72 % av DN:s läsare är för att bygga ut kärnkraften. Jaha. Då antar jag att alla de här personerna också erbjuder sina tjänster, frivilligt, när det gäller sanering och räddningsarbete om det blir en allvarlig olycka. Inte? Ok. Vem ska göra det då? Vi som är emot kärnkraften? Knappast. Ni får klara er själva med det.

Nu när jag har testat Soup, kan jag säga att för mig fungerar den som en lite coolare version av FriendFeed (eller Multiply utan de irriterande annonserna). Den samlar ihop inlägg från andra sajter, och det kan vara praktiskt om du har kompisar och familjemedlemmar som vill hålla sig ajour med vad du gör. Det är naturligtvis också möjligt att använda den som vilken annan tumblelogg som helst.

Tumblr är (för mig) en jättebra ”klippbok” – i mitt fall en fotoblogg (fast som jag nämnde tidigare, brukar jag också lägga ut länkar och andra kortare inlägg). För att vara riktigt ärlig, tog det mig ett tag att komma på hur jag skulle använda den, men när jag gjorde det, blev jag rejält förtjust i den. Den är så – kreativ – man får göra så mycket själv, om man jämför med andra bloggplattformar som WordPress och LiveJournal. Jag har fortfarande inte testat Publr eller Plurk. Det är faktiskt så att jag inte har lurat ut riktigt vad Plurk är för något och om jag kan ha någon användning för den.

Jag läste nyligen ett blogginlägg om vad mikrobloggar är. Där nämndes Twitter, Bloggy och Jaiku. Enligt vad jag har förstått, är de en typ av mikroblogg. Det finns minst en annan sort, en tumblelogg. En tumblelogg är en sorts klippbok, medan ”vanliga” bloggar är en sorts onlinedagbok eller till och med en sorts hemsida (som ju kan vara en massa saker, till exempel ett visitkort).

Jag själv har en tumblelogg på Tumblr, som jag använder mest som en fotoblogg, men där jag också lägger ut en del länkar och annat som är kortare än vad jag skulle lägga på en ”traditionell” blogg. Det finns också andra av ungefär samma typ, som Publr och Plurk (som dessutom är ett sorts socialt nätverk, men det är ju nästan alla på ett eller annat sätt.) Det finns också något som heter Soup, som är mer eller mindre något liknande.

En viktig anledning till att jag vill ha barn, är naturligtvis min ensamhet, fast jag har flera andra, kanske ännu viktigare anledningar.

Min barndom var väldigt lycklig. Jag hade flera vuxna som var snälla mot mig och var goda förebilder. Det var en stor trygghet, och jag kommer aldrig att glömma mina äldre släktingar. Tyvärr är de borta sen länge. Den enda familj jag har kvar, är min mamma och min syster.

Jag tror att jag skulle kunna bli en ganska bra förälder. För mig är familjen det viktigaste, och jag skulle aldrig värdera något högre än min familj och mina vänner. Istället skulle jag ägna mig åt mina barn och försöka ge tillbaka lite av det jag fått av mina äldre släktingar och familjemedlemmar.

Jag råkar tycka att min livsstil är positiv både i liten och större skala. I vår familj undviker vi att åka bil – vi har över huvud taget ingen längre. Vi lever småskaligt och jordnära, och odlar en del själva, vi komposterar och slänger väldigt få av de prylar vi har skaffat – men vi skaffar sällan några prylar. Det här vill jag föra vidare till mina barn. Resursslöseri är något vi inte kan kosta på oss längre.

Det enda som över huvud taget kan inge lite hopp i allt mörker – krig, epidemier, miljöförstöring mm – är just barnen, vår framtid. Därför vill jag inte överlåta framtiden på andra. Den som värdesätter karriär, resor, prylar, latte mm högre än familjen borde avstå, men för mig finns inget viktigare än mina närmaste.

Nu hoppas jag att min inställning har klarnat lite, för de av mina läsare som kanske har undrat varför jag vill ha barn.