Något jag verkligen hatar är dokusåpor och tävlingsprogram. Men det är väl två olika saker? Kanske, men nu för tiden brukar gränserna mellan de värdelösa programtyperna gå ihop.

Hur kan människor som för bara ca 5-7 år sedan – dvs de flesta vuxna människor från drygt 20 och uppåt – plötsligt bli beroende av sådana hjärndöda program? Kan det verkligen kallas underhållning?

Men jag är inte förvånad, tyvärr. Åtminstone när man tittar på hur skolan ser ut. Dagens tonåringar är obildade, slöa och verkar rent ut sagt dumma.

Hur kunde det bli så? Ja, personligen misstänker jag att det beror på det sittande partiets långvariga tid vid makten. Alla dessa pedagogiska experiment som testas och förkastas ungefär vart tionde år.

Bara en sådan sak som de hemsidor och profilsidor som finns ute på internet… Personer som är lite drygt 20 år gamla, kan stava, rätt så bra, och behärskar sitt eget språk ganska ok. Men alla tonåringar och yngre, skriver så ofattbart dåligt att man förstår att de nästan inte har ett skriftspråk alls. Tydligen är deras så kallade språk enbart muntligt.

De ungdomar som växer upp nu, är så försummade av sina föräldrar att de låter sig utnyttjas av främmande personer i anonyma chatrum. Flickorna, som för övrigt även i vanliga fall klär sig som gatuprostituerade, tar gärna av sig det lilla de har på sig efter mycket liten övertalning. Posera för nakenbilder? Javisst, bara jag blir känd. Så verkar det låta rätt ofta idag. Dokusåpa-”stjärnor” tycker det är feministiskt att förnedra sig genom att exploatera sina ofta plastikopererade kroppar.

Att ha så lite respekt för sig själv är märkligt och skrämmande. Det som skrämmer mig mest är att efter alla dessa år av kvinnlig frigörelse, jämlikhet och jämställdhet, så är det ändå kvinnor och flickor med ett litet inslag av småpojkar, och naturligtvis djur, som exploateras värst i alla sammanhang. Målgruppen för hela detta smörgåsbord av slavarbetande, avklädda, prostituerade eller slaktade offer är självklart män.

Nu måste jag bara klaga lite igen… Vad har egentligen hänt med vårt svenska språk?

Visserligen är jag vegan, men jag kan i alla fall uttala mjölk. Dricker ni andra ”mjulk”? Nyss såg jag ett inslag på tv om ”Tolvkillingsoperan”. Låter gulligt. Jag menar, de är ju så söta när de får ”mjulk” av sina mammor… Har ni märkt att de viftar på svansen då?

Nuförtiden ”sjänner” folk sig på alla ”mujliga” olika sätt, verkar det som, och en del reser ”usterut”. Lyckligtvis är det fortfarande sommar, men senare blir det som vanligt ”hust”.

Fattar ni överhuvudtaget vad ni säger längre?

Ok, ok. Det kanske räcker nu, men kom igen. Är det rimligt att språket förändras varje år? Flera gånger per år? Hur ska någon kunna förstå vad någon annan säger om det fortsätter så här?

Jag är fullt medveten om att ett språk som inte förnyas dör. Men om det förvandlas till oigenkännlighet vart tredje till vart femte år, kan man ju inte längre tala om ett språk. Ska vi ha 100 eller 1000 språk istället, eller kanske 10 000?

Går det att kommunicera med varandra längre då? Eller ska man behöva använda sig av engelskan ännu mer, bara för att kunna göra sig förstådd i sitt eget land?

Det har ju redan gått för långt med användningen av engelskan i vardagsspråket. Ännu mer skulle bara innebära att man blir tvungen att dödförklara svenskan och sluta använda det.

Och det skulle i alla fall jag tycka var väldigt synd.

Allt det som är fel i samhället idag är inte köns- eller artinriktat. Ta t ex underhållningsindustrin. Tv, internet, mobiltelefoner med Walkmanfunktion och eller 3G. Allt det där kostar pengar, och mer och mer för varje dag. Den normala utvecklingen när det gäller teknologi brukar vara att saker blir billigare, inte dyrare. Men numera är det inte inköpet som är den största utgiften – utom när det gäller de nyaste produkterna – det är användandet.

Elen kostar. Mer och mer för varje år, naturligtvis. Elbolagen kan sätta sina priser som de vill, och här i vårt frusna mörka land måste vi ju ha el, annars dör vi.

Tv-licens, internetuppkopplingar och mobilabonnemang kostar pengar. Det är naturligtvis sant att inget är gratis. Men jag tycker att skiv- och filmbolagen/distributörerna liknar elbolagen. De sätter sina egna priser och villkor.

Kopieringsskydd som ibland förstör den apparat man spelar upp CD-eller DVD-skivan på, och som hindrar en från att göra en säkerhetskopia. De där skivorna är otäckt dyra, så självklart vill man gardera sig för att inte råka ut för en olycka. Dessutom, hur många vill släpa med sig CD- och DVD-samlingen till sommarstugan?

Har man betalat så mycket, ska man ha rätt till att göra en kopia. Så länge man inte tjänar pengar på att sälja piratkopior, ska man ha rätt till att göra som man vill med det man köpt.

Det påstås att konsumenterna numera bara vill ha sin musik och sina filmer nedladdningsbara. Kanske är det sant. Jag vill det i alla fall inte. Inte enbart, alltså. Ibland vill jag faktiskt äga en CD eller DVD-skiva så jag kan lyssna på den när jag vill. Digitala format kan försvinna på en sekund. De fungerar bara så länge ens uppspelningsapparat fungerar.

Dagens datorer, telefoner, tv-apparater, CD- och DVD-spelare samt musikspelare görs avsiktligt så att de ska gå sönder inom några få år. Så att konsumenten ska behöva köpa nya prylar regelbundet. Allt är så dyrt, och dyrare blir det om dessa dyra saker måste kasseras och nya inköpas vart andra till vart tredje år, som värst. Ja, ja. Nu gnäller jag igen. Men det här är min blogg, här gör jag som jag vill.

Så blev det då ett annat gäng som vann valet. Eller kanske inte. Lite andra ansikten, men vad har egentligen ändrats? Ett stort parti som släpar några småpartier efter sig. Inte mycket nytt där.

Visserligen tror jag det är bra att inget parti gör det för bekvämt för sig i maktställning. En bra växling kanske skulle kunna vara ca tio-femton år vid makten. Men som sagt, jag tycker inte att det är så stor skillnad på de där betongpartierna. Egentligen är det tragiskt, men vad som är ännu mer tragiskt är att de mindre partierna, som åtminstone en gång var alternativa, nya och fräscha nu har rättat in sig i leden.

Jag talar om Miljöpartiet, Vänstern och Folkpartiet. Ja, faktiskt folkpartiet. De flesta av oss är visserligen för unga för att minnas det, men jag som studerat historia och dessutom pratat med mina föräldrar vet att det en gång var både socialliberalt, radikalt och alternativt.

Jag minns faktiskt en tid, fast jag ännu var för ung för att rösta då, när Miljöpartiet var fräscht, nytänkande och alternativt. Vad hände? Var längtan efter makt för stor? Ok, jag inser att man kanske kan säga att det är bättre att sälja ut och få igenom några viktiga frågor än att inte få någon makt alls. Men jag råkar tro att det är bättre att man håller sig utanför de där betonggrupperingarna och använder sin vågmästarroll eller sin plats i oppositionen till att ta upp viktiga frågor.

Rena händer, lite makt skulle passa mig bättre. Men, men… Som i allt annat är jag i minoritet. Ibland undrar jag varför jag över huvud taget bryr mig. Lika bra att vända sig från samhället och politiken och ägna sig åt något annat, där man faktiskt kan känna sig lite nöjd och glad.