Häromdagen åkte jag till Göteborg. Det är egentligen dumt att jag inte gör det oftare. Restiden är ju inte alls så lång och faktiskt var det inte så jättedyrt heller.

Nu fick jag inte gjort särskilt mycket, men det var kul i alla fall. Dessutom kommer jag säkert att åka oftare nu när jag har kommit igång igen. Det var ett tag sen jag var där sist.

Egentligen var det nog mest folk ”utifrån” som jag gick förbi där på stationen och senare ute i stan, men det är väl inget fel med det. Både på resan dit och hem var ganska fullt, med småstadsmänniskor på väg till eller från ”storstaden”.

Jag tyckte förstås inte att den kändes så stor längre. När jag var yngre verkade Göteborg betydligt större och jobbigare. Nu var det inte märkvärdigt. Men ändå… shoppingen måste ju vara bättre och hur som helst, lite omväxling skadar ju inte.

Roligast av allt var nog besöket i SF-bokhandeln. Nu är det äntligen gjort. Där har jag handlat i flera år, fast på nätet. Nu fick jag se en av deras butiker ”på riktigt”. Bäst att passa på. Man läser ju hela tiden om att verkliga bokhandlar läggs ner, tack vare näthandeln.

Nu saknar jag bara *Deckarbokhandeln*. Helst skulle den ligga vägg i vägg med SF-bokhandeln. Varför finns det inte en sån specialist inom deckarlitteraturen. Hur mycket ”branschen” än förutspår att ”nu” kommer den historiska litteraturen (bra, det också, självklart), så är nog deckare forfarande populärt.

Jag var inne en sväng i Pocketshop också. Den är nog betydligt mindre än motsvarigheten i Stockholm, men det var kul ändå. Inte för att det var första gången jag var där, men en bokhandel är i alla fall en bokhandel. När den här idén dök upp önskade jag att det var jag som kommit på den.

Men jag kanske kommer på något kul inom bokbranschen en dag jag också. Man kan ju alltid hoppas.

Jag har alltid varit en väldigt lugn, stillsam och väluppfostrad tjej. För väluppfostrad ibland, kan man säga.

En dag fick jag höra att rektorn på skolan där min mamma jobbade hade kommit med en nerspydd skolväska och visat den för mamma. Hans uppfattning var nämligen att en av de förståndshandikappade eleverna (mammas elever) som bara fick finnas på hans fina skola i nåder, var ansvarig för den nedsmutsade väskan. Han tvingade min mamma att göra ren den. Dagen efter fick alla veta att det var en av de sk normalbegåvade eleverna som gjort det.

Då var det extremt nära att jag begick ett brott. Jag greps nämligen av en närmast oemotståndlig lust att skära sönder däcken på den där rektorns bil. Men tyvärr, min uppfostran och naturliga tillbakadragenhet hindrade mig. Tyvärr, måste jag nästan säga.

Om jag hade fått utlopp för den där ilskan då, kanske jag inte hade känt mig så maktlös nu. Det är pest att vara en så här snäll, stillsam person. Men det är väl bara att acceptera.

Förresten, om min kära, oändligt saknade pappa hade tagit emot samtalet från polisen, är jag nästan säker på att pappa hade sagt: Skurit sönder några bildäck? Inte min dotter. Hon satt här hemma hos mig och såg på tv hela kvällen.

Pappa var bra på att finna sig. Han räddade mig en gång när jag hade skolkat från en friluftsdag med klassföreståndaren. Utan att jag bett honom eller förvarnat. Snygg räddning. Tack, pappa!

Igår var jag ute på en liten (läs: lång) resa. Det var en ganska tröttsam och intensiv utflykt. Till slut tog dagen i alla fall slut och jag fick äntligen vila mig.

Mamma följde med mig. På ett av tågen satt en man som såg ganska ovänlig ut. Så ringde en mobiltelefon och mamma sa: ”Är det min?” Då plötligt log mannen mitt emot oss och sa riktigt vänligt: ”Nej, det är min”. Och så stängde han av den. Där ser man. Folk kan se otrevliga ut och inte vara det.

På vägen tillbaka, satt en kille som visserligen inte alls såg ovänlig ut, men visade sig vara ännu trevligare än vi hade väntat oss. Han råkade höra att mamma hade huvudvärk och väntade på att serveringen skulle komma på tåget lite senare. Då sa han: ”det finns visst en kaffeautomat någonstans här på tåget”. Lite senare började jag undra var en ganska stor sedel som jag hade haft hade tagit vägen. Den låg inte i någon av mina fickor. Då frågade killen om vi behövde växelmynt.

Det är alltid trevligt med positiva överraskningar.

Nyligen läste jag om två personer i mitt onlinecommunity som jobbar i filmindustrin. En gång för flera år sen chattade jag med en tjej som studerade brottsplatsteknik och skulle bli FBI-agent, det var i alla fall vad hon sa. Vem vet om det var sant? Men hon verkade inte hitta på, det är allt jag kan säga.

Hur som helst, när jag fick reda på vad de här personerna gjorde, fick jag ännu mer ångest. Det är som att vrida om kniven i såret. Och, nej, jag är inte avundsjuk. Jag är glad för deras skull. De måste arbeta mycket hårdare än jag skulle klara som jag är nu. Antagligen har de mycket mer talang än jag, så det kommer inte att hända mig i vilket fall som helst.

Det är bara det att när jag läser om folk som har de här fantastiska karriärerna, även om de inte är kändisar, eller något i den stilen, så gör det ont. Mer än om jag bara läser om folk som kan försörja sig. Det skulle jag vara glad att kunna, om jag nu klarade det, men det gör inte ont för de där människorna springer bara i ekorrhjulet, de förverkligar inte sina drömmar.

Men nu är det så att jag har aldrig haft särskilt mycket självförtroende och jag har alltid varit en lågenergiperson. En del kanske säger att jag är lat. Det får de. Om det får dem att känna sig lite bättre, så får de gärna göra det.

Du förstår, jag lider av en så enorm trötthet. Och värk. Depression, ångest. Sånt är mitt liv. Men förklaringar hjälper inte. Jag vill göra något som kanske inte gör mig lycklig men i alla fall lite glad. Lite nöjd.

Antagligen är det så att för vissa är till och med de mest grundläggande saker som andra kan ta för givet, något som alltid kommer att vara utom räckhåll.

Hela livet har folk kommit med hurtiga kommentarer till mig. ”All framgång kräver hårt arbete.” ”Sätt igång bara.” Osv. Tills man mår illa. Visst, jag skulle gärna arbeta hårt, om jag bara visste med vad. Jag har aldrig vetat. Det är som om jag är blind eller något.

Du vill antagligen inte veta vad jag skulle vilja göra, men det här är min blogg så jag tänker tala om det ändå. Jag skriver. Hittar på historier. Att få mina böcker publicerade skulle vara fantastiskt. Någon, en journalist, som var snäll nog att läsa en av mina berättelser, tyckte att jag skulle försöka få mina berättelser filmatiserade (eller att de kan bli tv-serier, antagligen). Det skulle kännas underbart.

Men om det inte gick skulle jag gärna jobba i en bokhandel, ett bibliotek, ett museum eller arkiv. Kanske en tidskrift, eller möjligen en dagstidning. Under förutsättning att jag fick skriva en spalt på sista sidan. Myspys. Inget med en deadline som verkligen känns livshotande.

Tyvärr verkar det som om allt världen har att erbjuda är arbete med människor. Inte direkt vad jag skulle vilja göra, men visst, jag kan göra det och jag gör det. Självklart är jag tacksam för varje tillfälle jag kan få att tjäna lite pengar.

Jag menar, jag är inte någon växt. Solsken och vatten kan inte hålla mig vid liv. Solsken? Jo, du minns väl det där vi hade förra året? Vatten, det har vi. Det strömmar ner från himlen varje dag, så om jag kunde leva på bara det, skulle det vara lätt, men så är det ju inte.

Så för att sammanfatta, jag är här och jag gör inte det jag vill göra och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit jag vill. Jag gick väl vilse någonstans.

Alldeles nyss såg jag en film som vi spelade in någon gång i slutet av 90-talet. Johnny Mnemonic, men det har inte så mycket med saken att göra. Först såg jag en snutt av Sen kväll med Luuk – jag menar – det gjorde jag nästan aldrig då, när serien gick. Inte min grej, liksom. Men nu, det lilla jag såg, verkade så – bra. Jämfört med vad som går nu på tv. Och den där låten. Den är så bra. Det tyckte jag till och med då. Men som sagt, det har inget med saken att göra.

Innan min film började gick en reklamsnutt, och – det här är bara helt sanslöst – den var också bättre än det som går nu. Släng dig i väggen, Iprenmannen. Inte för att det var så bra som den reklam jag sett på engelsk tv, men…

Så började filmen från det gamla goda 1990-talet, med fin de siècle-stämningen. Då när vi egentligen tyckte att allt var rätt ok och bara skulle fortsätta bli bättre, så man kunde kosta på sig att se dystopiska framtidsskildringar.

Då insåg jag att jag vill tillbaka. Hjälp, jag vill hoppa av. Framtiden är inte som den var förr. Var är min tidsmaskin?

Jag vill tillbaka till den tiden när jag trots allt hade lite hopp kvar. Då när det fortfarande fanns lite bra framtid att se fram emot. Trodde jag. Men nu är den här. Den fula, nya världen, med koldioxidfotspår och massutrotningar och fler obotliga farsoter än någonsin. Där avgrunden gapar bara ett halvt steg från min smalnande väg.

Om du har hittat min tidsmaskin eller kanske maskhålet jag kan lifta med hem igen, så hör av dig. Jag kan packa fort och sover inte så bra heller. Här sitter jag och väntar.

Jag läste nyligen en lista över vilka kändisar svenskarna helst vill hångla med. I Aftonbladet var det nog. (Oj, har jag läst något i en kvällstidning? Nej, det måste vara ett misstag. Jo, nu vet jag. Jag sökte på något helt annat och råkade bara hitta den där sidan. Visst, så var det.)

Hur som helst höll jag inte med om de flesta av de där valen så jag kom på att jag skulle skriva min egen lista. Jag fick inte ihop tio stycken, utan bara sex, men här kommer den i alla fall, inte i någon särskild ordning, utom kanske ettan och tvåan.

1. Eagle Eye Cherry
2. Ola Rapace
3. Danny
4. Darin
5. Niclas Wahlgren
6. Niklas Strömstedt

Tänk vilka irrfärder ens hjärna kan ta en med på när man är lite trött… Och eftersom jag sällan är helt pigg kom jag naturligtvis på några internationella, eller snarare amerikanska kändisar jag också gärna skulle hångla med. Samma sak gäller här, de är inte i någon särskild ordning utom kanske de två första.

1. Jonathan Bennett
2. Johnny Depp
3. Enrique Murciano
4. Danny Pino
5. Jason Dohring
6. Jared Leto

Det här med att blogga ska ju vara personligt… och då tänkte jag att det kunde vara lämpligt med några intima bekännelser.

Ok. Här kommer den första:

Jag ser på (och tycker om) Så ska det låta! som går på fredagkvällarna på ettan. Först när jag hörde att Peter Settman och två totalt okända pianister/lagledare skulle ta över, var jag tveksam. Men Peter är så kul och de andra, ja, de kanske kunde vara bra de också. Så jag var beredd att ge dem en chans. Nu tycker jag faktiskt nästan bättre om den här laguppställningen.

Det är en snällare, roligare stämning än förut. Eller, det var ju roligt förut också, men den förre Peter var ju inte direkt snäll. Och det var inte så kul att se honom stirra in i urrigningarna på de kvinnliga tävlande medan han glömde bort de söta, talangfulla killarna. Peter Settman ägnar ju faktiskt ungefär lika mycket tid åt båda könen… Fast en sak undrar jag, var är Fredde? Är det slut mellan honom och Peter? Och varför är det ingen tävlande som vågar dra till med en Ronny och Ragge-låt? Det skulle vara kul att se Peters reaktion.

Så var det ju bekännelserna då. Det här är så pinsamt så jag knappt vågar erkänna det. Men det är så att ungefär förra året upptäckte jag att jag tyckte om något jag alltid tidigare hatat. Nämligen att städa. (Vadå? Trodde du det hade något med sex att göra? Skäms med dig!) Men i alla fall, jag tycker det är kul att dammsuga och tvätta golv. Jag behöver väl inte gå in på alla snuskiga detaljer, som varför jag gillar det och så? Visst har jag några idéer om vad det beror på och skulle kunna diskutera det en stund, men jag vill inte äckla mina stackars läsare (om jag nu har några)…

Fler bekännelser? Nja, nu kommer jag inte på några fler, men om jag gör det så återkommer jag. Och kom ihåg: kör med säker städning (och tv-tittning). Akta er för halkskador och elchocker.

En förklaring till att en del människor är utanför och impopulära kan vara att andra inte förstår sig på dem. Det är klart att en anledning till det helt enkelt kan vara att personen är konstig. Eller med andra ord, bara väldigt annorlunda. Min teori är vi kanske inte är så olika varandra trots allt. Det är bara det att några av oss får fel på “koden”. Alltså de små, subtila signaler som vi sänder ut.

Jag ser det så här: för att folk ska tycka om en måste man antingen vara en stark ledare, eller en underdånig efterföljare – en “hovdam”, som jag brukar kalla dem. (Oavsett kön).

Men tänk om man inte kan vara någotdera?

Personligen tycker jag att det här kan vara en förklaring till varför jag känner mig så utanför. Andra människor kanske skulle ha lättare att tycka om mig om jag bara kröp till korset och blev deras slav – eller om jag kunde slå med piskan och göra dem till mina slavar?

Kanske. Om jag kunde ändra mig, skulle jag ens vilja det? Jag tror att ibland måste man bara acceptera sig själv som man är, även om det är att vara en förlorare, en av dem som “kunde blivit” något – enligt andras kriterier, inte nödvändigtvis mina egna.

För om jag måste välja mellan att låtsas vara någon annan än den jag är, och kanske bli lite mer omtyckt, eller helt enkelt vara mig själv, så måste jag ändå välja det senare. På gott och ont, det här är jag.

Så blev det då ett annat gäng som vann valet. Eller kanske inte. Lite andra ansikten, men vad har egentligen ändrats? Ett stort parti som släpar några småpartier efter sig. Inte mycket nytt där.

Visserligen tror jag det är bra att inget parti gör det för bekvämt för sig i maktställning. En bra växling kanske skulle kunna vara ca tio-femton år vid makten. Men som sagt, jag tycker inte att det är så stor skillnad på de där betongpartierna. Egentligen är det tragiskt, men vad som är ännu mer tragiskt är att de mindre partierna, som åtminstone en gång var alternativa, nya och fräscha nu har rättat in sig i leden.

Jag talar om Miljöpartiet, Vänstern och Folkpartiet. Ja, faktiskt folkpartiet. De flesta av oss är visserligen för unga för att minnas det, men jag som studerat historia och dessutom pratat med mina föräldrar vet att det en gång var både socialliberalt, radikalt och alternativt.

Jag minns faktiskt en tid, fast jag ännu var för ung för att rösta då, när Miljöpartiet var fräscht, nytänkande och alternativt. Vad hände? Var längtan efter makt för stor? Ok, jag inser att man kanske kan säga att det är bättre att sälja ut och få igenom några viktiga frågor än att inte få någon makt alls. Men jag råkar tro att det är bättre att man håller sig utanför de där betonggrupperingarna och använder sin vågmästarroll eller sin plats i oppositionen till att ta upp viktiga frågor.

Rena händer, lite makt skulle passa mig bättre. Men, men… Som i allt annat är jag i minoritet. Ibland undrar jag varför jag över huvud taget bryr mig. Lika bra att vända sig från samhället och politiken och ägna sig åt något annat, där man faktiskt kan känna sig lite nöjd och glad.