Först kom Gutenberg, i Tyskland på 1400-talet. Hans uppfinning sågs inte med blida ögon av alla inom etablissemanget. Utvecklingen gick vidare. Så småningom gick det också att massproducera böcker.

Du kanske undrar varför jag tycker det här är så intressant. Det är väldigt enkelt. Jag skapar också böcker. Visserligen skriver jag böcker och självklart läser jag dem också, alltså mina egna naturligtvis, men framför allt andras. De som redan är publicerade.

Men jag håller också på att lära mig att binda böcker. När min lärare/instruktör, som också är min mamma, har lärt mig den här fantastiska konsten, så kommer jag att kunna skapa böcker från en hög papper, binda in pocketböcker eller andra ”enklare” typer av böcker och reparera trasiga böcker.

Även om jag inte varit författare (det är klart man är författare om man skriver – jag påstår ju inte att jag är publicerad – än.), hade jag velat kunna det här. Jag älskar nämligen böcker.

Men det här att jag lär mig att binda böcker har en mycket mer direkt koppling till min egen familj. Jag är nämligen tredje generationen i vår familj som håller på med bokbinderi. Vissa av verktygen och annat man behöver för att binda böcker, har mamma ärvt efter sin pappa, min morfar.

Jag och mamma använder samma saker som morfar använde för femtio år sedan och ägnar oss åt samma hantverk.

Vi har till och med ett gammalt svartvitt foto av morfar när han häftar en bok. Häftlådan har vi kvar också och använder. Här kan man verkligen tala om att känna historiens vingslag.

Folk har kunnat skapa böcker i snart sexhundra år och nu sitter vi här också, hemma hos oss, och gör samma sak, mer eller mindre. Vi är självklart amatörer och jag har bara börjat att lära mig, nu i år, men i alla fall. Mamma och jag och alla andra amatörbokbindare för vidare det här gamla hantverket.

Det är faktiskt rätt så fantastiskt. Cool, helt enkelt. 1400-talet möter 2000-talet.

En del av revolutionen (och evolutionen). Det är lite så det känns. En liten länk i den långa kedjan sedan skrivkonsten uppfanns i Mesopotamien för kanske fem tusen år sedan.

I artikeln ovan står det att bloggen – den här du läser är bara ett exempel av många – är en del i utvecklingen ända sedan Gutenberg och boktryckarkonsten. Så du och jag och alla andra som bloggar är ett litet led i evolutionen.

I artikeln står också en hel del intressant om att det här kollektiva sättet att uttrycka sig kommer att påverka vår ”kollektiva hjärna” och samhället.

Väldigt fascinerande och vi – du och jag och alla andra bloggare – är med i revolutionen. Vi är med när historien skrivs. Här kan man verkligen känna historiens vingslag.

En gång i tiden sågs tryckta böcker som ett hot mot finkulturen. Idag kanske internet upplevs som mer hot än en tillgång. Andra ”tror” inte på bloggen. Men om spionerna inte vinner, om de giriga pengasamlarna inte får vinna, då kanske vi om femhundra år kommer att se tillbaka på internets genombrott som en ny fas i kulturhistorien, och bloggandet som ett inslag i journalistiken, lika viktiga som perspektivet inom konsten, inspelning av musik, litteratur i form av tryckta böcker eller tryckta nyhetsblad – tidningar.

En gång för inte så väldigt länge sedan kunde man inte få veta något om aktuella händelser genom att slå upp tidningen på morgonen. Man visste inte vad en tidning var. Nu kan man få nyheter lite hur som helst, men då fick man vara tacksam om man fick veta något muntligt av någon som varit på plats och sett vad som hände.

Det är lätt att glömma bort att blogg inte bara är en cool liten hemsida där man kan lägga ut foton på sig själv eller klistra in och visa upp små roliga test med bilder.

Tänk på krisen i Burma – där var bloggen ett av de viktigaste sätten att förmedla nyheter till omvärlden. Det kan vara något att tänka på när man sätter sig och uppdaterar sin personliga blogg. Mediet är verkligen mångsidigt och viktigt.

Länge leve bloggen!

Fast jag är väldigt intresserad av historia, gör mina studier mig ganska deprimerad. Jag läste ett exempel på vår medeltida moral taget ur Västgötalagen. Det handlade om när en ”lekare” dvs underhållare hade blivit slagen på en marknad. Den enda ”rättvisa” han kunde få var att man rakade en bit av svansen på en kviga – märk väl en kviga, inte en tjurkalv – och smetade på fett. Sen fick lekaren hålla sig kvar vid svansen och försöka hålla sig på benen – för hans fötter skulle också vara nerkladdade med fett. I lagkapitlet förekom också några rader om en trälkvinna, och det var naturligtvis inte till trälkvinnans fördel. Med andra ord, löst folk som underhållare, kvinnor och djur, skulle inte vänta sig någon rättvisa alls. Det enda som hänt sedan dess är att lekarna har fått fler rättigheter, om de är män i alla fall…