Jag kan inte låta bli att fortsätta lite om mikrobloggar. De jag själv använder är, förutom tumbleloggarna, som ju är en typ av mikroblogg, Twitter, Bloggy och Tudeluu.

Den sistnämnda är alldeles ny och väldigt fin. Ingen reklam, än i alla fall och det uppskattar i alla fall jag. Tyvärr finns det inte särsklit många användare än, men det kommer nog, hoppas jag. Jag kan i alla fall verkligen rekommendera den.

Bloggy har numera något som kallas mikrogrupper. Väldigt kul. Den här funktionen är så ny att jag inte har hunnit utvärdera den än.

Twitter känner väl alla till. Jag tycker väldigt bra om den också. En av de stora fördelarna är att det finns så väldigt många användare. Det går alltid att hitta någon som är intresserad av samma sak. Dessutom finns det kändisar där (visst, det lär det göra på Bloggy också, men ingen som jag har hittat i alla fall). Jag följer  t ex Stephen Fry på Twitter och han följer mig. Det betyder väl inte så mycket, med tanke på hur många tusen andra han också följer, men lite kul är det i alla fall.

Min entusiasm för mikrobloggar innebär inte att jag inte uppskattar ”vanliga” bloggar. Tvärtom. Jag verkligen älskar alla typer av bloggar. Men så har det inte alltid varit. För så där fyra-fem år sen försökte jag börja blogga och det gick bara inte. Jag kunde inte komma på något att skriva om. Och idag mikrobloggar jag… Det är väl någon sorts utveckling, men om den är bra eller inte, vet jag inte.

Det verkar som mikrobloggar håller på att bli mer och mer populära. Vad jag förstår, är teorin bakom dem, att folk är upptagna, de har inte tid att sitta ner och skriva ett långt blogginlägg. På ett sätt låter det vettigt. Men å andra sidan, vem säger att man måste blogga tio gånger om dagen? För ett tag sen, läste jag om en grupp människor som ägnar sig åt ”långsambloggande” – kvalitetsbloggande, inte kvantitet. Det verkar också vettigt.

Eftersom jag är den patetiska, konstiga enstöringen som jag är, har jag inte så mycket att berätta om när det gäller ”vad gör du?”. Om jag skulle riktigt gå in för mikrobloggande, skulle det nog mest bli så här: ”Sitter här vid datorn”, ”Kom just tillbaka efter en promenad”, ”Åt middag. Det var gott”. Tråkigt. Patetiskt.

Det påminner mig om något ännu nyare – nanobloggande. Ett ord i taget. Genialt? Trendigt? Coolt? Poetiskt? Kanske, men pretto och snobbigt känns nog mera passande. Meningslöst också, enligt mig. Men det kanske är något man vänjer sig vid.

Allt det här har ändå inte hindrat mig från att skaffa så många som fem (tror jag) mikrobloggar (inte nanobloggar) och jag gör mitt bästa för att hänga med. Det tror jag att jag kommer att göra så länge det känns kul.

Vad tycker du? Ska jag ge nanobloggandet ett chans också? Här hittar du i alla fall en nanobloggsida.

Nu när jag har testat Soup, kan jag säga att för mig fungerar den som en lite coolare version av FriendFeed (eller Multiply utan de irriterande annonserna). Den samlar ihop inlägg från andra sajter, och det kan vara praktiskt om du har kompisar och familjemedlemmar som vill hålla sig ajour med vad du gör. Det är naturligtvis också möjligt att använda den som vilken annan tumblelogg som helst.

Tumblr är (för mig) en jättebra ”klippbok” – i mitt fall en fotoblogg (fast som jag nämnde tidigare, brukar jag också lägga ut länkar och andra kortare inlägg). För att vara riktigt ärlig, tog det mig ett tag att komma på hur jag skulle använda den, men när jag gjorde det, blev jag rejält förtjust i den. Den är så – kreativ – man får göra så mycket själv, om man jämför med andra bloggplattformar som WordPress och LiveJournal. Jag har fortfarande inte testat Publr eller Plurk. Det är faktiskt så att jag inte har lurat ut riktigt vad Plurk är för något och om jag kan ha någon användning för den.

Jag läste nyligen ett blogginlägg om vad mikrobloggar är. Där nämndes Twitter, Bloggy och Jaiku. Enligt vad jag har förstått, är de en typ av mikroblogg. Det finns minst en annan sort, en tumblelogg. En tumblelogg är en sorts klippbok, medan ”vanliga” bloggar är en sorts onlinedagbok eller till och med en sorts hemsida (som ju kan vara en massa saker, till exempel ett visitkort).

Jag själv har en tumblelogg på Tumblr, som jag använder mest som en fotoblogg, men där jag också lägger ut en del länkar och annat som är kortare än vad jag skulle lägga på en ”traditionell” blogg. Det finns också andra av ungefär samma typ, som Publr och Plurk (som dessutom är ett sorts socialt nätverk, men det är ju nästan alla på ett eller annat sätt.) Det finns också något som heter Soup, som är mer eller mindre något liknande.

Här kommer nästa lektion i min data/internetskola. Den här gången tänkte jag gå in på bloggsajter. När jag hörde talas om bloggande för första gången, verkade det helt främmande för mig. Så försökte jag mig på det själv, och kunde inte få det att fungera, men till slut blev jag biten. Nu kan jag inte tänka mig att inte blogga, när jag blir inspirerad.

Om man vill börja blogga måste man ju hitta en bloggsajt, eller programvara och en webbsida och framför allt en bloggplattform.

Min favoritbloggplattform är WordPress. Jag fullkomligt älskar WordPress. WordPress.org och WordPress.com.

Skillnaden mellan dem är att WordPress.com är ett sorts webbhotell, där man får ha sin blogg gratis. Det betyder förstås att man får färre bloggteman att välja mellan, och detsamma gäller plugins och widgetar. Det kan också vara knepigt att rikta sitt domännamn till sin WP-blogg. Ja, domännamn, ja – det borde kanske behandlas i ett eget inlägg, om hemsidor och webbutrymme. Men det tänker jag inte bry mig om. Bloggar och hemsidor får dela på ett inlägg.

Den viktigaste anledningen till det är att numera vet folk knappast vad en hemsida är och har svårt för att skapa en. Så sent som för ett år sen, bet jag mig envist fast i det där med hemsida och ville till och med koda den själv, fast med en webbeditor, naturligtvis. Jag är inte så bra på html-programmering. Men så slog det mig – varför skulle jag behöva göra allt grovarbetet, när min grej är att skriva, och i viss usträckning fotografera?

Jag kom fram till att fast jag skulle älska att få ett bloggtema som jag är hundra procent nöjd med, finns det i alla fall så väldigt många teman att få, att jag kan bli rätt så nöjd med ett som någon annan har skapat.

Hur som helst, tillbaka till domännamnet. Det behöver inte vara så dyrt, om du nu vill ha ett. Det är inte alls nödvändigt att ha ett, men om du vill, behöver det inte kosta så mycket. Tyvärr finns det en hake. Det finns det ju nästan alltid. Det kan vara rätt krångligt att konfigurera det. Jag kan tyvärr inte hjälpa till med det, men det ska finnas hjälpsidor på nätet.

Man kan också få ett gratis domännamn. Det är i och för sig inte ett ”riktigt” domännamn, men det kommer att göra URL:en kortare och lättare att minnas. Uni.cc och cjb.net är de som jag har testat. Båda fungerar bra.

För att göra en hemsida behöver du webbutrymme och om du inte har något emot reklam, går det att få gratis. Om du inte vill ha det, borde du kunna hitta ett webbhotell som inte tar alltför mycket betalt. Min familj och jag har haft sån tur att vi har hittat ett som inte alls är dyrt, men ändå erbjuder mycket utrymme.

Så behöver man en webbeditor. Det finns tillgängligt gratis på nätet. Jag vet inte hur bra de är, men jag har hört att de är rätt ok. Slutligen behöver du ett ftp-program, om nu inte ditt webbutrymme har en webbaserad filuppladdning.

Men tillbaka till bloggandet. Man måste ha webbutrymme för att använda bloggprogramvaran som man kan få gratis på WordPress.org, och dessutom om du nu vill ha det, ett domännamn. Fördelen med det är att man kan få vilket tema man vill och detsamma gäller plugins och widgetar.

Det som är den största fördelen med både WP.org och WP.com är att det är så oerhört lätt att uppdatera och redigera. Om man jämför med hur det är att redigera i en webbeditor är det löjligt enkelt. Det var därför jag bestämde mig för att överge den traditionella hemsidan och gå över till en blogg istället.

Förutom WordPress.com, finns det några stycken andra sajter som tillhandahåller WordPressbloggar. Bloggsida.se är en. Där fungerar bloggen nästan exakt som den gör på WP.com.

Det finns andra bloggsajter i Sverige. Min favorit är Bloggagratis, men jag är också väldigt förtjust i bland annat Passagen Blogg, alltså alla de sajter jag själv använder. Anledningen till att jag tycker så mycket om just Bloggagratis är avsaknaden av reklam. Jag antar att vissa istället ser reklamen som en fördel. Visserligen stör den mig inte på de sajter som jag använder, men helt utan är en lyx som man bara måste uppskatta.

När det gäller gratis webbutrymme, är Passagen och Spray de jag först kommer att tänka på. Båda två är lätta att använda, fast om man väljer Passagen måste man skaffa sig ett ftp-program. Spray har en webbpanel för filuppladdning.

Nu tänkte jag fortsätta med min data/internetskola. Den här gången vill jag ta itu med sociala nätverk, de jag tycker bäst om.

Eftersom jag är vegan, för djurrätt och mänskliga rättigheter och så vidare, är Care2 en av mina favoriter. Det är ett socialt nätverk för oss som bryr oss. Här får man bland annat gratis epost, ett internt meddelandesystem, gratis virtuella kort som bidrar till att rädda regnskogen och gratis donationer. Dessutom finns grupper som man kan skapa och/eller gå med i. Det finns till och med ett chatprogram. Man får också en egen profilsida som man kan fixa till och lägga ut foton, filmer mm.

Det finns särskilda veggiesajter också – förutom svenska Vegan.nu också CrueltyFree, Vegan World och VegSpace. De är väldigt trevliga allihop, men de verkar inte så aktiva. Jag kanske inte har kommit in i dem riktigt. Här får man också profilsida, internmeddelanden mm.

När det gäller andra specialintressen kan jag nämna LiveJournal och Vox. LiveJournal är ett community som kretsar kring bloggande. Vox är ganska likt LJ, men här får man också ladda upp foton, filmer, musik mm.

Zooomr är en jättefin fotosajt. Man får obegränsat förvaringsutrymme och man får länka till sina bilder. Det betyder att du kan lagra dina foton där, och så länka till dem från din blogg, profilsida, hemsida och så vidare.

För den som är intresserad av djur finns flera olika social nätverk. Zoonen är ett svenskt alternativ. Jag vet att det finns andra, men dem har jag inte prövat än, så jag kan inte säga något om dem. Petster är för alla typer av djurälskare. Catster är till för kattälskare och Dogster för hundälskare. Det finns flera andra, bland annat BunSpace, för kaninälskare, men när man har ett gratiskonto kan man nästan inte göra något.

För den som älskar att skriva finns det onlinearkiv där man kan lägga ut sina berättelser och dikter och förhoppningsvis få kommentarer. Man kan naturligtvis också leta efter intressant läsning.

FanFiction.net är det största fanfictionarkivet, men det finns andra, som till exempel FanWorks. Där får man också lägga ut sina konstverk. FictionPress är till för originalberättelser.

Till slut skulle jag vilja nämna ett nätverk för att lära sig språk, LiveMocha. Jag har bara precis börjat använda sajten, men den verkar imponerande. Där kan man lära sig ett nytt språk eller öva på ett man redan kan lite. Det finns möjlighet att få hjälp av personer med språket som modersmål.

Häromdagen försökte jag mejla till en kompis. Det var bara ett av de där vidareskicken som man skickar runt till sina kompisar, så det var ju inte så viktigt, lyckligtvis. Lika bra det, för mitt mejl kom tillbaka. Jag tror att min kompis inte hade loggat in på ett tag och mejlkontot hade upphört. Det där är jätteirriterande, så jag tänkte föreslå några alternativ. Inte för min kompis räkning, han skulle ändå inte bry sig, men jag tänkte lägga ut dem här istället.

Om man vill ha ett webbkonto, är Icerocket ett bra alternativ. Man får 100 mb i utrymme och på Icerocketsajten finns det en blogsökmotor. Jag gillar Icerocketmejlen och kan verkligen rekommendera den.

Fastmail.fm är en annan jättebra mejlsajt. Det går att använda mailen som webbmejl, men om man vill kan man också ställa in sitt mejlprogram så man tar emot mejlen där. Det kallas imap. Det innebär alltså att du kan läsa mejlen på din dator. En nackdel är att du inte får smtp, så för att skicka mejl måste du besöka webbsajten. Det ingår ganska lite utrymme också (10 mb). Det finns också andra nivåer att välja mellan, om man vill betala. En nivå (medlem) innebär en engångsbetalning, och då slipper man reklamen längst ner i mejlet. Man får också smtp, och lite mer utrymme (16 mb).

De högre nivåerna betalar man en summa pengar för varje år. Då ingår mer utrymme och pop.

Det är en viss skillnad mellan imap och pop och om du vill ställa in ditt mejlprogram så du kan ta emot mejl måste du kryssa i imap, inte pop.

Imap innebär att man tar emot mejlen i sitt mejlprogram, men de ligger dessutom kvar på servern, vilket innebär att du måste besöka webbsajten för att radera mejl, och det kan äta upp utrymmet ganska fort.

Här följer några svenska alternativ:

Passagen Mejl är ganska enkel, men riktigt bra ändå. Det finns inga onödiga funktioner, men den gör allt som behövs. Man får 1 gb utrymme.

Spray Mejl är också svensk. Med nya Spray Mejl får man 5 gb och till och med i basnivån ingår pop och smtp. Dessutom får man en kalender, filförvaring mm.

Jag kan verkligen rekommendera både Passagen och Spray. De erbjuder också andra tjänster som t ex blogg och hemsideutrymme, men det återkommer jag till i ett senare blogginlägg.

Här kommer lektion två i min lilla mini-dataskola.

”Kan jag få din Hotmail-adress?”. Känner du igen frågan? Det gör du säkert. Den betyder inte, som man kanske kunde tro, en önskan om att få personens hotmail-adress, utan helt enkelt vilken epostadress som helst, utom jobbadressen, eller högskoleadressen (om man nu är student)..

Nu är det faktiskt så här, tro det eller ej, att det finns många andra epostkonton. Både webb-baserade och de som går att ställa in så man får eposten direkt i sitt mailprogram.

Där har vi nästa ord som kanske behöver förklaras. Man kan få sin epost ”hem” till datorn. Det är nämligen så att de webb-baserade kontona kommer man åt i sin webbläsare (se förra lektionen). Vill man, kan man också skaffa ett epostkonto som har sk POP access. Det betyder alltså att om man kan komma över svårigheterna i att ställa in mailprogrammet, så kommer ens epost direkt hem i brevlådan (på datorn).

Här kommer en liten personlig åsikt: man kan behöva fler än en epostadress. Bara det här med Telias epostserverhaveri nyligen. Vad gör du om din mailadress plötsligt inte fungerar? Om du varken kan skicka eller ta emot, och i vissa fall, inte hitta dina gamla mail (ebrev)?

Dessutom kanske du vill hålla vissa vänner och bekanta åtskilda. Eller så vill du prenumerera på en del nyhetsbrev (men de brukar mest vara fullproppade av reklam och vem vill frivilligt utsätta sig för det?).

Alltså skaffar du några stycken mailadresser – två eller tre kanske. Det brukar räcka för de flesta.

Fast om du är en person som är stolt över att du bara kollar mailen en gång var tredje månad, då tycker jag att du kan lägga ner hela det här med att ha en mailadress. Du är i vilket fall som helst inte tillgänglig och då ska du inte påstå det. Dina vänner kanske faktiskt tror att det betyder att de kan nå dig på din epostadress.

Inget fel i det. Du är säkert tillgänglig på telefon eller i ditt chatprogram (det är på många sätt mycket bättre). Men kom ihåg: lämna inte ut någon kontaktinformation till dina vänner, om du inte tänker vara tillgänglig där.

Jag insåg just att jag är medlem av (tror jag) hundratals onlinecommunity (hur skriver man det i plural?) och jag har ändå nästan inga vänner. Det sorgliga är att hur få mina onlinevänner än är, är de betydligt fler än mina vänner i verkliga världen.

Varför är det så? Är jag den tråkigaste människan i hela världen? Är internet ett hopplöst ställe att leta efter vänner på? Nu när jag tänker efter, är det här vanligt? Upplever de flesta samma sak?

Jag skulle så väldigt, väldigt gärna vilja ha en pojkvän nu, och några få riktigt bra vänner. Är det för mycket begärt? Så vart ska jag gå? Hur kan jag leta mer effektivt? I verkliga världen och på nätet. För de ställen där jag har letat hittills är uppenbarligen inte bra. Synd. Jag tycker verkligen om många av mina ”nätverk”, men sociala är de inte.

Nu är det snart ingen idé längre, att ha en egen hemsida. Ingen kommer ändå och besöker den.

Först började WebRing att ta betalt. Om man inte betalade, skulle man inte få vara med i fler än ett visst antal ringar (ca 5 – jag var medlem i över 80 och fick ändå bara ströträffar). Dessutom skulle man inte få ha fler egna ringar än tre – jag hade kanske tio.

Det finns lite andra ställen att ha ringar på, och det har jag, fast det hjälper inte. Topplistor är något annat man kan anmäla sig till, men gissa… Nej, inga besökare därifrån heller.

Jag och min syster har gjort egna, personliga hemsidor, plus några större, mer omfattande siter. En av dem får lite fler träffar än de andra, men det är inte särskilt mycket i alla fall.Vi betalar faktiskt för domännamn och webbhotell. Ok, det här gör vi för att vi tycker det är kul och det gör vi ju forfarande, även om vi inte får några besökare. Fast egentligen skulle vi ju kunna leka med våra små hemsidor på våra egna små datorer, inte betala för att ha dem liggande ute för att ingen ska besöka dem.

Man kanske kan invända att då får man väl uppdatera oftare – men det gör jag – bloggen i alla fall, och den ingår i min hemsida. Dessutom, jag ser ingen anledning till att lägga in sex, tjejer mm i sökorden. Det handlar ju inte min hemsida om. Inte heller tillhandahåller jag olagliga filer för nedladdning – inte ens lagliga.

Men vad väntar jag mig egentligen? Folk fattar inte skillnaden mellan hemsida, blogg och profilsida längre. Min syster har gymnasieelever som tror att den lilla symbolen på skrivbordet där det står Internet (alltså en genväg till WEBBLÄSAREN Microsoft Internet Explorer) är samma sak som internet. Va?

Flera av dem säger att de inte kan skicka det eller det för att de inte har någon “data” hemma. Antagligen menar de dator med internetuppkoppling, men kom igen? Detta är ju ändå nästan vuxna elever som läser ämnen med datainriktning.

Här kommer min egen lilla mini-datorskola:

Hemsida – personlig sida som du utformar själv – antingen med hjälp av en editor, eller om du är bra på html-programmering – ett textprogram. Du kan ha en som ligger på ett gratis webbutrymme, t ex det som ingår i din internetuppkoppling (inte alla får ett sådant utrymme, men många) eller t ex på Passagen. Det går också att skaffa webbhotell – vårt kostar t ex bara 100 kronor om året för ett rejält stort utrymme. Domännamnen kostar några hundralappar om året.

Blogg – en sorts onlinedagbok eller något lite kreativare. Den uppdateras oftare än en hemsida.

Profilsida – det är en liten presentationssida du får som medlem i olika community. Du kan lägga ut ett foto och fylla i lite uppgifter om dig själv. Alltihop byggs upp av vissa moduler som ingår. Du kan lägga in olika teman på många ställen, men allting ser ungefär likadant ut för alla.

Min erfarenhet är att en del killar kan all möjlig programmering, speciellt flashanimationer som tynger siterna, men de har ingen aning om vad de ska berätta om. De som ändå har en sida har ofta sitt CV liggande ute. Dessa killar har tydligen inga fritidsintressen. Andra, och dessutom många tjejer, har något att säga, men kan inte så mycket programmering.

Men det spelar inte så stor roll vad man kan. Ingen kommer ändå att besöka din sida, eller lämna ett litet meddelande i gästboken. Ingen vet ju ändå vad en hemsida är.