Ganska länge nu har jag haft en del problem med adaptern till min iBook. Jag har börjat få nog av allt det där bråket. Det tar kanske tio minuter varje gång jag ska starta datorn att få det gröna (eller orange ljuset) att lysa.

Så till slut tänkte jag att nu ska jag köpa en ny. Jag gick in på några siter och när jag till slut hittade den rätta, insåg jag till min fasa att den kostar över 800 kr!

Ok, du behöver inte säga något. Du kanske tycker att jag får skylla mig själv som använder Mac. Men jag tycker den är värd det högre priset, utom när adaptern krånglar. Till exempel ska jag köpa till extra RAM. Det är dyrt, det också, men jag tycker man får ut så mycket mer av datorn att det är värt det.

Jag fattar inte vad Steve Jobs tänker. Har han aldrig tänkt på att det är de stora volymerna som genererar inkomst, inte de höga priserna?

Nu blir det isoleringstejp för min del och varje gång det tar tio minuter eller mer att krångla igång datorn, kommer jag att tänka på de åttahundra jag sparar.

Jag är kär… Igen. Nej, tyvärr, inte i en kille, som ju hade varit trevligt, men i alla fall… Det här gör mig rätt så glad ändå. Den jag har förälskat mig i är en liten MP3-spelare. iPod Shuffle. Jag försöker inte göra reklam för Apple. Det är inte företaget jag är kär i.

Vad är det nu som är så fantastiskt med just iPod Shuffle? Jo, det ska jag tala om. Jag har en iPod mini som är hur söt som helst. ”Blå” kallar Steve Jobs den, fast jag tycker mer den är lite åt det blågröna hållet, men strunta i det nu. Vad jag försöker säga är att den inte har så väldigt bra batteritid.

Det har däremot min nya lilla älskling iPod Shuffle. Jag köpte den för över en månad sen och då laddade jag den naturligtvis. Men sen dess har den lilla batteriindikatorn lyst grönt hela tiden. Jag lyssnar i genomsnitt kanske femton minuter per dag. Samma gäller minin men den måste jag ladda ca en gång i veckan, oavsett om jag lyssnar eller inte.

Nuförtiden får man vara glad för småsaker… Jag inser att det här inlägget går lite utanför mina vanliga klagoämnen, men jag bara måste få sagt det här. Livet är inte bara gnäll, man kan vara arg också… Oj, just det, ja. Idag var jag faktiskt lite gladare. Kul att det äntligen har visat sig att det där med att vara glad inte bara var något som man ser i filmer eller i reklamen. Det kan faktiskt hända på riktigt också. I mitt liv…

Allt det som är fel i samhället idag är inte köns- eller artinriktat. Ta t ex underhållningsindustrin. Tv, internet, mobiltelefoner med Walkmanfunktion och eller 3G. Allt det där kostar pengar, och mer och mer för varje dag. Den normala utvecklingen när det gäller teknologi brukar vara att saker blir billigare, inte dyrare. Men numera är det inte inköpet som är den största utgiften – utom när det gäller de nyaste produkterna – det är användandet.

Elen kostar. Mer och mer för varje år, naturligtvis. Elbolagen kan sätta sina priser som de vill, och här i vårt frusna mörka land måste vi ju ha el, annars dör vi.

Tv-licens, internetuppkopplingar och mobilabonnemang kostar pengar. Det är naturligtvis sant att inget är gratis. Men jag tycker att skiv- och filmbolagen/distributörerna liknar elbolagen. De sätter sina egna priser och villkor.

Kopieringsskydd som ibland förstör den apparat man spelar upp CD-eller DVD-skivan på, och som hindrar en från att göra en säkerhetskopia. De där skivorna är otäckt dyra, så självklart vill man gardera sig för att inte råka ut för en olycka. Dessutom, hur många vill släpa med sig CD- och DVD-samlingen till sommarstugan?

Har man betalat så mycket, ska man ha rätt till att göra en kopia. Så länge man inte tjänar pengar på att sälja piratkopior, ska man ha rätt till att göra som man vill med det man köpt.

Det påstås att konsumenterna numera bara vill ha sin musik och sina filmer nedladdningsbara. Kanske är det sant. Jag vill det i alla fall inte. Inte enbart, alltså. Ibland vill jag faktiskt äga en CD eller DVD-skiva så jag kan lyssna på den när jag vill. Digitala format kan försvinna på en sekund. De fungerar bara så länge ens uppspelningsapparat fungerar.

Dagens datorer, telefoner, tv-apparater, CD- och DVD-spelare samt musikspelare görs avsiktligt så att de ska gå sönder inom några få år. Så att konsumenten ska behöva köpa nya prylar regelbundet. Allt är så dyrt, och dyrare blir det om dessa dyra saker måste kasseras och nya inköpas vart andra till vart tredje år, som värst. Ja, ja. Nu gnäller jag igen. Men det här är min blogg, här gör jag som jag vill.