Nu har SVT gjort det igen. Klantat sig med programtablån. Nej, jag menar inte bristen på sevärda program under helgerna. Det väntar jag mig numera. Om man inte är pensionär eller dokusåpa- och tävlingsprogramsentusiast, finns det inte mycket att se.

Nej, det jag klagar över nu är ”bara” kollisionen mellan de enda två sevärda programmen den här julhelgen. Död och försvunnen respektive Kommissarie Lynley. När de sista avsnitten av Lynley äntligen kommer, då lägger de första avsnittet av de två allra sista (om jag förstått rätt) avsnitten samtidigt som näst sista delen av en annan deckarserie.

Dåligt, SVT. Hur tänker ni egentligen? Struntar ni helt i oss som fortfarande tycker om deckarserier mm? Eller tänkte ni inte alls?

Jag bryr mig inte om att maila och klaga längre. De svarar ändå inte. Så därför kommer det här gnälliga inlägget istället.

Om jag hade råd skulle jag köpa DVD-boxar istället. Dem kan man i alla fall lita på.

Jag skriver för att jag hela tiden har huvudet fullt av berättelser. Jag funderar alltid på ”om det var så här istället…” En författare har total kontroll över sin skapade värld. Eftersom jag själv saknar kontroll över mitt liv, hur mycket jag än försöker och kämpar, vill jag ha den kontrollen någonstans.

Att skriva är att skapa, och jag kan inte skapa något annat.

Dessutom är språk mitt liv. Jag älskar att lära mig språk, men än så länge kan jag bara skriva på två språk. Om jag fick önska mig, skulle jag vilja kunna skriva på alla mina språk, men jag inser att det egentligen bara är de två jag redan kan som jag verkligen har ”användning” för.

En anledning till att jag skriver (och skapar berättelser inne i huvudet) är att jag inte står ut med mig själv som jag är, eller mitt liv som det är. När jag skriver skapar jag om min verklighet så jag kan stå ut med att leva.

Jag skriver för att det är en av de mycket få saker som gör mig glad och stolt över mig själv. Det är en av de få saker jag är bra på. Alltså får det mig att känna mig lyckad, enligt mina egna kriterier. Och det är det enda sättet att känna sig lyckad.

Jag älskar att foga ihop handlingen och utveckla karaktärerna. Trots att jag älskar språk, är det ändå handlingen, karaktärerna och deras interaktion som intresserar mig mest.

När man skriver kan man lägga in sina åsikter, som ingen någonsin frågar efter, i berättelsen, och på så sätt få sagt vad man tycker, och kanske också påverka andra. Om man ser på de litterära verk som överlevt genom historien, har de haft ett enormt inflytande på eftervärlden, även om samtiden ignorerade dem och dess författare. Jag kan lämna efter mig något som består.

Jag skriver för att det är nästan det enda som kan få mig att glömma omvärlden. Att skriva får mig att försvinna in i en annan och bättre värld.

Att lära sig saker utvecklar hjärnan, men att skapa saker gör det också. Och om man lär sig saker som man kan ha användning för i sitt skrivande är det till dubbel nytta.

Det man skriver kunde aldrig någonsin ha skrivits av någon annan människa. Det är alltid helt unikt för författaren. Att skapa något som är unikt är en fantastisk känsla.

Jag insåg just att jag är medlem av (tror jag) hundratals onlinecommunity (hur skriver man det i plural?) och jag har ändå nästan inga vänner. Det sorgliga är att hur få mina onlinevänner än är, är de betydligt fler än mina vänner i verkliga världen.

Varför är det så? Är jag den tråkigaste människan i hela världen? Är internet ett hopplöst ställe att leta efter vänner på? Nu när jag tänker efter, är det här vanligt? Upplever de flesta samma sak?

Jag skulle så väldigt, väldigt gärna vilja ha en pojkvän nu, och några få riktigt bra vänner. Är det för mycket begärt? Så vart ska jag gå? Hur kan jag leta mer effektivt? I verkliga världen och på nätet. För de ställen där jag har letat hittills är uppenbarligen inte bra. Synd. Jag tycker verkligen om många av mina ”nätverk”, men sociala är de inte.