När man stöter på den här typen av stavfel i sin butik, då börjar i alla fall jag tänka ”varför har hon/han ett jobb, när inte jag har det?”. Hur svårt kan det vara att lära sig sitt eget språk?

Ibland är det kanske säkrast att använda en förkortning:

Förkortning

Men annars kör de på utan några hämningar:

Felstavning

En till

Som jag ser det så ingår det här i det allmänna förfallet av vårt vackra språk. Det som gör mig allra mest deprimerad är att snart är det de här språkmarodörerna som vinner. Om tillräckligt många använder språket fel, så blir det “rätt”. Så har det alltid varit. Jag tycker verkligen inte att vi måste gå tillbaka till sextonhundratalet, och någon sorts “ren” svenska. Det existerar inget perfekt tillstånd för språket. Det utvecklas hela tiden. Jag kan acceptera att det förändrar sig, efter en generation, efter tio-tjugo år. Det är bara naturligt. Men inte så här fort. Muterar språket på bara två-tre år, slutar det väl med att vi svenskar inte förstår varandra och då är det slut med svenskan. Det får inte hända. Så länge jag lever kommer i alla fall jag att kämpa för vårt språk. Det betyder inte, som vem som helst som läser min blogg vet, att jag föraktar andra språk, inte alls. Jag älskar språk, alla möjliga språk, men inte på bekostnad av mitt eget.

Varför erbjuder inte digitaltv-operatörerna paket där man får betala extra för att bara få exakt de kanaler man vill ha? Inte som nu när de bara har fuskpaket, där man måste betala för flera kanaler man inte vill ha och aldrig tänker titta på, för att få den eller de få kanaler man faktiskt vill ha.

Jag tycker definitivt att det är en bra affärsidé. Antagligen skulle massor av människor vilja betala för att slippa alla skräpkanaler. Jag har aldrig förstått varför operatörerna envisas med att erbjuda tv-kanaler (där de desperat försöker tvinga på folk reklam), men som ingen egentligen vill se. Kan det löna sig?

Om jag hade råd, skulle jag säga upp tv-abonnemanget och köpa DVD-boxar istället, men tyvärr är det inte möjligt just nu. För övrigt vill min mamma se alla nyhetssändningarna, så det går väl inte ändå. Inte förrän jag får flytta härifrån, men det lär väl inte hända förrän jag ska begravas (inte ens då lär jag väl komma ifrån den här vidriga lilla staden).

En annan idé jag har är att bara sända idrott på en kanal – Idrottskanalen – eventuellt med nyheter mellan varven – och så ta bort all idrott från de andra kanalerna. Fast den åsikten är väl jag (och min syster) ensamma om i hela världen.

…. eller i alla fall en egen värld. Jag passar inte in här. Nästan allt blir tvärt emot vad jag vill. Det börjar bli väldigt tungt att stå ut med.

Vid det här laget, måste väl alla ha läst om den trettonåriga pappan i England. När jag läste om det första gången brydde jag mig inte om det så mycket, men efter ett tag, kunde man läsa om det i nästan varenda tidning. Jag insåg att ”alla” eller i alla fall politiker, journalister och andra självutnämnda experter, tycker att det här är ”sorgligt”, ”tragiskt” och ”upprörande”.

Det där gjorde mig lite arg. Visst, att ens barn skaffar egna barn vid den åldern är väl inte vad ansvarsfulla föräldrar skulle vilja, det är ganska självklart. Men när man tänker på hur många föräldrar som är dubbelt så gamla, som försummar, misshandlar och till och med dödar sina barn, sätts det inte i ett annat perspektiv?

Jag vill verkligen inte försvara det här med att skaffa barn vid den åldern, det är inte det jag säger, men det har ju redan hänt. Två barn har fått ett barn tillsammans. Det är passé. Fait accompli. Nu är det dags att se till att bebisen får en bra start och att båda de unga föräldrarna får en bra framtid, och å andra sidan hålla ett öga på andra tonåringar, så det här inte händer igen.

Efter vad jag har läst, fast de här två ungarna inte kan ha en aning om vad de ger sig in i, verkar de ha tänkt igenom det hela. Den femtonåriga mamman har blivit utvärderad av socialen och de anser att hon duger som förälder. Hennes föräldrar och pappans föräldrar stödjer dem. Kan de inte få en chans? Jag tror inte de kommer att klara sig så mycket sämre än en genomsnittlig ung familj och kanske till och med bättre än en del. För övrigt tror inte jag att ens en fyrtioåring kan veta exakt hur det kommer att bli att bli förälder. Det enda sättet man kan veta säkert är att försöka.

Jag råkar vet att i Storbritannien har det förekommit en massa debatt om att kvinnor väntar för länge med att skaffa barn. Det skriks efter någon form av förändring (på vilket sätt, har man inte gått in på i detalj), så att kvinnor kan skaffa barn vid en acceptabel ålder (acceptabel för vem, undrar jag). De här två är naturligtvis lite yngre än den ålder som anses ”ideal” av familjepolisen, men vem har egentligen rätt att döma?

Visst, om man väntar tills man är fyrtio, kanske man inte kan få barn. Det är tragiskt, för kvinnan det gäller, men det är knappast något som samhället behöver lägga sin kollektiva näsa i blöt i. Om man blir med barn innan man är till exempel tjugo eller så, kanske du får svårt att avsluta din utbildning och ett bra jobb (men vem får bra jobb nuförtiden?), men än en gång, skulle jag säga att det angår dig och din familj, snarare än samhället, eller de där typerna som har åsikter om allting.

Jag hörde talas om en tjugoettårig tjej, som hade ett bra jobb och en sambo och en egen bostad, och den här tjejen blev i alla fall utskälld av vårdpersonalen, för att hon var ”oansvarig” nog att skaffa barn vid den åldern. Men hallå?

Vart vill jag nu komma med det här? Bara att en del saker är faktiskt privata. Låt dem få vara privata, så länge ingen råkar illa ut. Sköt er själva.

Jag är rasande. Idag var min syster på arbetsförmedlingen, och typen hon pratade med hade mage att föreslå att hon ska sälja sin del av vårt lilla hus. Nej, men vaf (som Berglin skriver)? Det är väl ändå inte hans sak att lägga sig i? Och nu när jag tänker efter, vad är hans sak, egentligen, eftersom han uppenbarligen inte kan hjälpa min syster att få ett jobb. Allt de där typerna gör är att piska och sparka på dem som redan ligger (ett uppdrag de fått av vår lysande regering). Det lär ju vara så att bara 1-2 % av alla jobb förmedlas via arbetsförmedlingen, vilket verkligen är ironiskt. Synd bara att min familj inte har några kontakter att utnyttja.

Det andra han sa som fick mig att bli rosenrasande (kul, ord, eller hur?) var en verkligt personlig och oförskämd kommentar om vår mamma. Hon är pensionär, men det är definitivt inte av hälsoskäl. Han sa något i den här stilen: ”du får räkna med att om ett par år kommer hon att bli mer och mer beroende av dig (och det är ju självklart ytterligare en anledning till att det är jättebra att söka jobb i Stockholm, långt ifrån henne) och förvirrad och kommer inte att kunna klara något själv. Här skulle jag bara vilja säga att i min släkt blir vi inte såna förrän vi är mellan nittio och hundra, så han kommer själv att bli en förvirrad gamling långt innan min mamma blir det, och dessutom, hur kan det här att komma med personliga kommentarer om folks familjemedlemmar, anses ingå i hans jobb?

Om jag hade råkat träffa på den där typen, tror jag inte att jag hade kunnat hålla käften. Det konstiga är att min syster bara blev ledsen, inte arg, men det är väl bara jag som reagerar så, först arg, sen ledsen.

För övrigt är jag fortfarande fly förb. och håller fortfarande på att fundera över att anmäla den där typen till någon, men jag antar att det inte kommer att bli något med det. Jag får bara fokusera på att hålla mig lugn. Att bli så här upprörd leder ingenstans.

Jag kan inte låta bli att känna mig besviken. Idag såg jag för första gången hur min LiveJournal ser ut för den som inte är inloggad – dvs de flesta av mina kompisar. Kanske väntar jag mig för mycket, men jag valde faktiskt avsiktligt ett ‘basic’-konto så jag skulle få en snygg blogg, utan de flesta funktioner betalkontona har. Och nu har de hittat ett sätt att snuva oss dubbelt upp. Vi får nöja oss med de grundläggande, enklare funktionerna, men måste ändå stå ut med annonserna.

Jag hatar annonser på sajter jag besöker. I alla fall oftast. Jag vet några sajter där för det första annonserna är så diskreta att om jag inte letar efter dem märker jag dem inte, och för det andra är annonserna så riktade. Jag hittar varor och tjänster som jag är intresserad av. Men i de flesta fall är annonserna en ögonpina. Och nu har LJ sällat sig till de där giriga typerna. Ursäkta, men det är faktiskt så jag känner det. Om inte LJ hade varit ett så trevligt community skulle jag sluta använda det, men från och med nu tror jag inte att jag kommer att blogga där. Jag ska bara lägga ut en länk till min riktiga blogg/hemsida. Den som är intresserad av mina inlägg får klicka på länken och gå vidare från sajten.

Den frågan ställer en upprörd person till DN:s Vett-och Etikettexpert, Magdalena Ribbing.

Jag kan svara på den frågan. Visst får man det, men man behöver inte ens vara rädd eller allergisk för att trakassera oskyldiga hundägare. Den rättigheten är så självklar så den behöver inte ens ifrågasättas.

Vi (en hundägarfamilj, där det har funnits hund sedan 1970-talet) känner verkligen inte igen de situationer som frågeställaren beskriver. Det kanske är ett typiskt storstadsproblem?

I vår familj försöker vi verkligen aldrig få icke-hundintresserade att visa intresse för våra älsklingar. Vi har alldeles för många gånger mött djurhatare och andra intoleranta personer ute på stan och föredrar alltid att slippa umgås med dessa personer.

Istället ser det ut så här ute i landet: Måsar och kanadagäss ska skjutas. Butiksägare vill följa med hundägare hem och kissa i deras brevlådor. (Vår tik skulle för övrigt bara kunna kissa ner butiksägarens blomkruka om vi lyfte upp henne och höll henne ovanför, och under såna omständigheter skulle hon inte kissa alls). Personer som är vakna efter halv åtta på kvällen ska vräkas ur sina bostäder. (Det här gäller inte alls grannar som festar till långt fram på natten. Inte alls. Det räcker med att man någon kväll smyger ner för trappan för att ta sig ett glas vatten.)

En typisk situation är som följer:

Hunden sätter sig och uträttar sitt ärende. (En trevlig, vänlig sällskapshund, ingen stor blodtörstig kamphund.) Man står tålmodigt och väntar med sin svarta plastpåse i handen. Då dyker det genast upp minst en ”vän av ordning” som skriker om att man måste plocka upp efter sig. Vad tror de påsen är till för? Eller är de blinda? Men då undrar man ju hur de såg att hunden satte sig över huvud taget.

En ”hjälpsam” äldre kvinna passade på att i förbifarten peka ut några av hundens ”resultat” så man absolut inte glömmer dem när man står lutad över dem med påsen i högsta hugg.

Min fråga är istället: får vi finnas? Och om vi inte får det, då hoppas jag att vi snart hittar någon trevligare plats att bo. Långt borta från djurhatare och intoleranta grannar.

Nu har SVT gjort det igen. Klantat sig med programtablån. Nej, jag menar inte bristen på sevärda program under helgerna. Det väntar jag mig numera. Om man inte är pensionär eller dokusåpa- och tävlingsprogramsentusiast, finns det inte mycket att se.

Nej, det jag klagar över nu är ”bara” kollisionen mellan de enda två sevärda programmen den här julhelgen. Död och försvunnen respektive Kommissarie Lynley. När de sista avsnitten av Lynley äntligen kommer, då lägger de första avsnittet av de två allra sista (om jag förstått rätt) avsnitten samtidigt som näst sista delen av en annan deckarserie.

Dåligt, SVT. Hur tänker ni egentligen? Struntar ni helt i oss som fortfarande tycker om deckarserier mm? Eller tänkte ni inte alls?

Jag bryr mig inte om att maila och klaga längre. De svarar ändå inte. Så därför kommer det här gnälliga inlägget istället.

Om jag hade råd skulle jag köpa DVD-boxar istället. Dem kan man i alla fall lita på.

En sak som jag verkligen avskyr är särskrivningar. Jag tycker inte att det finns någon som helst ursäkt för att skriva så. Inte heller allvarliga grammatiska fel som upprepas igen och igen i en och samma text. Detsamma gäller återkommande stavfel. Läser folk inte några böcker alls? Eller litar de blint på sitt ordbehandlingsprogram? Word har faktiskt inte alltid rätt. Om man tänker efter vilket språk det är skapat för från början, så förstår man lätt varför man inte kan gå efter vilken stavning en amerikansk programvara rekommenderar. För övrigt tror jag att idrottsreportrarna på tv och tidningar har ett stort ansvar för nedbrytningen av vårt språk. Idrott förresten ska vi bara inte tala om. Jag avstår från flera kommentarer.

Jag har visst inte gnällt på ett tag. Det börjar nog bli dags igen.

En sak som retar mig jättemycket är Postkodlotteriet. Jag kanske inte ens borde fråga, men ok, jag gör det ändå. Vad #%&%&#&# är en Postkod? Har vi det i Sverige? Varför heter det så? Ok, jag kan väl gissa, men det borde inte behöva vara så här i vårt land.

Snart tar väl de där cowboy-idioterna över också. Och då menar jag inte de söta gay-cowboyarna i Brokeback Mountain… (Dregelpaus).

Reklamen då… Hur många reklamfilmer är egentligen producerade i Sverige längre? Det är faktiskt inte klokt. Jag gillar inte ens reklam, utom ICA-reklamen och Teliareklamen. Men om vi nu ändå måste ha reklam, ska den inte vara svensk då? Va?

Varför ska vi ha alla de där enormt likartade reklamfilmerna där det märks tydligt att ljudet är dubbat. Shampooreklamen och tvättmedelsreklamen och …

Vad är förresten en ”formula”? För all del, jag kan ju gissa, men hur kan de bara hitta på ”nya” ord, när vi faktiskt har riktiga svenska ord? Fast jag får väl sluta nu, innan jag dör av ilska.

Men där tog det slut, för den här gången. Gnället alltså. Det känns faktiskt rätt skönt.