mat: allt möjligt som är vegan

Ställe: mitt hus och min trädgård

Musik: pop, rock, klassiskt

Böcker: fantasy, pusseldeckare, facklitteratur

Filmer: drama, komedi, action, science fiction
TV: (se ovan) jag hatar speciellt dokusåpor och tävlingsprogram

Kändisar: Hmm… jag är inte säker på att jag gillar dem alls, men det finns ju en del riktigt sexiga killar som jag inte kan motstå, som t ex Jonathan Bennett och Jake Gyllenhaal, och några (ännu färre) tuffa, coola kvinnliga kändisar som är lite av förebilder för migg

Författare: Var börjar jag? Ok, jag ska försöka. Diana Wynne Jones, Ursula LeGuin, Garth Nix, Charles de Lint, Rebecca Lickiss, Kristen Britain, Kelly McCullough, Reginald Hill, Jean-François Parot, Rita Mae Brown och Sneaky Pie Brown, Janet Evanovich, Johan Theorin, Gull Åkerblom, Gunila Ambjörnson, Maria Gripe m fl

Tecknad seriefigur: Peek-a-Boo i Rose is Rose, Kit i Kit n Carlyle, Snobben, Morrgan och Klös

LITE DJUPARE:

Land som jag helst vill besöka: Frankrike (igen), Tyskland, Italien, Grekland

Viktigaste personerna i ditt liv: min syster Gabriella, min mamma Ingegerd, min mormor Sara, min morfar Nils, morfars syster Signe, min faster Greta och min pappa Åke.

Vad jag helst av allt vill uppnå: att bli en bättre författare, lära mig franska helt flytande, att överleva den här svåra tiden, och… inte minst att få biologiska barn (jag har redan flera adopterade djurbarn)

Det jag lyckats bäst med: att jag blev vegan, att jag lärde mig engelska helt flytande och att jag har skrivit flera romaner

Min högsta önskan: att få en större familj (inklusive biologiska barn) och fler vänner

Vad jag inte kan leva utan: min familj, mitt hem, mina böcker, min teknologi

Allt om Bloggen:

När började du blogga: förra året, tror jag, fast då gick det inte så bra

Varför började du med den här bloggen: för att få leva ut allt mitt missnöje

Hur fick du reda på det här med blogg: eftersom jag varit online rätt länge tog det inte så lång tid att upptäcka det här mystiska bloggandet, och så började jag ta reda på vad det var

Vad kan läsare och besökare vänta sig av din blogg: ärlighet om vad som retar mig och som verkar vara fel

Favoritbloggar/bloggare: håller på att ta reda på det, men till att börja med min syster och min mamma, i övrigt, se min bloggroll