Vid det här laget, måste väl alla ha läst om den trettonåriga pappan i England. När jag läste om det första gången brydde jag mig inte om det så mycket, men efter ett tag, kunde man läsa om det i nästan varenda tidning. Jag insåg att ”alla” eller i alla fall politiker, journalister och andra självutnämnda experter, tycker att det här är ”sorgligt”, ”tragiskt” och ”upprörande”.

Det där gjorde mig lite arg. Visst, att ens barn skaffar egna barn vid den åldern är väl inte vad ansvarsfulla föräldrar skulle vilja, det är ganska självklart. Men när man tänker på hur många föräldrar som är dubbelt så gamla, som försummar, misshandlar och till och med dödar sina barn, sätts det inte i ett annat perspektiv?

Jag vill verkligen inte försvara det här med att skaffa barn vid den åldern, det är inte det jag säger, men det har ju redan hänt. Två barn har fått ett barn tillsammans. Det är passé. Fait accompli. Nu är det dags att se till att bebisen får en bra start och att båda de unga föräldrarna får en bra framtid, och å andra sidan hålla ett öga på andra tonåringar, så det här inte händer igen.

Efter vad jag har läst, fast de här två ungarna inte kan ha en aning om vad de ger sig in i, verkar de ha tänkt igenom det hela. Den femtonåriga mamman har blivit utvärderad av socialen och de anser att hon duger som förälder. Hennes föräldrar och pappans föräldrar stödjer dem. Kan de inte få en chans? Jag tror inte de kommer att klara sig så mycket sämre än en genomsnittlig ung familj och kanske till och med bättre än en del. För övrigt tror inte jag att ens en fyrtioåring kan veta exakt hur det kommer att bli att bli förälder. Det enda sättet man kan veta säkert är att försöka.

Jag råkar vet att i Storbritannien har det förekommit en massa debatt om att kvinnor väntar för länge med att skaffa barn. Det skriks efter någon form av förändring (på vilket sätt, har man inte gått in på i detalj), så att kvinnor kan skaffa barn vid en acceptabel ålder (acceptabel för vem, undrar jag). De här två är naturligtvis lite yngre än den ålder som anses ”ideal” av familjepolisen, men vem har egentligen rätt att döma?

Visst, om man väntar tills man är fyrtio, kanske man inte kan få barn. Det är tragiskt, för kvinnan det gäller, men det är knappast något som samhället behöver lägga sin kollektiva näsa i blöt i. Om man blir med barn innan man är till exempel tjugo eller så, kanske du får svårt att avsluta din utbildning och ett bra jobb (men vem får bra jobb nuförtiden?), men än en gång, skulle jag säga att det angår dig och din familj, snarare än samhället, eller de där typerna som har åsikter om allting.

Jag hörde talas om en tjugoettårig tjej, som hade ett bra jobb och en sambo och en egen bostad, och den här tjejen blev i alla fall utskälld av vårdpersonalen, för att hon var ”oansvarig” nog att skaffa barn vid den åldern. Men hallå?

Vart vill jag nu komma med det här? Bara att en del saker är faktiskt privata. Låt dem få vara privata, så länge ingen råkar illa ut. Sköt er själva.

Jag kan inte låta bli att fortsätta lite om mikrobloggar. De jag själv använder är, förutom tumbleloggarna, som ju är en typ av mikroblogg, Twitter, Bloggy och Tudeluu.

Den sistnämnda är alldeles ny och väldigt fin. Ingen reklam, än i alla fall och det uppskattar i alla fall jag. Tyvärr finns det inte särsklit många användare än, men det kommer nog, hoppas jag. Jag kan i alla fall verkligen rekommendera den.

Bloggy har numera något som kallas mikrogrupper. Väldigt kul. Den här funktionen är så ny att jag inte har hunnit utvärdera den än.

Twitter känner väl alla till. Jag tycker väldigt bra om den också. En av de stora fördelarna är att det finns så väldigt många användare. Det går alltid att hitta någon som är intresserad av samma sak. Dessutom finns det kändisar där (visst, det lär det göra på Bloggy också, men ingen som jag har hittat i alla fall). Jag följer  t ex Stephen Fry på Twitter och han följer mig. Det betyder väl inte så mycket, med tanke på hur många tusen andra han också följer, men lite kul är det i alla fall.

Min entusiasm för mikrobloggar innebär inte att jag inte uppskattar ”vanliga” bloggar. Tvärtom. Jag verkligen älskar alla typer av bloggar. Men så har det inte alltid varit. För så där fyra-fem år sen försökte jag börja blogga och det gick bara inte. Jag kunde inte komma på något att skriva om. Och idag mikrobloggar jag… Det är väl någon sorts utveckling, men om den är bra eller inte, vet jag inte.

Det verkar som mikrobloggar håller på att bli mer och mer populära. Vad jag förstår, är teorin bakom dem, att folk är upptagna, de har inte tid att sitta ner och skriva ett långt blogginlägg. På ett sätt låter det vettigt. Men å andra sidan, vem säger att man måste blogga tio gånger om dagen? För ett tag sen, läste jag om en grupp människor som ägnar sig åt ”långsambloggande” – kvalitetsbloggande, inte kvantitet. Det verkar också vettigt.

Eftersom jag är den patetiska, konstiga enstöringen som jag är, har jag inte så mycket att berätta om när det gäller ”vad gör du?”. Om jag skulle riktigt gå in för mikrobloggande, skulle det nog mest bli så här: ”Sitter här vid datorn”, ”Kom just tillbaka efter en promenad”, ”Åt middag. Det var gott”. Tråkigt. Patetiskt.

Det påminner mig om något ännu nyare – nanobloggande. Ett ord i taget. Genialt? Trendigt? Coolt? Poetiskt? Kanske, men pretto och snobbigt känns nog mera passande. Meningslöst också, enligt mig. Men det kanske är något man vänjer sig vid.

Allt det här har ändå inte hindrat mig från att skaffa så många som fem (tror jag) mikrobloggar (inte nanobloggar) och jag gör mitt bästa för att hänga med. Det tror jag att jag kommer att göra så länge det känns kul.

Vad tycker du? Ska jag ge nanobloggandet ett chans också? Här hittar du i alla fall en nanobloggsida.