Beskrivning:

Sara är sjuk, men ingen förstår hur illa det är. En dag träffar hon en kille som verkar vara hemlös eller försöker gömma sig. Det visar sig att han är misstänkt för ett brott. Trots sin svaghet försöker Sara hjälpa honom. Killen visar sig också kunna hjälpa henne.

---

Sara visste inte exakt när sjukdomen hade smugit sig på henne. När hon tänkte tillbaka förstod hon att hon varit trött och deprimerad i flera år. Den senaste tiden hade det blivit värre. Magsmärtorna fick henne att gå till doktorn. I hemlighet misstänkte hon magsår, och doktorns diagnos verkade bekräfta misstanken. Medicinen hon fick var hemsk, jättestora kapslar, och nästan omöjlig att få ner. I början tyckte hon att smärtorna minskade så det verkade vara värt det. Ganska snart började hon kräkas upp kapslarna, men det var knappast förvånande. Förutom magsårsmedicinen hade hon fått järntabletter och något lugnande. Alla tre medicinerna kunde ge biverkningar i form av illamående så det var kanske inte så konstigt.

Men när det bara blev värre och värre, så slutade hon med alltihop. Magsårsmedicinen var ändå slut. Tyvärr hjälpte det inte. Kräkningarna blev bara värre, och ibland svimmade hon också. Hon blev bara svagare för varje vecka. Då blev hon rädd. Hennes föräldrar också, så hon ringde sin läkare, men fick lugnande besked. Illamåendet skulle gå över. Om hon ville fick hon naturligtvis komma in för provtagning, men allt verkade vara normalt. Eftersom Sara var livrädd för sprutor och blodprov, så avstod hon.

Samtidigt som den underliga sjukdomen fortgick, försökte hon naturligtvis söka jobb, eller bestämma sig för någon utbildning, men det gick trögt. Det verkade faktiskt som om tankeprocesserna gick långsammare nuförtiden. Ändå hade Sara bra betyg, men främst i såna ämnen som knappast skulle löna sig. Den sista tiden i skolan hade varit svår, inte ur pluggsynpunkt, men i övrigt. Att säga att Sara blev mobbad var knappast sant, men utfrusen blev hon nog. Hon hade egentligen aldrig haft lätt att få vänner. I många år skyllde hon på vikten, men på senare år hade hon faktiskt gått ner. Trots det var hon knappast någon Angelina Jolie, fast det ville hon inte vara heller.

Ensamheten började bli svår. Ju svagare hon blev, desto mera besatt blev hon av att klara av saker. Men allt eftersom tiden gick lyckades hon förverkliga färre och färre av sina planer. Hon skrev listor, men det var sällan hon kunde pricka av något på dem. Mamma var naturligtvis orolig, och eftersom hon kunde vara väldigt bestämd, tog hon med sig Sara i bilen på diverse små ärenden till stan. Sara försökte säga att hon faktiskt inte orkade, och i själva verket var hon rädd för att kräkas eller svimma. Men mamma lät sig inte påverkas av hennes lama protester.

Utflykterna kunde för all del vara trevliga nu framåt våren. Fast hon inte orkade gå ut och gå ens, tyckte Sara om att se ljuset komma tillbaka. Hon önskade hett att den sommaren skulle något hända, att hon skulle lyckas med någonting. Kanske träffa en kille. Det var en lättnad att skolan var slut, för sista året hade hon varit mer generad än tidigare över att hon aldrig hade haft någon pojkvän. Att beundra någon på avstånd och drömma om honom hade nog sin charm, men nu när hon snart var nitton och borde vara vuxen räckte det inte längre. Om hon bara kunde bli frisk skulle hon kanske orka göra något, istället för att bara sitta hemma och drömma.

En klar vårdag, när snön var borta och det var så vackert att Sara verkligen önskade att hon kunnat åka ut på landet och promenera i skogen, bad mamma att hon skulle följa med till affären. Hon hade något ärende som Sara snart hade glömt, men hon satt kvar i bilen, och lyssnade på sin favoritradiostation och väntade. Väntan drog ut på tiden, och efter en stund började Sara må illa. Av erfarenhet visste hon att nu måste hon få något att äta, trots att det tog emot. Helst ville hon ha något att dricka, men det fanns inget att köpa på parkeringsplatsen. Ända in i affären orkade hon bara inte gå. Kunde inte mamma komma tillbaka snart?

Till slut försökte hon i desperation gå ur bilen och tog några halvhjärtade steg mot ingången på affären. Hon var faktiskt panikslagen vid tanken på att svimma så här offentligt. Det fick henne att ge upp och motvilligt gå tillbaka till bilen. Med ett visst besvär lyckades hon sätta sig på platsen bredvid förarplatsen. Till och med att smälla igen dörren, något hon kunnat sen längre än hon kunde minnas gav henne vissa svårigheter numera, till hennes stora irritation.

När hon satt sig tittade hon upp igen och ut över parkeringsplatsen. Plötsligt stod han bara där, som om han kommit raka vägen från hennes drömmar. Ett ögonblick trodde hon faktiskt att hon somnat och drömde på riktigt. Men det var allt verklighet. Om killen inte hade lett så vänligt och avväpnande kanske hon hade blivit rädd. Numera var hon rädd för det mesta.

Fortfarande bevarade hon en viss misstänksamhet någonstans långt inne, men hon tvingade sig att skärpa sig lite. Det var ju faktiskt inte något slumområde i USA. Staden hade ju rykte om sig att vara rätt så idyllisk, trots alla studenter. Vad ville han egentligen, den där killen? Fönstret var nervevat, och efter en stund böjde han sig fram och sa hej.

“Hej!”

Sara visste inte vad hon skulle säga. Tänkte han tigga pengar? Positivt tänkande var inte hennes starka sida. Bara för att killen var så snygg var han säkert en riktig skitstövel, även om Sara insåg att sannolikheten att han skulle vara någon seriemördare eller satanist var nog ganska obefintlig. Något tveksam nu, eftersom hon inte hade sagt mer än bara det minsta möjliga gjorde killen i alla fall ett nytt försök. Lite mera dämpat nu.

“Jag bara undrade om du behövde hjälp med något?”

Sara tänkte efter. Inget farligt kunde hända så här offentligt. Men kunde han verkligen hjälpa henne? Hon kände sig högst tveksam till att prata med främmande människor. Dessutom hade hon sämsta möjliga självförtroende. Killen var ju så snygg, varför skulle han vilja prata med henne, och framför allt erbjuda sig att hjälpa henne? Men om hon inte fick något att dricka snart, skulle hon kräkas och det var värre än något annat. Hon bestämde sig för att i alla fall prata med honom.

“Jo, det var så att jag behövde något att dricka, och det är så långt att gå.”

Direkt hon sagt det insåg hon vad idiotiskt det lät. Det skulle inte ta mer än en halv minut att gå över hela parkeringsplatsen. Vad skulle han tro om henne? För första gången sen lågstadiet, kände Sara hur hon rodnade. I själva verket var hon så blek numera att den förhöjda ansiktsfärgen inte märktes i någon högre grad. Killen skrattade i alla fall inte. Han såg fortfarande snäll ut. Snäll? Vilken tönt hon var.

“Jag kan gå och köpa en läsk till dig. Blir det bra?”

Sara tvekade igen. Hur skulle hon kunna lita på en främmande kille så där?

“Tyvärr får du ge mig pengar till den. Jag har inget på mig. Men du får förstås tillbaka växeln.”

Visst, hur dum tror han att jag är? Bara för att jag inte är speciellt snygg. Men hon behövde verkligen få något i sig direkt. Om ändå mamma kunde komma tillbaka. Men Sara visste mycket väl att när mamma gick runt i varuhus och tittade tog det alltid lång tid. Det var ett av de få nöjen man kunde unna sig, brukade mamma alltid säga. Till slut bestämde Sara sig för att ta risken. Hon ville inte kräkas igen, och minst av allt offentligt. Speciellt inte inför den här snygga killen. Hon letade efter pengar. Det fanns alltid några femmor och tior till parkering med mera. Där låg de ju. Hur mycket behövdes det nu igen? Det var länge sen hon varit ute själv. Som om killen hade läst hennes tankar, började han prata igen.

“Jag tror att en tia räcker om du vill ha en burk. Vilken smak vill du ha?”

“Apelsin. Om det finns. I alla fall inte cola eller light.”

“Ok.”

Saras hand darrade lite när hon sträckte ut den genom rutan. För säkerhets skull gav hon honom två tior. Om han nu ville hjälpa henne vore det ju pinsamt om han inte fick så det räckte.

“Ifall det inte räcker.”

“Ok. Jag kommer tillbaka så fort jag kan.”

När han försvann i riktning mot entrén blev Sara övertygad om att hon sett honom och pengarna för sista gången, men hon var för trött för att orka bry sig. Två tior var ju inte hela världen. Helt utmattad sjönk hon tillbaka mot ryggstödet och slöt ögonen ett ögonblick. Ansträngningen att hålla sig uppe, att inte svimma eller kräkas tog på de krafter hon hade kvar. När hon öppnade ögonen igen stod han där. Hans leende var så vänligt att Sara genast fattade misstankar. Men, där var läsken, och den ena tian tillbaka. Om killen uppfattade hennes förvåning kommenterade han den inte.

“Varsågod. Jag hoppas det inte dröjde för länge. Jag tog en kyld.”

“Tack, det var snällt.”

Fumligt försökte Sara få upp burken. På sista tiden tyckte hon att naglarna hade verkat lite sköra. Det oroade henne. Men det gjorde så mycket nuförtiden. Hon kunde inte minnas att hon någonsin varit så dålig förut. Hon såg killens frågande blick, men vägrade att be om hjälp. Allt var förödmjukande nog ändå. Till slut gick det att öppna burken. Försiktigt tog hon en liten klunk. Bara för ett par år sen, kunde hon dricka ur en halvliters burk på en gång, med risk för att behöva få bråttom till toaletten. Men nu var även en liten burk i mesta laget. Killen stod kvar hela tiden och såg eftertänksamt på henne.

Det började bli lite obehagligt. Vad ville han egentligen? I en film kunde han ha varit förälskad i henne. Hade det varit i fantasin hade Sara gärna inlett en så spännande bekantskap. Då hade hon själv sett ut som en tonårig Sandra Bullock med rött hår, eller kanske Meg Ryan. Men i verkligheten var det nog en farlig knarkare eller galning. Kanske till och med en våldtäktsman. Hon tittade upp lite skyggt, men vågade inte säga något. Nu började nog killen själv tycka att det var lite pinsamt, men han gick inte sin väg ändå. Istället började han prata igen.

“Det här verkar kanske lite påfluget, men jag undrade om du är sjuk?”

Det var verkligen påfluget. Såg hon så hemsk ut? Sara tyckte alltid det förstås, men hon hoppades att det inte syntes så väl.

“Sjuk och sjuk. Det är i alla fall inget smittsamt.”

Nu såg killen generad ut.

“Jag menade inte så. Du ser bara så blek ut. Det såg nästan ut som du höll på att svimma förut. Det angår ju inte mig förstås.”

Något i hans ton lät så ärligt deltagande att Sara trots sin misstänksamhet bestämde sig för att svara.

“Jag vet inte vad det är. Det verkade vara biverkningar efter mediciner. Min läkare säger att det kommer att gå över. Men jag vet inte. Det verkar inte så.”

“Hur yttrar det sig?”

Nu blev Sara generad igen. Varför ville han veta det? Kunde han verkligen vara så intresserad och i så fall varför?

“Jag får inte behålla någon mat, och så har jag svimmat ett par gånger.”

“Det låter allvarligt.”

“Det hoppas jag inte. Jag är livrädd för sjukhus och sånt.”

“Men har du gått och tagit blodprov?”

“Är du medicinare?”

“Nej, nej. Inte alls. Det är bara det att -”

“Ja?”

“Det är förstås inte samma sak, men när jag blev vegetarian -”

“Laktovegetarian eller vegan?”

“Vegan. När jag började för några år sen så visste jag inte allt om vitaminer och mineraler och sånt. Då höll jag på att få riktigt allvarlig B12-brist. Det var visst jättefarligt. Men det är kanske inget alls i samma stil.”

“Jag är i alla fall vegan.”

“Har du varit det länge?”

“Ja, vad är det – i fyra år, tror jag.”

“Då skulle det kunna vara det. Jag tycker du borde gå och ta blodprov. Det är ju så allvarligt.”

“Det är bara det att jag -”

“Vadå?”

Nej, det ville hon inte berätta. Vad löjlig han skulle tycka att hon var. Men han såg fortfarande på henne med en så engagerad min att hon tyckte att hon måste avsluta meningen i alla fall.

“Jag är så väldigt stickrädd.”

“Be att du får sån här, jag har glömt vad det heter, sån där salva som gör att det inte känns när de sticker.”

“Det har jag aldrig hört talas om. Har du använt den där salvan själv?”

“Ja, jo, faktiskt. Du förstår, jag är också stickrädd. Löjligt va?”

Innan Sara hann svara märkte hon hur killens blick plötsligt blev vaksam. Han stirrade spänt på något bakom hennes mammas bil, ute på vägen. Hon följde hans blick fast i backspegeln, och fick syn på en polisbil som körde förbi. Killen verkade uppfatta att hon hade sett sammanhanget för han började se nervös ut. Samtidigt såg han på något sätt vädjande ut. Det där med polisbilen var tydligen något han skämdes för.

“Du jag måste gå nu. Jag hoppas att vi ses igen någon gång. Glöm inte det där med blodproven. Det kan vara viktigt.”

“Brukar du hålla till här?”

“Ja, ibland. Annars är jag uppe vid den övergivna idrottsplatsen, du vet i de östra stadsdelarna.”

“Bor du där?”

“På sätt och vis. Hej då.”

“Hej då.”

Inte långt efter hon sett killen försvinna kom äntligen mamma tillbaka. En sak som var väldigt tröttsam var att ingen i hennes familj tycktes kunna fatta att hon faktiskt inte orkade mer än hon gjorde. Alla verkade tro att hon bara var lat eller oföretagsam. Visserligen var Sara ganska passiv, i praktiska sammanhang. Men så här trött hade hon nog aldrig varit. Kanske när hon var väldigt sjuk som liten, men aldrig på senare år.

Sara berättade för mamma om den mystiska killen. Det var tydligen inte så intressant, för mamma kommenterade inte alls. Möjligen tänkte hon på något annat. När de kom hem blev Sara tvungen att gå och lägga sig, som hon alltid gjorde nuförtiden.

Mer blev inte sagt den kvällen. Inte ens om blodproven. Det där ville Sara tänka mer på, innan hon bestämde sig. Konstigt nog fick hon anledning att följa med till affären nästa dag igen. Den här gången var hennes syster Pia med. Både hon och mamma gick in för att handla, och Sara satt som vanligt kvar med radion på. De gamla härliga åttiotals-klassikerna fick henne på lite bättre humör tillfälligt. Natten hade varit svår, så det var åtminstone roligt att musiken och även vädret var bra. Plötsligt lade hon märke till att samma kille från dagen innan var där igen. Först såg han henne inte.

Det som fick Sara att lägga märke till honom var att han faktiskt betedde sig ganska mystiskt. Kunde det verkligen vara så att han försökte hitta växelmynt kvarglömda omkring kundvagnarna? Så såg det i alla fall ut. I så fall hade han otur. Efter en liten stund gick han bort mot träden i andra ändan av parkeringen. Han såg faktiskt lite ynklig ut. Fast solen sken var det ändå lite kallt, och killen såg ut som om han frös lite. Dessutom såg han ledsen och nedslagen ut. Han gick fram och tillbaka lite håglöst. Vad väntade han på egentligen? I alla fall inte Sara, det kunde man nog vara rätt så säker på.

Hur som helst, ganska snart råkade han se bort mot bilen hon satt i, och kände igen den. Konstigt nog, för Sara tyckte att världen var full av små vita bilar. Nu var han faktiskt på väg mot henne. Det här var konstigt, framför allt det där med polisbilen. Kanske han var en knarkare, eller langare? Då fick han leta efter någon annan kund. Men när han kom fram till henne, försökte han inget suspekt alls. Han bara log ganska gulligt. I vissa vinklar påminde han lite om Keanu Reeves. Fast sötare faktiskt. Kanske mera åt David Duchovny. Men i alla fall snyggare. Vad kunde han vilja?

“Hej igen. Vad konstigt att vi skulle stöta på varandra idag igen.”

“Du kanske håller till här jämnt?”

“Ganska ofta i alla fall. Hur känner du dig? Har du tänkt på det där med blodproven?”

Nu var han i alla fall ganska tjatig. Sara avskydde att behöva stå till svars inför någon. Kanske syntes hennes reaktion ganska tydligt utanpå, för killen såg generad ut. Det gjorde honom ännu gulligare. Men alla seriemördare kunde ju inte se ut som monster. En del kanske verkade riktigt gulliga i början.

“Jag menade inte att lägga mig i. Du ser bara så väldigt blek ut.”

“Så trevligt. Tror du att jag kan ha leukemi?”

“Nej då, det har jag ingen aning om. Det är bara det att om det är B12-bristen kan det vara bråttom. Men jag menade inte att skrämma dig.”

“Det har du i alla fall gjort nu. Skulle inte min läkare ha fattat det, om det var något riktigt allvarligt?”

“Jo, det tycker man ju. Har du varit där på sista tiden?”

“Nej, jag orkar inte.”

Killen tyckte nog att han hade blivit för personlig, för han sa inget mer på ett tag. Hans nästa yttrande var bara en kommentar om musiken. Till Saras förvåning, tyckte han om musikstilen också. Alltsammans började verka övernaturligt. Som någonting ur Twilight Zone. Man drömmer om en perfekt kille och så plötsligt finns han ute i verkligheten. I så fall är han naturligtvis någon sorts monster. En annan möjlighet var förstås helt enkelt att han inte var någon drömkille, i alla fall inte hennes. Det var ju så det brukade vara.

Sara blev plötsligt medveten om att hennes hår inte var direkt nytvättat – hon orkade inte så ofta nuförtiden. Förödmjukande nog måste hon ha hjälp av Pia i duschen numera. Värst av allt hade hon inte ens tvättat sig den här dagen. Det var också lite för mycket för henne.

När hon till slut avbröt sina dystra och negativa funderingar och såg upp, märkte hon konstigt nog att killens hår inte var så väldigt rent heller. Det såg naturligtvis inte så fräscht ut. Inte heller hans kläder var helt rena, såg hon nu. Sammantaget fick det honom att påminna lite om Keanu Reeves i På drift mot Idaho. Men han var naturligtvis inte i den rollfigurens situation. Vad som hände i den filmen, kunde ju inte hända här i deras lilla stad, eller ens i Sverige, vad Sara visste.

Typiskt, om hon stötte på en kille som liknade en filmstjärna var det självklart inte River Phoenix, Saras sedan länge avlidne husgud. Men i rättvisans namn fick hon erkänna att den här killen var mycket sötare än Keanu. Inte lika fantastisk som River, men vem kunde leva upp till det idealet?

Också den här gången verkade han inse vad hon fäste uppmärksamheten på. Nu var han generad igen. Men nu visste han tydligen inte vad han skulle säga. Han gick inte sin väg, och inte heller försökte han sälja något till henne, eller tigga. Lyckligtvis inte stjäla något heller.

“Vad heter du förresten?”

“Sara. Och du?”

“Du kan kalla mig River om du vill.”

“Va? Läser du mina tankar nu också?”

“Vad menar du? Tänk dig att det är liksom ett täcknamn.”

“Skojar du? Om du inte vill tala om vad du heter så låt bli, men var snäll och driv inte med mig. Nu förstår jag. Det är någon av tjejerna i klassen som har fixat det här för att driva med mig. De måste ha fått veta -”

Där avbröt sig Sara upprört. Vilken triumf för dom där häxorna om hon helt tappat koncepterna inför den här snyggingen. Det var förstås vad de hoppades. Någon av dem måste ha lyckats snoka reda på Saras dyrkan av legenden River Phoenix och iscensatt den här romantiska lilla historien för att ytterligare förödmjuka henne. Det lät otroligt att någon skulle vilja gå så långt bara för att psyka henne.

Konstigt nog så killen verkligen olycklig ut. Vem av dem hade hittat honom och fått honom till det? Eftersom han inte såg ut att uppskatta skämtet själv.

“Du kan sticka nu. Hälsa dem att det inte funkade. Riktigt så dum är jag inte.”

Trots hennes ilska trängde nästan tårarna fram i ögonen och hon tittade ner i golvet för att inte behöva se på den där killen mer. Hon försökte sträcka ut handen för att veva upp rutan så han inte skulle kunna reta henne mer. Tyvärr förstördes gesten av att hon knappast orkade hålla ut armen så länge.

“Vänta. Jag vet inte vad du tror, men jag har ingen aning om vem du är. För övrigt skulle jag aldrig ställa upp på att driva med någon. River är liksom en förebild för mig. Det är därför jag använder det namnet som nickname på Internet, och i rollspel och så. Jag kan bara inte tala om varför jag inte kan använda mitt riktiga namn. Inte just nu.”

Saras min sa honom tydligt och klart att även om hon trodde att han inte var utskickad av käringarna i klassen, så var han uppenbarligen galen eller drogad.

“Det är nog bäst att du går i alla fall. Blir det någon ravefest här i stan i kväll, eller?”

“Ingen aning. Som du säkert hörde nyss gillar jag gammal åttiotals- musik, och ifall du undrar använder jag inte droger alls.”

“Inte ens de där, vad heter de, smart drugs? Ni rollspelare använder visst sånt?”

“Jag är inte någon rollspelare heller egentligen. Om jag bara vågade förklara för dig. Men det är nog bäst att du inte vet något.”

“Som du vill. Jag vet inte vad du håller på med, men du ska inte tro att det spelar någon roll för mig.”

River såg ännu ledsnare ut nu.

“Du har förstås ingen anledning att tro på mig. Vi känner ju inte varandra så väl. Men allt jag har sagt är faktiskt sant, hur otroligt det än kan låta. Jag är ledsen att det blev så här. Du har rätt, jag borde nog gå. Om vi träffas igen hoppas jag att det här har ordnat upp sig.”

“Visst. Lita inte på någon.”

“Va?”

“Du vet i Arkiv X, Trust no one. The truth is out there. Det fixar sig, agent Mulder.”

“Ok, jag förstår hur det låter. Jag hoppas i alla fall att vi träffas igen, när jag kan förklara.”

“Jag ser fram emot det.”

Han kunde inte missta sig på hennes ironiska ton. Ett ögonblick såg det ut som om han ville säga något mer, men ändrade sig och vände i stället och gick. Några gånger vände han sig om och tittade sorgset efter henne. Han förde undan luggen ur ögonen på ett väldigt sött sätt flera gånger under den korta promenaden.

På något sätt tyckte Sara sig kunna utläsa ur hans rörelsemönster att han var nervös och kände sig förföljd och rentav rädd för något. Men det behövde bara betyda att han själv trodde på sin historia. Naturligtvis kunde den inte vara sann på den här planeten, eller i den här dimensionen. Tillståndet kunde vara medfött eller ha orsakats av någon form av knark, vad han än trodde om sig själv. Sara orkade faktiskt inte bli besviken. Hans historia om B12- bristen var naturligtvis också bara påhittad.

När Pia och mamma kom ut ur affären, berättade hon om den konstiga killen, men nu tyckte hon sig förstå att ingen av dem trodde på henne. Inte ens Pia.

Varför trodde de inte på henne? Sara brukade aldrig ljuga, och det visste de. Det var något hon föraktade, hos sig själv i alla fall. Andra kanske hade anledning att ljuga, även om det var dålig stil, och man aldrig mer kunde lita på dem. Men att själv sjunka så djupt. I sanningens namn hade Sara faktiskt tvingats till några små vita lögner nu under sjukdomen.

Eftersom hon hade så svårt att äta försökte mamma och Pia se till att hon fick i sig något. Det var ju snällt av dem, men ibland kunde hon inte svälja ner allt de väntade sig att hon skulle äta. Ändå var det mycket mindre portioner än vad hon hade satt i sig utan problem för bara ett par månader sen.

Om det blev för svårt, kunde det hända att en del bitar “råkade” ramla ner till Clarissa, Saras hund. Det var förstås orättvist, när de hade gjort sig sånt besvär och köpt exakt vad Sara önskade sig. Men till slut blev allt motbjudande och så kom kräkningarna.

Den kvällen hade Sara sin mest skrämmande upplevelse dittills. Plötsligt bara somnade både armar och ben, utan förvarning, helt och hållet. Samtidigt såg Sara en regnbåge av färger vibrera i hennes synfält. Hon greps av panik och hela händelsen kanske inte tog så lång tid som det kändes, men i alla fall började hon spekulera i vad som kunde vara fel på henne. Den mystiska killens förklaring vägrade hon att ens överväga.

Nu var hon rädd att hon faktiskt hade leukemi, eller kanske en hjärntumör. Alla sjukdomar hon kunde minnas passerade revy i hennes tankar. Nästa morgon vaknade hon som vanligt tidigt, som alltid nu under sjukdomen, trots att hon aldrig fick tillräckligt med sömn under natten. Vid det här laget vaknade hon minst ett par gånger och kräktes. Värst av allt, hon klarade inte längre att gå på toaletten själv. Någon fick stödja henne och sätta ner henne på toalettstolen. På natten fick hon ha en hink så att hon inte kräktes ner allting.

Nu vågade hon inte skjuta upp beslutet att tala med doktorn längre. På telefontiden ringde hon om och om igen tills hon äntligen kom fram. Hennes egen läkare var inte anträffbar, fick hon veta, men hon kopplades till en annan, yngre läkare istället. Hon verkade också lätt att prata med, men hon hade visst bestämt sig för att satsa på en psykologisk förklaring. Vad hon sa kanske var vettigt, men Sara kunde inte låta bli att tycka att det knappast hjälpte henne. Oavsett anledningen, kräktes och svimmade hon ju fortfarande. Det kunde väl inte bara vara av psykologiska skäl hon var så väldigt svag?

När hon lagt på luren slogs hon av en irriterande tanke. Den där läkaren trodde antagligen att hon hade fått anorexia nervosa. Den stämpeln var nog svår att bli av med. Hur bevisar man att man faktiskt vill äta, men inte kan? Sara hade aldrig i sitt liv stuckit fingrarna i halsen för att avsiktligt framkalla en kräkning. Hon visste några tjejer som hade gjort det, men själv hade hon aldrig ens varit frestad. Man fick väl ta konsekvenserna om man hade stoppat i sig något. Anorektiker kunde naturligtvis inte hjälpa vad de gjorde, men andra borde faktiskt veta bättre.

Den dagen kunde hon inte följa med någonstans. Hennes krafter räckte inte till. Pia hjälpte henne in i TV-rummet på kvällen, och så satt hon en kort stund och försökte se på Arkiv X, men hon klarade inte att stanna hela programmet ut. Då kom Pia på att placera TV:n så att hon kunde ligga och se den.

Allt var ordnat lagom till sena nyheterna som mamma insisterade på att få se, istället för 21-sändningen hon missat på grund av TV-serien. Sara lyssnade inte så noga. Efter den långa sömnlösa natten, var hon så trött att hon redan höll på att somna. Så hörde hon någon nämna ordet vegan. Militant vegan. Sara undrade vad det var för folk. Några såna hade i alla fall inte hon träffat. De få veganer hon kände var väldigt snälla och fredliga.

Hon slog upp ögonen för att se vad inslaget egentligen handlade om. Då fick hon se en bekant figur. Uppe i högra hörnet på bildrutan fanns ett foto på en väldigt snygg kille i hennes egen ålder. Det kunde väl ändå inte vara den mystiska killen från parkeringen. Fast i så fall måste det vara hans tvillingbror. Vad sa de nu om honom?

Nyhetsuppläsaren pratade visst om ett gatukök som blivit sprängt, i grannstaden. Den misstänkte var fortfarande på fri fot. Han var känd som vegan. Om någon av tittarna kände igen honom vore man tacksam om de hörde av sig till polisen på sin egen ort. Den misstänkte hette Rasmus Bergqvist och var 19 år gammal. Var det förklaringen till hans långsökta undanflykter?

Nu förstod Sara i alla fall varför han var så nervös för att bli sedd av polisen. Dessutom trodde hon sig förstå varför han såg så ovårdad ut. Om han sov ute så var det väl inte lätt att tvätta varken hår eller kläder.

Det här lät faktiskt som en amerikansk film. Tänk ändå att hon, Sara Nyström, var som hjältinnan i en sån film. Tjejen som träffade den spännande hjälten. Vad idiotiskt. Men hon kunde ändå inte lista ut vad killen egentligen ville. Han borde naturligtvis ha velat ha något av henne. Pengar, antagligen. Varför hade han inte försökt ta hennes pengar? Hon hade verkligen inte klarat av att göra motstånd, ens i vanliga fall, och minst av allt nu.

Skulle hon tala om det för mamma och Pia? Sara insåg att de inte skulle tro henne. Vad trodde de egentligen att det var för fel på henne? Någon mentalsjukdom kanske? Dessutom tänkte hon att om hennes familj fick höra var killen, hennes River, höll till, fanns det risk att han åkte fast.

Nu trodde hon ju inte att han skulle lyckas hålla sig undan så väldigt länge till, inte i Sverige, men hur som helst ville i alla fall inte Sara att hon skulle vara den som orsakade att han blev arresterad, eller vad det hette. Vad han än hade gjort var han ju ingen mördare eller våldtäktsman.

Sara funderade på vad han egentligen gjorde för att försörja sig. Han gjorde väl inga inbrott? I bilar kanske? Var det därför han höll sig omkring parkeringsplatsen? I så fall kanske hans intresse för Sara enbart berodde på att han ville vara säker på att hon inte råkade få se honom när han gjorde inbrott. Det var ju en uppmuntrande tanke. Säkert var förklaringen något sånt. En sån snygging kunde ju bara inte vara intresserad av en sån tjej som hon, av någon annan anledning.

River Phoenix var ju djurrättsaktivist. Han borde förresten bli helgonförklarad. Var det anledningen till Rasmus val av täcknamn? River skulle aldrig ha sprängt några gatukök, det var Sara helt säker på. Kunde Rasmus verkligen ha gjort något så meningslöst?

Djurens rättigheter var visserligen något oerhört viktigt, men vad vann man egentligen på att spränga saker? Med ett sånt beteende vann man ju inga sympatisörer. Det trodde Sara att man måste göra, om man ville ändra samhället i grunden. Hur som helst, det var bäst att hon höll sina observationer för sig själv. För säkerhets skull.

Den natten fick hon sin värsta chock någonsin. Två egentligen. Först när hon ville lägga sig ner och sova, hände något väldigt alarmerande. Hennes hjärta började slå så konstigt. Hur hon än försökte slappna av rusade hennes hjärtslag så hastigt som efter en språngmarsch, eller en allvarlig skrämselattack.

När hon slutligen somnade vaknade hon och behövde kräkas, men för en gång skull fanns inte hinken vid sidan av hennes säng. Hur hon än ropade, var det ingen som hörde henne, och till slut måste hon gå upp för att ta sig till toaletten. Det var ju en så väldigt kort väg dit. Bara några meter faktiskt. På vägen dit insåg Sara att det i alla fall var för långt och hon gav upp. Sen mindes hon inget mer förrän hon vaknade liggande på hallgolvet. Det första hon blev medveten om var att hon saknade en bit av en framtand.

Till sin förvåning upplevde hon en djup känsla av, ja faktiskt sorg och saknad. Det tog henne väldigt lång tid att komma över, och det hade faktiskt inte bara med att göra att hennes utseende förvärrades akut av förlusten. Efter en stund märkte hon att hon hade kräkts över sitt nattlinne. Så här ville hon inte ligga en sekund längre än nödvändigt.

Den här gången hörde faktiskt både mamma och Pia henne. När de kom ner för trappan yrvakna var de verkligen väldigt deltagande. Nu hade det gått för långt. Sara vågade inte skjuta upp det där läkarbesöket och blodprovet längre. Redan nästa morgon, det vill säga några få timmar senare, måste hon ta itu med det.

Hon fick en tid redan samma eftermiddag. Senare insåg hon att hennes symptom antagligen var så alarmerande att hon fick någon form av förtur. Innan dess ordnade pappa en tid hos tandläkaren. Hon fick komma dit på förmiddagen, så vid provtagningen hade Sara redan en provisorisk lagning på tanden. Det var åtminstone en lättnad.

Så fort provresultaten blivit kända, och efteråt insåg Sara att de skyndats på, blev hon beordrad att uppsöka sjukhus direkt. Mamma och Pia följde med henne dit ut. Akutmottagningen var inte en helt ny erfarenhet för Sara, men den här gången skulle hon läggas in. Tack vare sin svaghet blev chocken inte alltför svår. Hon var alldeles för trött för att bry sig om någonting.

Varken sprutor, provtagning eller dropp störde henne nämnvärt genom likgiltighetens dimmor. Trots att Sara hade någon form av sjukhusskräck som var helt oberoende av hennes stickrädsla, var inte heller miljön speciellt störande. Att få lägga sig på en bår skrämde henne knappast alls. Hon var alldeles för trött. Bara en del av undersökningarna var så vidriga att hon reagerade nämnvärt.

Nu var hon i alla fall tacksam för att tanden var ordnad, tillfälligt. Bland alla stiliga underläkare såg hon i alla fall inte alltför löjlig ut. Vad som speciellt berörde henne illa, till och med i hennes tillstånd, var blodtransfusionen. Med något morbida associationer kände sig Sara lite grand som en vampyr. Vad var det egentligen för skillnad mellan en blodtransfusion och att dricka blod?

Den känslan lämnade henne aldrig riktigt så hon fick tvinga sig till att ignorera den. Lyckligtvis var risken för hiv-smitta inte längre ett hot. Det visste Sara redan från den gången pappa hade opererats för ett benbrott. Annars hade hon nog vägrat att ta emot blod från en främmande och insisterat på att få av sin syster istället. Tiden var visst för knapp för det, sa den snygge läkaren. Hade hon kunnat bli smittad hade hon varit beredd att ta den risken.

Resten av sjukhustiden – ungefär en vecka – var varken mer eller mindre än Saras värsta mardröm som blivit verklighet. Hon ville inte minnas något av den efteråt. Värst av allt var kanske att hon fick försöka tvinga sig till att låtsas som om hon inte var fullt så illa berörd som hon var. Sara var om möjligt ännu mer rädd för att göra bort sig än att vara på sjukhus.

När hon äntligen kom hem mindes hon plötsligt den spännande killen. Nu vågade hon sig på att fråga Pia och mamma om de hade sett något i tidningen om den förrymde veganen. Ingen av dem hade läst tidningarna speciellt noga visade det sig. Därför hade Sara ingen möjlighet att gissa sig till vad som hade hänt den mystiske River. Redan innan hon blev utskriven från sjukhuset hade hon mirakulöst nog börjat kunna gå igen utan hjälp. Överläkaren hade försäkrat henne om att hon inte behövde vara rädd för att överanstränga sig.

Redan samma eftermiddag som hon kom hem, insisterade hon på att gå en promenad ensam. Trots att mamma hade föredragit att Pia följt med, vägrade Sara att lyssna. Det var kanske orättvist. Pia hade varit hennes stöd under den långa, hemska sjukdomstiden. Men River var ju i alla fall hennes hemlighet. Så här långt fram på våren var det ju ljust länge så det skulle vara säkert att gå upp till den övergivna idrottsplatsen, trodde Sara. När hon hade kämpat sig upp för den svagt lutande uppförsbacken, stannade hon en stund för att hämta andan.

Hon såg sig forskande omkring. Hela området var övergivet. Det var faktiskt ganska spöklikt. Var kunde en flykting från lagen hålla sig gömd? Sara såg inget ovanligt någonstans. Runtom idrottsplanen växte ett ganska tätt buskage. Nyfikenheten drev henne att söka bland de fräscht gröna träden. Inom sig fortsatte hon att argumentera med sig själv. Det är inte speciellt smart av dig. Även om din River inte är någon knarkare eller våldsbrottsling, betyder det ju inte att det inte finns några såna här. Vem som helst, till och med ett gäng småkillar skulle ju klara av dig.

När Sara såg det låga tältet kunde hon först inte tro att det var sant. Så försökte hon övertyga sig själv att det måste finnas en annan förklaring. Plötsligt kände hon ett par starka armar som slöt sig omkring henne bakifrån. Instinktivt lät hon sig glida ner till marken, och försökte sparka uppåt, samtidigt som hon öppnade munnen för att skrika som hon brukade göra i allvarliga situationer som till exempel när en spindel kröp över hennes hand. Eller när hon upptäckte en allvarlig oförrätt begången mot henne av pappa. Oauktoriserat lån av videokassett eller något i den stilen.

Hon avbröt sig mitt i skriket, och tystnade tvärt när hon såg vem som hade försökt fånga henne. Det var den mystiske River själv. Han såg ännu mer generad ut än vanligt och drog sig undan en bit i ett försök att verka mindre hotfull. I själva verket såg han ut att vara räddare för henne än hon för honom. När Sara insåg hur löjlig hon måste se ut, liggande ner med benen i vädret, gjorde hon en ansats att resa sig upp. River kom tveksamt närmare igen med en hand utsträckt som för att hjälpa henne att resa sig upp.

“Jag är hemskt ledsen. Om jag hade vetat att det var du -”

“Vem trodde du att det var? Agent Scully eller?”

“Jag vet inte riktigt. Vill du att jag ska hjälpa dig upp?”

“Nej, det behövs inte.”

Med en viss ansträngning lyckades Sara faktiskt komma på rätt köl igen. Hon höll sig på samma avstånd fortfarande. Bara för att en kille var misstänkt för att ha utövat sabotage mot ett gatukök, betydde det inte att det var det enda brott han var kapabel till.

I ett försök att verka mindre hotfull, satte sig River ner i gräset framför tältet och väntade. Sara kunde se att han redan hade flera gräsfläckar på jeansen. När han märkte att hon inte tänkte säga någonting än, började han själv prata.

“Du behöver inte vara rädd. Jag skulle aldrig drömma om att skada dig på något sätt. När du inte syntes till på så länge förstod jag att du hade fått reda på vem jag är. Jag fattade att du inte ville ha med mig att göra.”

“Det där är inte riktigt sant. Anledningen till att jag inte har varit vid affären på den här tiden är att du hade rätt.”

“Va? Rätt om vad då?”

“Om B12-bristen, naturligtvis. Jag fattar nog att du inte är den riktige River. Likheten är ju inte så slående.”

Det där sista verkade River eller Rasmus som han ju hette, ignorera. Han fokuserade istället på första delen av hennes yttrande.

“Så det var B12. Men var har du varit?”

“På sjukhus. Är du så här dum på riktigt eller försöker du lura mig igen på något sätt?”

“Jag har faktiskt aldrig försökt att lura dig. Om du kommer ihåg så påstod jag aldrig att jag var den riktige River. Men förresten – på sjukhus – då måste du ha varit väldigt illa däran.”

Sara ryckte på axlarna. Hon kunde inte förmå sig till att berätta vad läkarna hade sagt till henne. Bara ett par dagar till -

“Ja, ja. Tack för diagnosen. Kan du komma fram till sanningen nu, eller ska vi spela rollspel igen?”

“Jag förstår hur du känner det. Men jag försökte inte driva med dig. Det var dumt av mig att börja prata med dig över huvud taget. Det enda jag ville från början var faktiskt att hjälpa dig. Jag såg hur svårt du hade att gå ens den lilla biten du kom. Sen var det bara så att jag kände mig så ensam, och rädd.”

“Hur länge tror du att det här går egentligen? Det är inte min sak, men det här är ju inte USA direkt. Vilket är tur för dig. Jag hoppas förresten att du inte har tänkt ta mig som gisslan.”

“Det är klart att jag inte tänker. Jag lovar. Kommer polisen hit får jag väl ge mig. Du tror mig väl inte heller om jag berättar att det här är absolut enda gången jag har haft polisen efter mig. Jag har inte ens snattat i affärer när jag var liten.”

“Och nu har du sprängt ett gatukök.”

“Det har jag faktiskt inte.”

Saras blick var nog något nedlåtande. Efter de här otroliga avslöjandena var hon fast besluten att inte tro på något den där snyggingen sa.

“Jag är oskyldig.”

“Så roligt för dig.”

“Varför kom du hit egentligen? Du tror ju inte på något jag säger. Har du tänkt ange mig till polisen?”

“Tack så mycket. Jag har inte ens talat om för någon att jag har sett dig. Som du kanske kommer ihåg är jag också vegan, fast inte militant.”

“Efter vad jag har hört är de politiska, de där militanta typerna. Jag känner ingen av dem. Därför kan jag inte fatta att inte polisen trodde på mig.”

“Hade du något alibi då? Säg det inte. Det är väl någon gift kvinna eller något sånt. Va?”

“Nej.”

“Inte en kille, va?”

“Du menar en pojkvän?”

Sara ryckte på axlarna igen, en aning retsamt. Det var något med den här killen som fick henne att vilja vara elak. Men River verkade inte ta så illa upp som hon kanske hade trott. Istället log han själv lite retsamt, men ändå ganska snällt.

“Om du vill veta om jag är tillgänglig får du faktiskt fråga.”

“Tillgänglig? Vem tror du att du är – en filmstjärna – som River?

“Snälla Sara, sluta nu. Jag orkar inte mera. Du har nog ingen aning om hur det känns att vara på rymmen så här, som i en film. På riktigt är det inte alls spännande. Man fryser och är hungrig och det är svårt att hålla sig ren. Jag börjar ångra mig rejält. Arresten kanske inte är så hemsk trots allt. Det värsta är rädslan. Jag är inte mörkrädd alls i vanliga fall. Men nu vaknar jag till av minsta ljud.”

“Tror du att Freddy Kruger står utanför tältet kanske?”

River gav Sara en blick som sa att nu var han trött på hennes kommentarer. Men han såg inte arg ut, bara ledsen.

“Jag ber om ursäkt för vad det än är som jag har gjort dig. Snälla Sara. Sluta nu att retas. Om du vill kan jag berätta om jag är tillgänglig.”

“Jaha? Vad är det som får dig att tro att det intresserar mig då?”

“Du frågade ju, eller hur? Och av samma anledning som jag skulle vilja veta samma sak om dig.”

“Det där får du nog ta att förtydliga lite.”

Nu suckade River uppgivet.

“För att ta det från början: det finns ingen gift kvinna eller någon ogift heller. Faktiskt ingen pojkvän heller, fast det trodde du väl inte egentligen, hoppas jag.”

“Ok, jag trodde väl inte det då. Det hade ju varit lite för deprimerande.”

När orden redan hade lämnat hennes mun, insåg hon vad hon hade sagt. Om nu River kunde följa hennes tankegång hade hon verkligen avslöjat sig som den beundrarinna av hans utseende som hon var. Det såg faktiskt ut som om han kunde det för han rodnade verkligen. Men i så fall kunde han inte med att erkänna att han förstod vad hon syftade på. Istället bytte han samtalsämne.

“Vill du att jag ska berätta om den där sprängningen?”

“Vad vet du om den, om du nu är oskyldig?”

“Inte om sprängningen i sig. Om gatuköket, och vad jag har hört om det.”

“Gärna. Men sen måste jag nog gå hem. Jag blev utskriven idag.”

“Och du kom direkt hit? Inte till din pojkvän.”

Sara förstod plötsligt att River nog hade undrat lite om henne också, och det hettade till lite i kinderna.

“Min pojkvän? Jaså, det ville du veta. Nej, det finns ingen pojkvän. Är du nöjd nu?”

“Tills vidare.”

“Ja, berätta då.”

“Lovar du att åtminstone lyssna först innan du kommenterar?”

“Varför inte? Sätt igång. Jag vill inte vara här när det blir mörkt. Ifall du undrar så är jag inte mörkrädd, bara försiktig.”

“Jag förstår. Då ska jag försöka skynda mig. Det där gatuköket känner liksom alla till. Alla har handlat där någon gång. Jag också när jag var liten. Fast det är inte samma ägare nu. Nu hörde jag att det var precis omgjort, eller renoverat eller vad man ska säga. För ungefär tre veckor sen, tror jag – det är lätt att tappa räkningen – så sprängdes det. Det var i alla fall vad som stod i tidningen. Den kvällen, eller snarare natten var jag hemma hela tiden. Så jag visste inget förrän det stod i tidningen. Det var nästa måndag. Sprängningen var på fredag eller lördag.”

“Om du var hemma var det väl någon mer där? Eller har du egen lägenhet?”

“Nej det har jag inte, och mina föräldrar var inte hemma. Min bror var heller inte där. Så det finns ingen som kan intyga det. Jag visste ju inte att jag skulle behöva något alibi.”

“Nej, det kunde du väl inte veta i så fall. Men varför tror polisen överhuvudtaget att det var du? Bara för att du är vegan eller?”

“Det verkar så. Jag är medlem i Greenpeace och Djurens rätt. Men det är ju knappast terrororganisationer.”

“Där är jag också medlem. Är det allt? Du är inte med i Djurens Befrielsefront eller vad det heter?”

“Absolut inte. Jag har ju hört talas om det förstås, men jag känner ingen som är med där. Du har väl märkt att det är rätt ont om såna som vi här i trakten. Vi är rätt ensamma bland alla köttätarna.”

“Det har jag allt märkt. De flesta som hör talas om att jag är vegan tror att det bara är för att jag är laktosintolerant. Men det är inte den enda anledningen. Även om man struntar i djuren kan man ju bli sjuk.”

“Precis vad jag tycker.”

“Tur för mig att ingen tror att jag gjorde det.”

“Gjorde vad?”

“Tänk lite. Jag menade sprängde. Men jag var ju för sjuk förstås, och så är jag ingen naturvetare.”

“Inte jag heller.”

“Så du har inga kompisar som är, vad vet jag, anarkister, eller något?”

“Nej, det har jag inte. Jag har faktiskt inte så många kompisar. När jag var yngre hade jag en del kompisar som jag inte hade något gemensamt med, visade det sig senare. Nu har jag väl två kompisar som jag träffar ibland. De är faktiskt vegetarianer – laktovegetarianer. Ingen av oss bryr oss om politik.”

“Jag förstår. Så du vet inget mer om det här då?”

“Nej, inget.”

“Men hur fick du veta att du var misstänkt? Varför bestämde du dig för att rymma?”

“Polisen frågade ut alla ungdomar in området.”

“Alla?”

“Jag tror det i alla fall. Efter första gången frågade de mig fler gånger. Till slut sa de att det var nog bäst att jag skaffade en advokat.”

“Men satt du inte inlåst på polisstationen då redan?”

“Nej, de pratade med mig hemma.”

“Det var konstigt.”

“Ja, men det kan bero på att pappa är åklagare.”

“Men, om din pappa är jurist så borde det väl ordna sig?”

Nu verkade han generad igen. Sara undrade om han inte i alla fall ljög.

“Tyvärr är det så att pappa tror att jag är skyldig.”

“Är det sant?”

“Ja. Han förstår inte alls varför jag har blivit som jag har blivit. Vegan alltså och mot djurförsök och sånt. Själv är han en inbiten köttätare och jägare. Så fort han fick höra om attentatet trodde han att jag hade haft något att göra med det. Sen när polisen kom och frågade ut mig så blev han övertygad. Jag tror att han har pratat med dem om mig.”

“Jag kan inte förstå att han inte kan lita på dig, sin egen son.”

“Inte jag heller. Han kom in och pratade med mig och sa att han kanske skulle kunna förlåta mig om jag erkände och tog mitt straff. När jag sa att jag inte hade gjort det så såg han på mig som om han inte kände mig.”

När han hade kommit så långt i sin berättelse började han se verkligt ledsen ut. Sara trodde ett ögonblick att han skulle börja gråta. Hon visste inte vad hon skulle göra om han gjorde det. Därför sa hon inget och bara väntade. Efter en stund då han tittade ner i marken, fortsatte han som om inget hade hänt.

“I alla fall greps jag av panik. Jag förstod att ingen skulle tro mig. Polisen sa nästan rent ut att de trodde att jag hade fått receptet på sprängämnet på Internet. Så det spelade ingen roll att jag sa att jag inte hade någon aning om hur man skulle göra. Istället för att vänta på advokaten så tog jag lite saker med mig och stack. Det var förstås dumt gjort.”

“Kanske det. Din mamma då? Trodde inte hon på dig? Eller din bror?”

“Mamma trodde i och för sig på mig. Men det spelade ingen roll egentligen. Hon har ju inget att säga till om, i rätten eller så. Min bror är i Lund under terminerna, så han kanske inte ens vet något.”

“Han kan ju ha sett dig på nyheterna, som jag gjorde.”

“Jo, det är ju klart.”

Nu verkade hans berättelse vara slut. När han var klar satt han bara och såg tankfullt framför sig. Sara började tänka på att gå hem. Hon hade fått veta vad hon kommit dit för. Det verkade inte finnas så mycket mer att säga. Vad han hade sagt kunde vara sant. Hon tyckte det lät så, men vågade inte lita på sitt eget omdöme. Om Pia hade varit med – Pia kunde alltid läsa av folk – men nu var hon inte där, så Sara fick försöka klara sig så gott hon kunde. Plötsligt kom hon att tänka på sina misstankar när hon satt i bilen utanför affären.

“Hur försörjer du dig egentligen?”

“Försörjer mig?”

“Ja, vad lever du på? Är det tre veckor du har varit här?”

“Inte riktigt. Drygt två veckor är det nog. Jag tog med mig lite mat och pengar. I övrigt har jag letat efter kvarlämnade växelmynt och sånt, men det har blivit dåligt med mat den här tiden. Allra värst är ju att inte kunna tvätta sig ordentligt, för att inte tala om ordna med rena kläder.”

“Har du inget ombyte med dig?”

“Jodå, men nu har jag inget rent kvar.”

“Jag ser det.”

Sara sneglade på hans jeans.

River log lite nervöst och svarade inte.

“Har du med dig tandborste och sånt?”

“Javisst, men det är svårt att få tag i vatten. Jag har tagit med mig tandborste och tvål och sånt in på offentliga toaletter, men det är rätt svårt. Ner till stationen vågar jag inte gå. Jag tänkte att där kanske polisen tittar extra noga.”

“Det är nog sant.”

“Dessutom är de flesta där så äckliga och det finns konstiga människor som håller till där också.”

“Jag går aldrig på offentliga toaletter utom på skolan förut. Vad har du tänkt göra egentligen?”

“Det har jag tänkt en massa på. Tyvärr verkar inget alternativ speciellt trevligt. Antingen ger jag upp, och då tror jag att jag hamnar i fängelse. Polisen hade i alla fall inga andra spår förut. Eller så försöker jag hålla mig undan, men det kan jag ju inte göra resten av livet. “

“Knappast ens till preskriptionstiden är över.”

“Det vet jag inget om. Juridik är inte min starka sida. Ytterligare en anledning för pappa att vara besviken på mig.”

“Du kan ju inte vara säker på att du åker dit. Visserligen vet jag mest om det amerikanska systemet, från filmerna, men det måste väl ändå krävas bevis. Eftersom du inte hade något med det att göra så kan det ju inte finnas några. Eller hur?”

“Så du tror inte det är någon fara då?”

“Som jag sa så vet jag ju inte. Men jag kan ju inte tro att någon ska åka dit i ett sånt här fall. Poliserna har väl gjort husrannsakan hemma hos dig?”

“Inte när jag gav mig iväg, men det har de säkert nu. Pappa blev nog inte glad.”

“Pappor. Det är bara att strunta i dem.”

“Jaså, din pappa är också, vad ska jag säga,jobbig?”

“Nej, inte direkt, han bryr sig inte så mycket bara, och vi bryr oss inte så mycket om honom längre. Det får man bara strunta i. Fast det är klart att man är besviken. Men det finns ju inga garantier i livet.”

Till Saras förvåning verkade River fundera igenom vad hon hade sagt väldigt noga. Till slut såg han ut att lysa upp lite.

“Du har nog rätt. Jag ska försöka tänka så. Tack ska du ha.”

“Det var så lite så. Du, nu måste jag nog gå. Det blir ju snart mörkt.”

“Javisst, jag förstår. Vill du att jag ska följa dig en bit på vägen?”

Sara tänkte igenom hans förslag en stund, men sen bestämde hon sig för att det var nog säkrast att avböja. Trots allt visste hon inte så mycket om honom.

“Nej tack. Det var snällt, men det går bra ändå. Du har inte bestämt dig för vad du ska göra än då?”

“Nej, fast det måste jag väl göra snart. Det här går inte längre. Men jag är faktiskt rädd. Jag vill inte hamna i fängelse. Tror du -”

“Vad då?”

“Nej, det var inget.”

“Jo, säg det nu.”

“Kommer du tillbaka hit?”

“Vill du det?”

“Jag skulle bli väldigt glad om du gjorde det.”

“Då ska jag försöka. Hej då.”

“Hej då.”

Sara reste sig försiktigt, och när hon gjorde det reste sig River också. När hon vände sig om och gick kände hon hans blickar i ryggen. Innan hon kom så långt bort att han försvann ur synhåll, vände hon sig om och tittade efter honom. Han stod kvar och såg efter henne. Hela hans gestalt verkade ynklig på något sätt. Lite kutig, som om han verkligen var både rädd och ledsen.

På tillbakavägen gick Sara igenom allt han hade sagt och försökte framför allt komma fram till om han talade sanning. Dessutom funderade hon på om hans situation verkligen kunde vara så hopplös. Hon visste ju att några få personer dömdes mot sitt nekande. Men det brukade ju vara riktigt allvarliga brott. Fast det här kanske räknades dit. Innerst inne tänkte hon också på vad han hade sagt om att vara tillgänglig. Betydde det faktiskt det som det lät som?

I så fall, var det sant eller ett trick för att få henne att lita på honom? Saras instinktiva reaktion var att om det inte var ett missförstånd, ett rent önsketänkande från hennes sida, så måste han ljuga. Livet hade lärt henne ganska snart att folk var inte att lita på, och att man klarade sig utan andra. Det var inte roligt, men säkert. Men vad hon vägrade spekulera om alls var vad hon själv kände för honom. Hon nöjde sig med att konstatera att han verkligen såg väldigt bra ut, i alla fall i hennes ögon.

Vid närmare eftertanke mindes hon att hon faktiskt alltid varit intresserad av killar som de flesta andra inte uppskattade lika mycket. Gulliga och snälla killar, inte de häftiga. Men inte ens dem hade hon vågat lita på. Nu satt hon där ensam hemma, trygg men inte speciellt lycklig. Bara för att River var så intressant hade hon redan börjat bygga upp sina försvarsmekanismer. Den dagen han försvann ur hennes liv, och det kunde vara när som helst, det förstod hon, så skulle inte Sara sitta där och gråta. Hon skulle överleva.

När hon kom hem, märkte hon att alla hade varit lite oroliga för henne. Hon hade varit borta så länge. Var hade hon egentligen varit? Ingen särskild stans, bara ute. Sara var inte säker på om de trodde henne, men inget mer blev sagt den kvällen.

I sängen fick Sara en ide. Under hennes sjukdomstid hade de inte kunnat åka någonstans, i alla fall inte hon. Tänk om de kunde göra en utflykt till exempel till grannstaden, Rivers hemstad? Där bodde ju hennes och Pias kusiner, så dit åkte familjen ibland. Inte för att kusinerna var speciellt trevliga. De hade lekt tillsammans när de var små, men på senare år hade det visat sig hur lite de egentligen hade gemensamt.

Trots det kom Sara på att det kunde vara värt ett försök att ta reda på lite om Rivers familj och korvkiosken och vad man egentligen pratade om när det gällde attentatet, i staden. Det enda problemet var att ingen kunde skjutsa henne, åtminstone inte förrän till kvällen. Då var det nog lite väl sent för att kunna gå och träffa River efteråt.

Sara kom på sig med att längta efter det besöket. Men hennes självbevarelsedrift gav sig till känna igen, och hon tvingade sig till att koncentrera sig på den eventuella utflykten. Ett annat problem var naturligtvis att kusinerna skulle vara i skolan under dagen, och även om deras föräldrar kanske visste något, så skulle de ju arbeta.

Det var en idé förstås, föräldrarna kunde ju veta något om Rivers föräldrar, men även om hon ringde till dem så fick hon ju inget veta förrän på kvällen. Nästa morgon ringde hon i alla fall till sin äldsta kusin och frågade om hon fick komma. Hon hade tur. Så här långt fram på terminen var det tydligen flera idrottsdagar och antagligen stora salsskrivningar som gav möjlighet till lediga eftermiddagar. Det visade sig att både Emelie och Sofia var lediga den dagen efter lunch och trots sin förvåning förklarade sig Emelie beredd att ta sig an sin kusin.

“Vill du prata med mamma också?”

“Ja, det var en sak jag ville fråga henne.”

“Jag tror att hon kommer hem rätt tidigt i dag. Vänta lite så ska jag fråga.”

Emelie var borta en stund men till slut hördes hennes röst igen.

“Det stämde. Då ses vi vid ett ungefär? Jag måste gå nu så jag inte kommer för sent till skrivningen. Det är matte.”

“Ok, tack så mycket och lycka till.”

Sara och hennes naturvetenskapligt begåvade kusin hade egentligen aldrig haft så mycket att säga varandra och på sista tiden mindre än någonsin. Men det var ju ändå snällt av henne att vilja träffas så här direkt.

Vad skulle hon göra fram tills hon skulle åka? Fast det var nog bäst att hon kollade busstiderna. Bussen gick en så lång omväg. Jo, det var som hon trodde, hon fick faktiskt ge sig iväg nästan direkt om hon skulle hinna dit till ett. Då skulle hon bli ganska sen på kvällen och ändå fanns det inga garantier att hon skulle hitta något viktigt. Sara började tveka igen. Var det en sån bra idé egentligen? Varför skulle hon leka detektiv? Träffa släkten var faktiskt inte så tilltalande. Men nu var det för sent att backa ur.

Nu blev hon väl tvungen att lyssna på faster Annikas långa tråkiga historier och pekpinnar om hur dumt det var att hålla på med konstigheter, vilket var hennes definition på vad det innebar att vara vegetarian, och något så ohygieniskt som pälsdjur inne i huset. Men ändå trodde Sara att hennes farbrors fru kunde veta en hel del om åklagaren och hans familj. Kanske även om korvkiosken och dess ägare.

Mot sin vilja och helt oberoende av hennes intresse för River, hade hon börjat känna sig nyfiken. Det där med att leka detektiv verkade faktiskt spännande och varför skulle hon inte kunna offra en dag på det nöjet? Efter utskrivningen från sjukhuset hade Sara betydligt mer energi än hon kunde komma ihåg att hon hade haft på många år. Läkarna hade sagt att det var en sidoeffekt av B12-sprutorna. Dem hade hon visserligen slutat med så fort hon fick, men effekten dröjde sig visst kvar.

Under den tråkiga bussresan tänkte Sara noggrant igenom vad hon skulle fråga och hur hon skulle förklara sitt intresse. När hon kom fram var hon något så när nöjd med sina planer. Så fort hon steg av bussen styrde hon stegen mot farbrors och fasters villa som lyckligtvis låg väldigt centralt.

Det var tur, för klockan var ganska mycket. Olyckligtvis kom hon lagom till Emelies lunch så Sara fick sitta och vänta en hel halvtimme. Otåligt gick hon omkring i vardagsrummet och tittade på den oinspirerade inredningen. Här hade nog faster Annika inte ändrat någonting sen sjuttiotalet. Det märktes på färgerna, som höll sig till hösttonerna. Gult, orange och brunt. Sara kunde knappast tänka sig något fulare. Färgerna stämde bra med atmosfären i det här hemmet också.

Till slut kom Emelie ut och satte sig i soffan bredvid Sara. Hon var otålig att få komma iväg ut på stan med sina kompisar, det visste Sara.

“Vad var det du ville veta egentligen?”

“Jo, det är så här, att Pia har en klasskamrat som kände den där killen som är efterlyst för det där attentatet mot gatuköket.”

“Jaså han, ja. Vad ville du veta om honom?”

“Lite av varje. Jag är bara nyfiken.”

För att vara en blivande läkare var Emelie inte så där väldigt listig. Hon godtog Saras förklaring utan att spekulera närmare över den.

“Jag känner honom inte så bra. Han är ju snygg förstås, men rätt konstig.”

“På vad sätt då?”

“Han är ju en sån där vegan -”

För sent insåg Emelie att den hon pratade med var en till “sån där”. Sara tyckte det var ganska lustigt att se hur Emelies ansikte genomgick en snabb förvandling. Men Emelie var inte den som slösade bort tiden på att skämmas.

“Han gick ju på samma program som du. Jag kände honom knappt. Men jag har hört att han inte hade så många kompisar. Det är väl det enda jag vet.”

“Känner du hans kompisar?”

“Jag vet vilka de är. De är som han ungefär.”

“Flickvännen då? Känner du henne?”

“Vilken flickvän? Det visste jag inte att han hade någon.”

“Då tog jag väl fel. Vet du något om gatuköket då?”

Emelies min fick något definitivt längtansfullt över sig. Mat var en av hennes stora passioner i livet. Kött och grädde och sånt där.

“Visst. De hade så goda hamburgare och såna där pizzabitar med. Ja, de sålde ju glass och läsk och sånt också. Vi handlade där jämnt.”

“Ägarna då, vad är det för några?”

“Jag vet inte riktigt. De bor här i stan och är härifrån tror jag, eller från en gård i närheten. Det vet nog mamma mer om. Du, jag måste sticka nu. Madde och Hedda väntar på mig. Mamma är nog här vilken minut som helst och Sofia kommer nog också snart.

“Visst, hej då.”

“Hej!”

När Emelie hade nämnt gatuköket hade hon gjort en gest som verkade innebära att kiosken låg alldeles i närheten. Sara kände till staden rätt bra så hon gick ut igen och såg sig omkring. Hon trodde faktiskt att hon visste var det låg, om det nu var samma eller i alla fall om den inte hade flyttats på sista tiden. Ägarna hade ju byggt om nyligen, enligt River.

Sara hade tur igen. Det gick inte att missta sig på det där utbrända skalet. Hela byggnaden var totalförstörd. Det skulle aldrig gå att bygga upp den igen. Mer gick inte att få fram så Sara gick tillbaka till huset.

Så snart hon hade hunnit sätta sig igen hörde hon ytterdörren slå igen. Där var Sofia. Den yngre kusinen var på många sätt lik sin syster, men också rätt olik. Hon var ekonom. Fast Sara inte trodde att hon skulle få veta så mycket mer, frågade hon ändå Sofia samma saker hon nyss talat med Emelie om. Till hennes förvåning visste kusinen mer än sin syster.

“Mina kompisar säger att det gick med förlust, fast ägarna just lagt ner så mycket på renoveringen. Johan säger att de snart skulle gå i konkurs, och de kan inte betala tillbaka lånen.”

Det gick inte att missta sig på den stolta tonen när Sofia nämnde den där Johan. Saras mamma hade hört av faster Annika att bankdirektörssonen Johan var en så nära vän till Sofia. Det kanske han var, men Sara var inte intresserad. Det slog henne i alla fall att det var värt att försöka lite till.

“Då får de väl ut på försäkringen? Vet Johan något om det?”

“Ja, faktiskt. Hans pappa har hand om lånen åt dem. Johan hörde sin pappa prata om det igår kväll. Det går nog nästan med vinst, men det skulle Johan inte ha sagt.”

“Det var intressant. Så då hade de inte blivit hotade av några militanta veganer, vad du vet?”

“Nej, det tror jag inte. Jag har aldrig sett några slagord där. De hade förresten en vegetarisk hamburgare.”

“Jaså, var den god?”

“Det vet väl inte jag. Jag äter inte sånt. Där var visst mamma. Jo, det var hon. Du ville visst prata med henne också. Då sticker jag nu. Johan ville att jag skulle komma bort till honom.”

Med viktig min försvann Sofia ut genom dörren. Sara hörde henne slänga åt sin mamma ett par ord på vägen ut. Nu kom faster Annika ut i vardagsrummet. Dags för föreläsning igen, om Sara inte lyckades avleda hennes uppmärksamhet. Hon tänkte snabbt och kom på något hon trodde skulle hjälpa.

“Hej. Mamma och Pia och jag pratade just om det där gatukök-attentatet. Jag tyckte att mamma sa att ni kände den där efterlysta killens föräldrar. Är det sant?”

Det där var en vild chansning, men Sara visste att skvaller var faster Annikas liv, och staden var inte så stor att en åklagare kunde undandra sig all uppmärksamhet. Enda risken var att fastern skulle vägra att erkänna att hon egentligen inget visste och bara prata på i alla fall. Men det skulle nog visa sig.

“Jo, det stämmer bra det. Mamman och jag går på samma symöten. Tänk så synd om henne.”

Det märktes att fastern i första hand var fylld av sensationslystnad, inte medlidande.

“Då är det säkert att han är skyldig?”

“Det kan ju inte jag veta. Efter vad hans mamma säger så är han inte alls den typen. Jag trodde faktiskt att han var en trevlig pojke. Men nuförtiden kan man ju aldrig veta. Ungdomar lär sig så mycket konstigt på Internett, och såna där ställen.”

Fasterns sätt att uttala internet antydde att det var fyllt av hemskheter, och antagligen lika främmande som något från en annan planet. Nu var det bäst att dra sig tillbaka innan fastern skulle återvända till sina vanliga käpphästar. Sara reste sig faktiskt och tittade demonstrativt på klockan. Men fastern hade visst inte lämnat åklagarfamiljens angelägenheter bakom sig helt.

“Det sägs att pappan och yngste sonen inte drog jämnt. Enligt min mening är det antagligen förklaringen till den här beklagliga händelsen. Pojken revolterar naturligtvis mot sin pappa.”

Sara sneglade oroligt på klockan på väggen. Det började bli sent.

“Tack, det här var mycket intressant, men nu måste jag åka. Bussen tar så lång tid. Hej då.”

“Adjö med dig, lilla vän.”

Sara skyndade iväg så fort att fastern inte fick tid att tänka. Besöket hade i alla fall varit lyckat. Jaså, ägarna hade haft ekonomiska problem. Det kunde faktiskt vara ett motiv. Försäkringen var tydligen tilltagen i överkant också. Intressant. Rivers berättelse verkade faktiskt stämma.

Först nu kom Sara på att titta efter i tidtabellen. Typiskt. Nu fick hon stå och vänta i fyrtio minuter. När hon kom hem var det bara några timmars dagsljus. Då behövde hon nog gå och se efter om River var kvar innan hon överhuvudtaget gick hem. Annars skulle hon nog bli fast hemma ända till kvällen. Mamma var angelägen om att Sara inte skulle trötta ut sig för mycket så här i början. Det var sant att hon fortfarande blev trött fort.

Nu, till exempel, kände hon sig rätt trött av resan, och dessutom hungrig. Inne i centrum stannade hon vid hamburgerstället och köpte en vegetarisk hamburgare. Det där skulle de militanta veganerna nog inte gilla. Sara och Pia tyckte istället att man skulle uppmuntra alla steg i rätt riktning. För övrigt hade de båda två saknat snabbmat när de slutade äta kött.

Sara slets mellan sin önskan att skynda på och behovet av att få mat i sig. Motvilligt bestämde hon sig för att sitta ner en stund. Då fick hon också en chans att vila sig lite. Efter sin långa period av ofrivillig svält, var hon nu glupande hungrig. Trots det blev hon väldigt snart mätt igen. Magen var väl ovan. Till sin förvåning kunde hon inte äta upp alltsammans. Ovillig att slänga mat, packade hon ihop resterna och lade dem i sin kasse. Hon tänkte att hon kanske kunde äta en del senare. Läsken var det ingen idé att spara så hon slängde muggen, med den halvsmälta isen.

Äntligen kunde hon sätta lite fart igen. Hon tog bussen som gick hemåt, men den här gången gick hon inte av vid närmaste hållplatsen utan åkte med två stopp till. Sen fick hon gå en bit tillbaka men det blev ändå närmast så.

Där var Rivers tält. Han var tydligen kvar då. Men var var han? Sara ville inte titta in i tältet. Vad konstigt, var kunde han vara? Han kanske sov. Skulle hon behöva gå igen?

Missmodigt satte hon sig ner. Hon var faktiskt ganska trött. Om hon skulle behöva gå hela vägen hem igen direkt behövde hon vila en stund. Då tittade River ut genom tältduken. Han lyste upp när han fick se henne. Kunde han verkligen vara så falsk? Eller var det faktiskt möjligt att han verkligen var uppriktigt glad att se henne?

“Du kom tillbaka i alla fall. Jag undrade om du skulle göra det. Du är väl inte arg på mig längre?”

“Jag vet inte. Det beror ju fortfarande på om du talar sanning.”

River suckade lite och såg ledsen ut igen. Med håret ner i ögonen så där var han väldigt söt.

“Jag vet inte hur jag ska kunna övertyga dig. Hur ska jag kunna bevisa att jag inte ligger bakom det där attentatet?”

“Gissa var jag har varit.”

“På hamburgerstället?

Sara log retsamt.

“Tänker du bara på mat? Som du ser så har jag varit där, om du inte misstycker? Men det var inte det jag menade.”

“Jag är bara så hungrig. Det luktar visst lite pommes frites fortfarande? Du har inget kvar eller så?”

“Vill du ha matrester?”

River såg generad ut igen. Det verkade nästan vara hans normaltillstånd.

“Visst. Ta du det som är kvar.”

Sara sköt över resterna av hamburgaren och pommes fritesen till River som skamset ryckte dem till sig och kastade i sig alltsammans. Det märktes att han hade kunnat äta mycket mer.

“Så du äter sånt där multinationellt?”

“Va? Jo, det gör jag allt. Det borde jag kanske inte, men det är rätt så gott. Var hade du varit?”

“Jag åkte till din hemstad och snokade lite.”

“Gjorde du? Fick du reda på något?”

“Jo, jag gick in på polisstationen och de talade om allt de visste.”

“Det gjorde du väl inte?”

“Vad tror du? Kölden och hungern har visst tagit lite på tankeförmågan?”

“Ok, det var väl dumt, antar jag. Men fick du veta något?”

“Ja, en del. Alla kände visst till att du och din pappa inte kom överens. Min faster som jag pratade med var övertygad om att det var därför du gjorde det.”

“Tror du det också?”

“Hur ska jag kunna veta det? Allt är ju möjligt. Men hon sa också att du är en snäll pojke. Är du det?”

River visste inte riktigt vad han skulle säga, såg det ut. Han var verkligen söt när han var generad och när han var ledsen med. Kanske var det därför Sara gjorde sitt bästa för att reta honom. Hon ville inte tro att det berodde på att hon var rädd för att visa hur mycket hon hade börjat tycka om honom.

“Det kan väl inte jag svara på. Men det hoppas jag väl.”

“Din mamma är i alla fall övertygad om att du inte gjorde det.”

“Det visste jag redan.”

“Visste du att ägarna hade ekonomiska problem?”

“Nej, på vad sätt då?”

“För stora lån, och så gick det inte med vinst i alla fall. De har visst tagit ut för stora försäkringar också. Jag fick intrycket att de hade fuskat på något sätt. Vad tror du om det?

“Du menar att de kan ha gjort det själva?”

“Det är ju en möjlighet.”

“Varför vill du inte tro mig?”

“Vad menar du?”

“Du hörde. Du vill inte tro på mig. Varför tycker du så illa om mig?”

“Det gör jag inte alls.”

“Men något är det. Vad har jag gjort egentligen?”

“Jag har bara svårt att lita på andra. Eftersom jag inte kan läsa dina tankar kan du ju faktiskt ljuga. Det är inget personligt.”

“Är det inte?”

“Vad menar du med det?”

“Tror du inte jag märker vad det egentligen är?”

“Nu räcker det. Om du verkligen vill att jag ska vara här, så får du sluta vara så här.”

“Men Sara, jag hoppades faktiskt att du tyckte om mig. Jag tycker i alla fall väldigt mycket om dig.”

“För du fick resterna av min mat? Varsågod. Det var inget.”

“Nej, jag menar, visst var det snällt av dig och att åka ända till min hemstad för att ta reda på saker om det här fallet. Men det var inte vad jag menade. Jag gillar faktiskt dig jättemycket.”

Sara stirrade på honom. Satt han där och drev med henne på ett så grymt sätt? Det enda alternativet hon kunde komma på var att ensamheten här ute hade blivit för mycket för honom och att det här var ett sätt att stöta på den enda tillgängliga tjejen. Hon kunde inte komma på ett svar. När hennes tystnad blev besvärande fortsatte River igen.

“Tycker du inte om mig alls?”

“Driv inte med mig. Det tycker inte jag är snällt alls. Nu måste jag gå. Lycka till.”

“Vad är det? Du tror att jag ljuger?”

“Ja, vad ska jag tro egentligen? “

“Varför kan du inte tro på en enda sak jag säger? Ok, vi känner inte varandra så väl än, men jag tror i alla fall att jag känner dig tillräckligt. Det är faktiskt inte så lätt för mig att säga det här till dig. Vad du än tror så är du den första tjejen jag har sagt så här till.”

Sara vågade sig på att se River i ansiktet en gång till. Hon var gråtfärdig. På något sätt hade han förstått vad hon hade börjat känna för honom, och nu ville han vara så här elak. Det hade hon inte trott om honom. Men han såg lika ledsen ut som hon kände sig. Om han försökte lura henne var han en väldigt bra skådespelare.

“Påstår du på fullt allvar att du menar vad du säger nu?”

“Varför har du så svårt att tro det?”

“Jag är inte dum. Har du sett dig i spegeln någon gång?”

“Hur så?”

“Vadå, hur så?”

“Nu kanske jag är dum, men vad menar du?”

Sara suckade. Han gjorde det väldigt svårt för henne. Men om han faktiskt talade sanning så var det samma sak tvärtom.

“Ok, jag ska tala rent ut, men sen går jag. Jag är inte precis Angelina Jolie, eller hur? Det fattar väl du med?”

“Så det här handlar om ditt utseende?”

“Bland annat. Ditt också. Tänk så här, vad tror du dina kompisar skulle säga om de såg oss två tillsammans?”

“Jag vet inte. Antagligen skulle de bli glada för min skull.”

“Klart att du skulle säga det. Jag vet inte vad du tror att du vinner på det här. Men jag är i alla fall inte så lättlurad.”

“I det här fallet så är det nog du som är dum i alla fall. För en gångs skull, tro på vad jag säger. Och bara så du vet det, visst är Angelina söt, men det är du också. Räcker det?”

“Nej. Fattar inte du att de flesta antagligen tycker att du är jättesnygg?”

Nu hade hon sagt det också. Vad han måste skratta åt henne.

“Tack för komplimangen, men det är faktiskt första gången jag hör det. Om du inte vill räkna mamma. Nej, säg inget, du tror inte på det heller, va? Vad måste jag göra för att få dig att förstå? Varför skulle jag envisas så här när det har blivit så här pinsamt om jag inte menade vad jag sa?”

Tonen var uppgiven, och blicken närmast desperat. Till Saras totala överraskning, lutade han sig fram mot henne och hans ansikte kom närmare och närmare. Hennes första impuls var att dra sig undan, men av någon anledning lydde hon inte sin egen uppmaning. Det tog henne en stund att inse att hon just hade fått sin första kyss. Nästa insikt var att han kysste väldigt bra, och att hon gärna ville ha mer. Mot sin vilja besvarade hon kyssen.

Men så äntligen kom eftertanken och hon drog sig tillbaka. Tankfullt betraktade hon hans ansikte. Nu log han lite blygt och såg ganska glad ut för en gångs skull, men absolut inte elak eller triumferande som hon hade varit rädd för. Vad det verkligen sant? Det kunde det inte vara, inte i hennes värld. Men kanske var det här en ny värld, eller ett nytt liv. Sen slog det henne, att för att aldrig ha sagt till en tjej att han gillade henne, var han väldigt bra på att kyssas. Inte för att hon hade något att jämföra med, men det var precis som hon föreställt sig och som hon läst och hört att det skulle vara.

“Vem har lärt dig att kyssa så där?”

Nu rodnade han igen. Antingen var han en väldigt överkänslig typ, eller så hade hon den effekten på honom. Det hade han på henne i alla fall.

“Du menar eftersom jag aldrig har gillat en tjej på det här sättet förr?”

“Ja, det var det jag menade. Du vill väl inte påstå att du bara är en naturbegåvning?”

“Tycker du det låter hemskt om jag säger att det var en tjej som jag inte gillade?”

“Vad menar du?”

“Jag var på en klassfest förra våren och en klasskamrat som var lite full kysste mig.”

“Du kan inte direkt ha gjort motstånd.”

“Nej, det gjorde jag inte, även om jag vet att hon inte tyckte om mig alls. Jag tror faktiskt hon gjorde det för att retas med mig. Men – jag var nyfiken. Det var ju i alla fall en tjej. Mssförstå inte igen. Det är inte så att jag kysst några killar.”

“Sluta nu. Det där sa jag bara för att vara elak, så påminn mig inte.”

“Jag har inte frågat dig än om du har -?”

“Verkade det som om jag hade blivit kysst förut?”

“Ja, varför inte? För att du tror att du är så ful?”

“Tack ska du ha.”

“Jag sa ju inte att jag tyckte du var det. För det gör jag inte.”

“Nej, jag är ju i alla fall en tjej.”

“En tjej som jag gillar mer än någon annan. Men svara då.”

“Nej, jag har aldrig blivit kysst förr, och inget annat heller. Du då?”

“Nej, jag gick hem sen, från den där festen. Det hände inget mer, och inte någon annan gång heller.”

“Ok, det räcker väl med utfrågningen. Men du får gärna fortsätta.”

River, nej, Rasmus hette han ju, låtsades inte missuppfatta den här gången, utan gjorde bara som hon bad honom. Sara slogs av en obehaglig tanke. Det här var för bra för att vara sant. Hon visste att hon inte drömde, det var alldeles för verkligt för det. Men tänk om hon visst hade dött av sin sjukdom och det här var himlen, som hon inte direkt hade trott på? När Rasmus märkte att hennes uppmärksamhet hade vandrat iväg slutade han och drog sig tillbaka. Han satt bara så och såg på henne en stund.

“Du, jag har tänkt lite på det här. Det är nog bäst att jag går till polisen själv. I längden går det nog inte.”

“Det tror jag också. Ska du åka hem?”

“Nej, jag tänkte att det är nog bäst att jag gick till polisstationen här. De är nog inte kompisar med pappa allihop.”

Oavsett vad Rasmus hade sagt verkade han ovillig att sätta igång. Sara tyckte att han såg väldigt orolig ut. Det var inte så konstigt heller. Vad än de än trodde och hoppades var det ju ändå inte uteslutet att han skulle hamna i fängelse. Sara kände inte någon som hade suttit i fängelse. Till och med i Sverige verkade de ju vara hemska ställen, där folk blev mördade rätt så ofta. Det hade hon allt hört på nyheterna, och de flesta som satt där var ändå brottslingar som måste vara stenhårda redan innan de kom dit. Hon tyckte väldigt synd om Rasmus.

“När har du tänkt att gå dit? Nu direkt?”

“Jag måste väl det. Det här går inte längre. Sara, jag är faktiskt rädd. Visserligen blir det väl inte som i de där filmerna, men i alla fall. Folk hatar visst militanta veganer.”

“Polisen måste ju i alla fall behandla dig rättvist, tror jag. Jag menar, det står ju i lagen. Vill du att jag ska följa med dig?”

“Du kan väl följa med mig fram till polisstationen, med det är nog bäst att du inte kommer med in. Det får inte tro att du är inblandad också.”

“Ok, vi gör så. Ska du packa ihop allt det här?”

“Ja. Ett ögonblick.”

Rasmus gick omkring och samlade ihop sina ägodelar och klämde ner dem i ryggsäcken. Det märktes att han försökte dra ut på tiden. Till slut fanns det inget mer kvar att göra. Han stod framför Sara och hängde med huvudet. Sara tyckte han såg väldigt söt ut när han var ledsen, men nu när hon visste var hon hade honom tyckte hon mer synd om honom än förut.

Fast hon bara för några timmar sen skulle varit för blyg, kramade hon honom, utan att han själv hade tagit något initiativ. Hon kände tydligt att det var rätt. Rasmus lade armarna om henne också, och höll henne kvar en lång stund. Efter en stund kände han sig nog bättre, för han såg upp, och drog sig tillbaka.

“Ok, det är ingen idé att skjuta upp det längre. Är det långt att gå härifrån?”

“Ja, ganska. För långt för mig just nu, i alla fall. Vi kan väl ta bussen.”

För vilken gång i ordningen det nu var såg Rasmus generad ut igen.

“Det är bara det att jag inte har några pengar och inget kort heller.”

“Larva dig inte. Du får åka på mitt, fattar du väl.”

“Tack. Jag lovar att jag ska betala tillbaka så fort jag kan. Ska vi gå då?”

Till Saras stora förvåning tog han henne i handen. Det kändes ovant, och en aning löjligt. Hon hade inte hållit någon i handen sen hon var liten, på lågstadiet någon gång. Men efter en stund hade hon vant sig lite, och då upptäckte hon att hon tyckte om det. Det kändes som om de hörde ihop, men att verkligen tro på det, skulle nog ta längre tid än så här. Hon trodde att det var lite av en tröst för Rasmus. Ett stöd, liksom. Det kändes tydligt hur spänd han var. Sara drabbades av sista-minuten tvivel. Kanske var han skyldig i alla fall. Men hon ville inte fråga. Han hade verkat så ledsen över att hon inte trodde på honom.

Vid busshållplatsen verkade hans nervositet bli värre. Bussen kom nästan direkt, lyckligtvis och sen var det bara att gå av inne i centrum. Som tur var hade Sara tillräckligt med pengar kvar på kortet för att kunna komma hem efteråt.

Utanför polishuset stod Rasmus kvar en stund och såg väldigt ung och ynklig ut, men efter ett litet tag verkade han ha bestämt sig och det märktes att han gjorde en ansträngning att verka lite modigare än han var.

“Sara, jag vet inte när vi kan träffas igen, men på något sätt ska det väl gå. Du kan få mitt telefonnummer, men jag vet inte om jag kommer tillbaka dit på länge. Ta det i alla fall. Mamma kommer nog att veta var jag är.”

“Ok, du ska få mitt också.”

Skyndsamt letade Sara igenom sin kasse och hittade till slut en bit papper, som hon rev isär. Rasmus nummer kände hon faktiskt igen, det hade hon slagit upp förut, men det sa hon inget om. Det var ändå ingen garanti för att han skulle ringa igen. När Rasmus hade fått hennes nummer, stod han kvar framför henne och såg ner på papperet en lång stund. Det var tydligt att han egentligen inte ville gå in. Men så vände han sig ifrån Sara och började gå mot ingången.

Ett par gånger vände han sig om och tittade mot henne, men till slut försvann han in genom entrén. Han hängde med huvudet väldigt gulligt och olyckligt. Nej, Sara skulle då inte vilja vara i hans situation för allt i världen. När han hade försvunnit stod hon kvar en stund i fall han skulle ändra sig, men inget hände, så hon gick tillbaka till busshållplatsen och åkte raka vägen hem. Klockan var väldigt mycket och det var redan nästan mörkt. Nu skulle mamma och pappa och Pia förstås vara oroliga.

Sara funderade på vad hon skulle säga hemma. Ingen skulle väl ändå tro henne, dessutom ville hon inte berätta något ännu. Hon visste ju egentligen ingenting.

Hon undrade om hon någonsin skulle höra av Rasmus och i så fall hur länge det skulle dröja. Han kunde ju faktiskt ändra sig när allt lugnade ner sig. Hur som helst hoppades Sara att det skulle ordna sig för honom. Själv hade hon ju åtminstone fått sitt liv tillbaka, och lärt sig att kyssas. Innerst inne erkände hon i alla fall att hon såg fram emot få träffa honom igen.

Som hon hade väntat sig, var mamma och Pia väldigt oroliga för henne.

“Var har du varit? Vi ringde och frågade när du hade gett dig iväg och det är ju flera timmar sen du skulle ha kommit fram. Vad har du gjort?”

“Jag gick till hamburgerstället och lite vart som helst. Det är ju faktiskt ett halvår sen jag var ute ensam. Lite klarar jag faktiskt själv. Men jag är ledsen om ni blev oroliga. Jag tänkte inte på det, så länge det var ljust.”

“Nej, det är klart att du får gå vart du vill. Men kunde du inte ha ringt?”

“Telefonen har laddat ur.”

Det var faktiskt inte sant, men det verkade vara det bästa att säga. Genast ångrade hon sig. Varför skulle hon behöva ljuga? Om hon hade sagt att hon glömt det hade det ju faktiskt varit sant. Varför tänkte hon inte på det? Men nu var hon trött och ville vara ensam en stund och tänka.

“Vart tar du vägen nu? Maten är nästan klar, så skynda dig och gör dig i ordning.”

“Ja, ja.”

Saras tankar var någon annanstans. Men hon visste bättre än att hoppas för mycket. På det här stadiet kunde vad som helst hända. Men i alla fall, när kunde han tänkas ringa tidigast? Efter middagen stannade Sara i sitt rum och försökte tänka på vad som helst utom Rasmus.

Vid elvatiden bestämde hon sig för att gå och lägga sig. Hon tog på sig nattlinnet och njöt faktiskt lite av att kunna borsta håret själv och att kunna borsta tänderna utan att vara rädd för att kräkas.

När hon var klar tog hon fram en bok, som hon börjat på för så länge sen att hon bestämde sig för att börja om från början. Allt vad hon försökt läsa sen hon blev sjuk hade varit ganska dimmigt.

Nu när hon visste vad det berodde på och vad det hade kunnat innebära kände hon sig alldeles kall inuti. Ju mer det sjönk in desto mer pankikslagen blev hon. Då ringde telefonen. Hennes stämningsläge var sånt att hon utgick ifrån att det var faster Annika.

Därför blev hon totalt överraskad när mamma kom in och sa att det var till henne. Sara tittade inte särskilt noga på mamma, för hon hade tagit av sig glasögonen, men hon utgick från att då var det väl Emelie eller Sofia. Vad kunde de vilja nu då? Berätta om den förträfflige Johan kanske, eller Magnus – Emelies klasskamrat som alla gjorde sitt bästa för att antyda att han var hennes fästman när de talade om honom.

Sara lyfte på luren och sa hej. Det var ingen ide att vägra för när kusinerna var på skrythumör var det bäst att låtsas lyssna uppmärksamt. Men rösten i andra ändan av luren tillhörde Rasmus. Han lät ganska glad, tyckte Sara och det var faktiskt konstigt.

“Hej. Ursäkta att jag ringer så sent. Jag måste bara få höra din röst igen. Dessutom undrar du väl hur det har gått?”

“Jo, det är klart, jag väntade mig bara inte att höra av dig så snart. Var är du?”

“Hemma.”

“Hemma?”

“Ja, de ville bara prata med mig. Du har nog rätt, det var antagligen ägarna själva. I alla fall har polisen inga bevis mot mig. Min advokat som kom så småningom sa att misstankarna mot mig hade, vad sa han nu, avtagit, tror jag. Så, det verkade inte som de trodde att det var jag.”

“Det var väl skönt. Vad sa din pappa?”

“Inte så mycket. Han är nog inte övertygad än. Men han har visst fått en massa skäll av mamma, medan jag var borta. Min bror har kommit hem och han var också arg på pappa. Han verkade tycka att det var löjligt att jag skulle ha varit misstänkt för ett brott.”

“Hur går det nu då? När får du veta om det blir rättegång?”

“Advokaten sa att det blir nog de närmaste dagarna. När tror du att vi kan träffas igen?”

“Det får väl du säga. Jag ska ingenstans.”

“Jag ringer igen imorgon och så fort jag vet något hör jag av mig igen. Jag skulle bli jätteglad om du ringde också. När du vill.”

“Ok, det kanske jag gör.”

“Du tror kanske fortfarande inte att jag tycker om dig?”

“Vill du att jag ska svara på det?”

“Nej, gör inte det, men när vi träffas igen ska jag göra mitt bästa att övertyga dig.”

“Det ser jag fram emot. Lycka till, och strunta i din pappa.”

“Det ska jag göra, om jag kan. Ha det så bra. Jag längtar efter dig.”

“Hej då.”

“Hej.”

Ja, det lät ju betryggande, men Sara kunde inte låta bli att tvivla lite på vad hon hade hört. Kanske ville han bara få gjort så mycket som möjligt innan han åkte i fängelse, med den enda tillgängliga tjejen. Om man fick tro filmerna så var fängelserna fulla av stora, muskulösa, håriga killar som var lika intresserade som Sara av att lära känna en så snygg kille som Rasmus. Det var faktiskt inte direkt lustigt att tänka på, även om Sara tvivlade på att det var riktigt så illa i svenska fängelser. Men vem skulle berätta något sånt efteråt? Vad Sara visste var det tillräckligt illa ändå, med mord och misshandel. Fast allt Rasmus hade sagt lät ju lugnande.

Vilken skitstövel den där pappan verkade vara, i all fall. Att inte han om någon kunde tro på sin egen son. Alla andra som kände Rasmus trodde ju på honom. Sara kunde inte låta bli att misstänka att gubben inte alls trodde på det, utan att det var en sorts hämnd. Det kanske var en aning överdrivet, men Sara hade inga problem med att föreställa sig den situationen. I hennes erfarenhet, var människor kapabla till precis allt man kunde föreställa sig och mer till. Tyvärr.

Därför tillät hon sig inte heller att drömma mer om Rasmus den natten. Lyckligtvis hade ingen kommit på att fråga varför en kille, eller för all del någon alls hade ringt Sara. Vad skulle hon ha sagt i så fall? Hon hade ingen aning. Till Pia kanske hon hade vågat säga något, men Sara föredrog att hålla alltihop för sig själv tills vidare. Hon måste allt träffa Rasmus fler gånger för att kunna lita på honom helt.

Nästa morgon ringde Rasmus så tidigt att Sara bara precis hunnit ur sängen, men lyckligtvis var ingen hemma. Han ville bara prata. Det var rätt bra, tyckte Sara. Hon var alltid bäst på att lära känna folk så, lite på avstånd. Då märkte hon att hon själv var mest till sin fördel. Rasmus kunde ju inte ana hur rufsig hon var i håret eller hur hon såg ut utan mascara. Hon lovade sig själv att vad som än hände skulle han aldrig få veta det.

Fortfarande hade han inte hört något om sitt fall, och hon hörde hur orolig han faktiskt var, men han kommenterade det inte. Han sa bara flera gånger att han saknade henne och ville träffa henne så snart som möjligt. Fast Sara märkte att han verkade hoppas på en motsvarande reaktion från henne, klarade hon inte riktigt av att låta så angelägen.

När hon hade lagt på, blev hon rädd att om han faktiskt tyckte så mycket om henne skulle han tröttna på hennes brist på gensvar. Men hon hade ingen aning om hur hon skulle komma över sin rädsla för att bli besviken. Därför tvingade hon sig att ringa till honom själv senare samma eftermiddag.

Rasmus själv svarade, till hennes lättnad. Han lät så glad att höra av henne, så lite av hennes misstänksamhet försvann, och efteråt trodde hon att det hade varit ett bra samtal. Dagen därpå hörde hon inte av honom förrän sent på kvällen, efter nio. Den här gången lät han så lättad och närmast överlycklig, att Sara genast förstod att det var goda nyheter han hade.

“Min advokat ringde. Ägarna har erkänt. Deras bank har tydligen blivit tvungna att lämna ut alla bevisen. Det finns inga misstankar kvar mot mig längre. Jag önskar att vi bodde i samma stad. Då kunde vi ha träffats direkt. Jag saknar dig.”

“Men det här var väl jättebra. Vad tycker din pappa?”

“Jo, han bad faktiskt om ursäkt. Men tyvärr ändrar det ingenting. Jag får nog bara inse att han och jag går inte ihop. Vi lever i helt olika världar. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv.”

“Vad synd. Det är lite grann så med min pappa också, så på sätt och vis förstår jag ganska bra.”

“Ja, det verkar så. Det är det som är så fantastiskt med dig. Du och jag verkar ha så mycket gemensamt.”

“Tycker du?”

“Ja, det tycker jag verkligen. Tycker inte du?”

“Jag hoppas det. Men som du har märkt är jag världens största pessimist, så du får nog vänja dig vid att jag inte vågar visa mig speciellt entusiastisk.”

“Det får jag göra.”

“Och att jag är rätt så retsam. Det har du väl redan märkt?”

“Jo, men det gör faktiskt ingenting. Tänk att du trodde på mig och var på min sida när ingen annan var det. Det kommer jag aldrig att glömma.”

“Allt det här är väl inte bara för att du är tacksam?

“Sara. Hur kan du tro något sånt?”

“Ok, jag fattar vad du menar.”

“När kan vi träffas igen? Imorgon?”

“Gärna.”

“Förr eller senare kommer jag nog att kunna övertyga dig. Jag kommer med bussen som är där vid lunchtid. Är det bra? Jag menar, du är väl inte upptagen?”

“Nej då, det går bra. Då står jag nere vid stationen, eller föredrar du vid busstorget?”

“Det beror ju på vad vi ska göra. Det hade jag inte tänkt på. Jag ville ju egentligen träffa dig lite privat, om du förstår vad jag menar.”

“Jo, det förstår jag allt, men det går nog inte. Inte hemma hos mig i alla fall. Men vi får tänka på det tills imorgon, nånstans kan vi väl alltid gå.”

“Ok, det viktigaste är att jag får se dig igen. Tills imorgon då.”

“Tills imorgon.”

Hur skulle det här gå? Vad menade han exakt med att träffas privat? Sara hoppades att allt inte skulle gå för fort fram, hur gärna hon än ville. Hon kunde inte tänka sig någonstans i centrum där de kunde vara helt ensamma. De kunde ju knappast dra sig undan i en park någonstans, det hoppades hon att han inte menade. Bortsett från allt annat kunde det ju vara farligt.

Plötsligt slog det henne att de skulle kunna stöta på någon från klassen. Hon var inte säker på vad det skulle betyda för henne. Sara hatade att se sina gamla klasskamrater, men lite stolt skulle hon nog vara om de såg henne nu, tio kilo lättare och med en så snygg kille.

Nästa morgon gick Sara upp tidigt och tvättade håret och gjorde sig i ordning och så gick hon igenom sin garderob. Inget par jeans passade längre. Hon hade inte hunnit skaffa nya, och inget annat verkade vara riktigt rätt. Trots att det nästan var sommar nu så ville hon inte ha på sig någon sommarklänning eller sommarkjol. Tights var inte så bra heller. Nedslaget satte hon sig ner på sängen igen. Vad skulle hon ha för kläder?

Hon gick in i Pias rum och letade igenom hennes garderob också. Mammas kläder var det ingen idé att titta på. Skulle hon våga ta de nya stretchjeansen? Dom skulle hon nog komma i numera. Lyckligtvis var de i alla fall jeansblå, svarta hade ju inte gått.

Det fick hon nog. I värsta fall fick hon se till att Pia fick ett par andra. Vad skulle hon ta upptill? En långärmad t-shirt var vad hon föredrog, så det tog hon, trots att det knappast kunde kallas sexigt. En stretchtop kanske hade varit lämpligare, men det skämdes hon för. Färgerna var nog rätt i alla fall och det var vad hon nöjde sig med att eftersträva. Hur såg hon ut nu? Med mascara dög hon kanske, förhoppningsvis. Mer kunde hon inte göra. Det var så här hon var. Det fick Rasmus nöja sig med.

Nu måste hon i alla fall gå. Bussen gick om bara fem minuter. Det vore ju väldigt dumt om hon missade den. Då skulle hon kanske missa Rasmus också. Hon hann i alla fall. Rabattkortet behövde förnyas, så det ordnade hon direkt.

Hon stod och väntade vid hållplatsen när Rasmus steg av. Till hennes förvåning kramade han henne där, mitt inför de andra passagerarna. Det var visst tydligt att hon var lite generad för han bad om ursäkt, men släppte inte taget om henne ändå. Istället drog han iväg med henne. Vart var han på väg nu då? Jaha, till gallerian. Det var ju rätt förutsägbart.

“Vart har du tänkt vi ska gå?”

“Pizzerian. Jag tänkte bjuda dig på lunch, så kan vi prata där.”

“Då kanske vi ska dela en portion igen?”

“Vill du det?”

“Nej, vi kan ju ta var sin så får vi se hur mycket jag orkar. Du verkade ju rätt hungrig häromdan.”

“Det var jag också, men nu är det ok. Jag är inte fullt så hungrig idag. Men jag får nog i mig en hel portion.”

“Det brukar jag också göra.”

Det var kanske inte det bästa hon hade kunnat komma på att säga, men Sara lämnade ämnet och Rasmus kommenterade det inte heller. När de satt sig ner vid ett bord och fått sin mat kände de sig plötsligt blyga för varandra igen. Tystnaden föll tung över dem, medan de hann äta och dricka färdigt rätt så ordentligt. Sen kände Rasmus sig tvungen att säga något.

“Förlåt förresten, för det där vid hållplatsen. Du behöver inte vara rädd att det ska bli en vana. Jag var bara så glad att se dig igen.”

“Ingen fara. Du verkar helt annorlunda nu.”

“Ja, det var verkligen en lättnad att slippa ha det där hängande över mig. Fast du kanske menar kläderna och håret och så?”

“Jo, alltihop faktiskt. Men nu är du ännu snyggare.”

“Tack, men kan du inte sluta tjata om det där?Jag hoppas att du menar allvar, men det är lite pinsamt i alla fall. Förresten, du är i alla fall jättesöt, vad du än tror. Men nu kan vi väl prata om något annat.”

“Visst, vad du vill. Fast vi kanske ska gå?”

“Ok. Men vart?”

“Det är det som är problemet. Jag vet inte riktigt. Biblioteket finns ju, men det kanske inte är så kul. Jag skulle faktiskt vilja sitta ner och prata och inte springa omkring på stan.”

“Jag med, men var?”

“Det är ju inte så originellt, och nu när solen skiner så blir det ju inte privat, men parken finns ju. Muséet också, men det kostar pengar och det kanske är onödigt.”

“Vi går ut, så pratar vi om det sen.”

“Ok. Här inne är det alldeles för mycket folk. Förresten, har du varit i Kårparken?”

“Jag vet vad det är, men jag har aldrig varit där. Ska vi gå dit?”

“Det är ju större och antagligen lite färre människor där. Jag har bara gått förbi förut. Men det är en bit att gå förstås.”

“Du kanske inte orkar. Det säger du väl, om det är så?”

“Doktorn sa visserligen att jag inte kunde överanstränga mig, men ibland behöver jag vila lite. Det är inte klokt egentligen hur jag har kunnat återhämta mig så fort. När jag kunde varit -”

Sara avbröt sig tvärt och försökte låtsas att hon höll ett öga på trafiken. Rasmus lät inte lura sig, utan väntade bara en stund för att höra om hon skulle säga något mer. Det gjorde hon inte, och han lämnade ämnet tillfälligt medan de passerade trafikljusen, och vek av vid järnvägsparkeringen. Ingen sa något förrän de passerat under järnvägsövergången. Rasmus nickade åt högskolan till och undrade om Sara hade funderat på att söka dit.

“Jag har faktiskt skickat in en ansökan, fast jag trodde nog inte att det skulle gå. Egentligen har jag inte bestämt mig för vad jag vill göra. Jag chansade lite. Du då?”

“Jo, jag har också funderat på det, och skickat in en ansökan.”

Det visade sig att båda hade sökt samma program, och en av de fristående kurserna var också samma. Sara var förvånad, visserligen var programmet inte riktigt hennes stil, men hon hade faktiskt inte trott att det var hans stil heller. Det sa hon också.

“Det är väl kanske inte direkt rätt, men det är ju vad som finns här. Jag är nog inte beredd att flytta någonstans längre bort än. Minst av allt nu.”

Rasmus leende antydde att hon hade något med det att göra. Sara visste inte riktigt vad hon skulle säga.

“Om vi kommer in så hamnar vi väl i samma klass.”

“Det får vi hoppas. Jaha, det här var ju fint. Där borta finns det ju en bänk också. Vill du vila dig nu?”

“Tyvärr måste jag det.”

“Det gör inget. Jag hoppas att du inte tycker att jag är påflugen nu, men vad menade du med det där du sa förut? Om hur du har återhämtat dig.”

“Jo, det gick ju väldigt fort. Efter B12-sprutorna och blodtransfusionen. Det var så äckligt.”

“Det förstår jag. Varför fick du den?”

“Kan vi prata om något annat? Det där är så hemskt. Men, hur som helst, B12-bristen hade orsakat blodbrist så det där var tydligen helt oundvikligt. Det ska i alla fall inte vara risk för AIDS längre.”

“Nej, det har jag hört också. Försök att inte oroa dig för det. Ja, jag ska inte snoka mer, men det var visst väldigt allvarligt?”

“Doktorn sa att jag skulle kunnat dö inom några dagar. Är du nöjd nu?”

“Det hade jag ingen aning om. Jag är hemskt ledsen, men jag är i alla fall glad att du hann i tid. Jätteglad.”

“Men det värsta var inte att jag kunde ha dött. Fattar du? Det kunde ha blivit värre än så. Jag kunde ha fått permanenta hjärn- och nervskador. I så fall hade jag -”

“Men det gick ju inte så, eller hur? Försök att tänka på det istället.”

Hon trodde aldrig att hon skulle ha kunnat säga det till någon. Men Rasmus hade rätt, det tjänade inget till att tänka på vad som skulle kunnat hända. Det var ändå så helt overkligt. Plötsligt kände hon hans armar omkring sig igen. De var visst ensamma för ögonblicket. Han bara kramade henne en lång stund.

“Det är en annan sak också, och det är antagligen bara en småsak, men det känns inte så bra. Jag kommer att få ta medicin resten av livet. Receptbelagd medicin, inte bara tillskott. Det känns så obehagligt, precis som blodtransfusionen.”

Rasmus såg ganska chockad ut, han med.

“Så illa visste jag inte att det kunde gå. Jag måste få min läkare att skriva ut den där medicinen till mig också. För jag skulle aldrig kunna tänka mig att sluta vara vegan. Jag fattar faktiskt inte hur mina kompisar kan dricka mjölk och allra värst, äta ost.”

“Inte jag heller. Aldrig.”

“Vi får försöka tänka framåt både du och jag. På tal om framtiden, så hade jag tänkt flytta hemifrån nu. Efter det här med pappa så vill jag inte vara kvar där längre. Men det kan väl tyvärr inte bli förrän till hösten. Om jag kommer in, så får jag väl studiemedel också.”

“Har du sökt än?”

“Nej.”

“Jag har hört att det är bäst att skynda sig, och när det gäller att söka lägenhet också.”

“Då ska jag göra det. Igår kväll hade jag och pappa ett litet samtal.”

Rasmus såg väldigt allvarlig ut när han nämnde pappan. Det hade nog inte gått så bra. Sara väntade ifall han ville berätta mer om det där samtalet och efter en stund fortsatte han.

“Vi kan nog aldrig bli vänner mer. När jag tog upp det här med polisen och så, visade det sig verkligen vad han tycker om mig. Jag hade faktiskt ingen aning om hur lite han brydde sig om mig. Det var som om jag inte var hans son alls.”

Hans ansikte såg så stelt ut att Sara misstänkte att han nästan höll på att börja gråta. Det var ju faktiskt något väldigt hemskt det där med att ens egen pappa inte tyckte om en. Själv visste hon ju lite grann vad det där innebar. Stackars Rasmus. En pappa kanske betydde mer för en kille, än för en tjej. Sara tog mod till sig och kramade Rasmus igen. Den här gången var det som om han inte ville släppa taget.

Efter att de suttit så en lång stund, kände hon hans läppar mot sin kind. Snart kysstes de igen. Nu var det annorlunda, mer intimt. Sara började känna sig lite konstig, men hon ville inte att han skulle sluta. Efter ett tag blev det ändå uppenbart att de måste sätta stopp där, även om ingen av dem hade varit där förr. Försiktigt sköt hon undan honom. Han gjorde inget motstånd.

När allt hade återgått till det vanliga föreslog Sara att de skulle gå inåt centrum igen. Det hade Rasmus inget emot. Han var nog lite generad igen, men det gick väl över. Plötsligt fick Sara en ide.

“Du sa ju att du höll på med Internet, gjorde du inte det?”

“Jo, det gör jag. Hur så?”

“Vi kunde ju byta email-adresser. Så kan vi prata privat.”

“Det var en jättebra ide. Varför tänkte inte jag på det?”

“Har du körkort förresten?”

“Jag höll på att övningsköra innan det här hände. Har du?”

“Nej, inte än. Jag tänkte bara att om du hade det skulle det vara lättare att träffas.”

“Tyvärr skulle jag nog aldrig få låna pappas bil, men annars skulle det vara bra. Jag tänker i alla fall komma så ofta som du står ut med mig.”

“När kommer du nästa gång då?”

“Imorgon förstås, om du har tid då?”

“Jag har inget annat för mig. Det är jättekul om du kommer.”

“Då gör jag det. Jag kanske måste åka hem nu. Mamma är i alla fall som vanligt. Då försöker jag ordna med CSN och lägenhetskön.”

Nu var de framme vid stationen och den här gången blev det bara en hastig kram. Sara såg redan fram emot att få träffa honom igen. Hon snuddade även ett ögonblick vid tanken på att få vara helt ensam med honom. Saker och ting kanske helt enkelt inte kunde gå för fort fram? Men Rasmus kunde antagligen inte få den där lägenheten förrän till hösten som han hade sagt. Vid det laget kunde man inte veta hur allt skulle vara. Så här långt var i alla fall allting bra.

Nu kanske det var dags att berätta för Pia om inte någon annan. När Pia kom hem från skolan, bad Sara att få tala med henne. De gick in på Pias rum och satte sig på hennes säng.

“Du kanske skulle vilja förklara det där?”

“Jeansen? Ja, förlåt, men du vet ju att jag inte kan ha mina gamla längre.”

“Jaså, det. Det spelar ingen roll. Men vem är han?”

“Vem?”

“Killen du träffar, naturligtvis. Det måste ju vara därför som du är så hemlighetsfull nuförtiden. Hur har du träffat honom? Nej, vänta. Säg det inte. Det är en av de där snygga läkarna eller en av studenterna, va? Det är väl inte han den där sjuksköterskan väl?

“Anledningen till att jag är så hemlighetsfull är att ingen av er trodde mig, när jag berättade om honom.”

“Vad menar du? Har du berättat om honom tidigare?”

“Ja. Det är den där killen jag berättade om som stod på parkeringen utanför affären. Kommer du inte ihåg det?”

“Jaså, den mystiska killen. Jag fattade inte att du hade pratat med honom. Har ni träffats flera gånger?”

“Ja.”

“Berätta om honom. Är han snygg?”

“Jättesnygg, så jag tror knappt det är sant. Han är vegan också. Gissa vem det är?”

“Hur skulle jag kunna veta det? Säg det i stället.”

“Det är den där killen som var misstänkt för att spränga gatuköket i grannstaden, du vet.”

“Är det sant? Var det därför han höll till där?”

“Ja, för att leta pengar och så.”

“Och ni har träffats flera gånger? Är det allvar?”

“Det vet jag inte. Jo, kanske. Det tror jag faktiskt.”

“Sara, det här är inte klokt. Vad kul för dig. Han måste vara jättegullig.”

“Det är han. Jag tror fortfarande inte att det är sant.”

Men Sara började faktiskt tro på det. Hon och Rasmus var faktiskt ihop, det var inte en dagdröm. Hur länge det skulle hålla kunde man inte veta. Nuet var i alla fall helt fantastiskt. Rasmus själv framför allt. För ögonblicket räckte det och blev över.

SLUT

© Camilla