Det har talats mycket om vilket som är det vackraste ordet i svenska språket. En del säger kärlek, och tycke och smak kan man ju inte diskutera. Var och en har sin åsikt. Personligen uppfattar jag att den där frågan “vilket är det vackraste ordet” gäller mer än bara betydelsen. Det måste till något mer.

Andra kanske inte tycker att det krävs så många kriterier. Vackert för en del kanske enbart ligger i betydelsen. Som sagt, var och en har ju rätt att tycka vad den vill.

Länge kunde jag inte komma på något, fast jag naturligtvis har favoritord, som t ex blått (det ser inte så vackert ut som ord, tycker jag, men färgen tycker jag om), hund, katt, syster, familj, hem, böcker osv.

Hur som helst, så kom jag på det. Lindra. Det är nog det vackraste svenska ordet. Smaka lite på det. Lin-dra. Det låter mjukt och sött. Snällt, liksom. Och det inte bara ser ut och låter vackert, utan betyder något ganska trevligt också. Det hade ju inte varit så kul om det varit en synonym till tortyr, t ex, eller illamående, eller att förlora.

Så där har ni det. Mitt vackraste ord. Lindra.

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, när jag började skriva, men det var ganska snart efter jag lärde mig läsa – i treårsåldern. Jag hade en massa små skrivblock där jag hela tiden skrev små berättelser, som byggde mycket på den typen av böcker som jag läste då, eller som de vuxna läste för mig. Alla de där små berättelserna är borta nu, och det är kanske lika bra. Det lilla jag kommer ihåg var inte så bra. Det var väldigt enkla små historier.

Efter det fortsatte jag att skriva, men jag tror inte det finns något kvar av det jag skrev före tioårsåldern. Jag skrev förstås uppsatser i skolan, men det är ju inte samma sak. En av dem fick min lärare att be min mamma komma till skolan för ett samtal. Tydligen hade jag skrivit något om att skolan var som ett fängelse…

Flera år senare, skrev jag en annan berättelse om hur jag kände det inför skolan. Den handlade om en liten myra som hölls fången av sina fiender…

Hade jag några förebilder? Några, i alla fall. Om man inte räknar de författare jag läste när jag var liten (en del av dem läser jag gärna fortfarande), så hade jag inte så många förebilder. Men jag hade i alla fall mina föräldrar.

Mamma brukade berätta jättebra sagor. Jag önskar att hon hade skrivit ner dem. Nu de senaste åren har hon börjat skriva väldigt fina berättelser för barn, flera av dem handlar om att respektera både djur och människor.

Pappa brukade också skriva, när han var liten. Mest artiklar till skoltidningen, men också en del dikter. En gång vann han en tävling på sin skola, med de där dikterna. Jag har hört att han också skrev några äventyrsberättelser, antagligen om rymdresor. Hans storasyster fick hjälpa till med illustrationer. Hon var en väldigt snäll syster. Även om hon varit ute till sent kvällen innan ställde hon alltid upp för lillebror.

En sak som jag verkligen avskyr är särskrivningar. Jag tycker inte att det finns någon som helst ursäkt för att skriva så. Inte heller allvarliga grammatiska fel som upprepas igen och igen i en och samma text. Detsamma gäller återkommande stavfel. Läser folk inte några böcker alls? Eller litar de blint på sitt ordbehandlingsprogram? Word har faktiskt inte alltid rätt. Om man tänker efter vilket språk det är skapat för från början, så förstår man lätt varför man inte kan gå efter vilken stavning en amerikansk programvara rekommenderar. För övrigt tror jag att idrottsreportrarna på tv och tidningar har ett stort ansvar för nedbrytningen av vårt språk. Idrott förresten ska vi bara inte tala om. Jag avstår från flera kommentarer.

Det här med att blogga ska ju vara personligt… och då tänkte jag att det kunde vara lämpligt med några intima bekännelser.

Ok. Här kommer den första:

Jag ser på (och tycker om) Så ska det låta! som går på fredagkvällarna på ettan. Först när jag hörde att Peter Settman och två totalt okända pianister/lagledare skulle ta över, var jag tveksam. Men Peter är så kul och de andra, ja, de kanske kunde vara bra de också. Så jag var beredd att ge dem en chans. Nu tycker jag faktiskt nästan bättre om den här laguppställningen.

Det är en snällare, roligare stämning än förut. Eller, det var ju roligt förut också, men den förre Peter var ju inte direkt snäll. Och det var inte så kul att se honom stirra in i urrigningarna på de kvinnliga tävlande medan han glömde bort de söta, talangfulla killarna. Peter Settman ägnar ju faktiskt ungefär lika mycket tid åt båda könen… Fast en sak undrar jag, var är Fredde? Är det slut mellan honom och Peter? Och varför är det ingen tävlande som vågar dra till med en Ronny och Ragge-låt? Det skulle vara kul att se Peters reaktion.

Så var det ju bekännelserna då. Det här är så pinsamt så jag knappt vågar erkänna det. Men det är så att ungefär förra året upptäckte jag att jag tyckte om något jag alltid tidigare hatat. Nämligen att städa. (Vadå? Trodde du det hade något med sex att göra? Skäms med dig!) Men i alla fall, jag tycker det är kul att dammsuga och tvätta golv. Jag behöver väl inte gå in på alla snuskiga detaljer, som varför jag gillar det och så? Visst har jag några idéer om vad det beror på och skulle kunna diskutera det en stund, men jag vill inte äckla mina stackars läsare (om jag nu har några)…

Fler bekännelser? Nja, nu kommer jag inte på några fler, men om jag gör det så återkommer jag. Och kom ihåg: kör med säker städning (och tv-tittning). Akta er för halkskador och elchocker.

Jag har visst inte gnällt på ett tag. Det börjar nog bli dags igen.

En sak som retar mig jättemycket är Postkodlotteriet. Jag kanske inte ens borde fråga, men ok, jag gör det ändå. Vad #%&%&#&# är en Postkod? Har vi det i Sverige? Varför heter det så? Ok, jag kan väl gissa, men det borde inte behöva vara så här i vårt land.

Snart tar väl de där cowboy-idioterna över också. Och då menar jag inte de söta gay-cowboyarna i Brokeback Mountain… (Dregelpaus).

Reklamen då… Hur många reklamfilmer är egentligen producerade i Sverige längre? Det är faktiskt inte klokt. Jag gillar inte ens reklam, utom ICA-reklamen och Teliareklamen. Men om vi nu ändå måste ha reklam, ska den inte vara svensk då? Va?

Varför ska vi ha alla de där enormt likartade reklamfilmerna där det märks tydligt att ljudet är dubbat. Shampooreklamen och tvättmedelsreklamen och …

Vad är förresten en ”formula”? För all del, jag kan ju gissa, men hur kan de bara hitta på ”nya” ord, när vi faktiskt har riktiga svenska ord? Fast jag får väl sluta nu, innan jag dör av ilska.

Men där tog det slut, för den här gången. Gnället alltså. Det känns faktiskt rätt skönt.

Jag har funderat lite på det här med att bli publicerad “på riktigt” – av ett förlag alltså. Det verkar just nu vara helt omöjligt. I alla fall för mig och många som jag, som inte skriver det som anses “intressant” just nu. Och inte har jag invandrarbakgrund. Missförstå mig inte, jag läser gärna böcker av s k invandrare, även om jag inte brukar dela in folk i kategorier utifrån vilka länder de kommer från. Men jag tycker dessutom om att läsa annat. Det är alltså vad boken handlar om som intresserar mig, inte var författaren kommer ifrån.

Ett annat problem jag har är att jag skriver antingen för långa berättelser, om de skulle definieras som noveller, eller för korta om de skulle definieras som romaner. Jag kan faktiskt inte skriva kortare berättelser än ca 7000 – 10 000 ord. Mindre än så skulle inte räcka till att utveckla handling och karaktärer. Jag fungerar inte så. Däremot skulle jag kanske kunna skriva lite längre än de “kortromaner”/”ungdomsromaner jag skriver. Alltså komma upp i ca 70 000 och uppåt. Men inte så hemskt mycket mer. Jag är nog en person som skriver kortfattat, paradoxalt nog, med tanke på att jag inte kan skriva vad som anses vara noveller. Men det beror nog på att jag inte kan dra ner på handlingen, inte att jag skriver långa meningar.

Det kändes ett tag ganska deprimerande, det här att jag antagligen aldrig kommer att få någon bok publicerad av ett förlag. Men så insåg jag att det också innebär en frihet. Ingen kommer att säga till mig att mitt ämne inte är “användbart”, “intressant” eller “aktuellt” eller vad de där redaktörerna nu säger. När de inte skickar ut ett standardformulär som visar tydligt och klart att de inte ens har läst min bok, utan bara låtit manuset ligga ett tag. Jag skulle faktiskt uppskatta om de istället meddelade på sin hemsida att de inte tar emot obeställda manus just nu. Det vore mycket bättre än att de låter en tro att de är intresserade av nya manus, när de faktiskt inte är det. I alla fall inte från någon som inte redan är känd för något annat.

Man kanske skulle anmäla sig till en dokusopa, oj – dokusåpa heter det visst… Om man visar brösten några gånger så blir man ju känd och då kanske det går att bli publicerad. Nej, det där är inte min grej faktiskt. För övrigt är det nog väldigt nittiotal, alltså helt passé att bli känd enbart på brösten. Nu måste man ha sex med någon inför kameran också, helst någon av samma kön. Attan. Där sprack det.

Nej, jag får nog hitta på något annat sätt att bli publicerad. Kanske kan man ge ut sin bok själv och sen marknadsföra och sälja den själv också. Antagligen går det inte så bra, men det skulle vara en sån kick att få se sin skapelse i bokform. Även om man måste betala alltsammans själv.

Något jag verkligen hatar är dokusåpor och tävlingsprogram. Men det är väl två olika saker? Kanske, men nu för tiden brukar gränserna mellan de värdelösa programtyperna gå ihop.

Hur kan människor som för bara ca 5-7 år sedan – dvs de flesta vuxna människor från drygt 20 och uppåt – plötsligt bli beroende av sådana hjärndöda program? Kan det verkligen kallas underhållning?

Men jag är inte förvånad, tyvärr. Åtminstone när man tittar på hur skolan ser ut. Dagens tonåringar är obildade, slöa och verkar rent ut sagt dumma.

Hur kunde det bli så? Ja, personligen misstänker jag att det beror på det sittande partiets långvariga tid vid makten. Alla dessa pedagogiska experiment som testas och förkastas ungefär vart tionde år.

Bara en sådan sak som de hemsidor och profilsidor som finns ute på internet… Personer som är lite drygt 20 år gamla, kan stava, rätt så bra, och behärskar sitt eget språk ganska ok. Men alla tonåringar och yngre, skriver så ofattbart dåligt att man förstår att de nästan inte har ett skriftspråk alls. Tydligen är deras så kallade språk enbart muntligt.

De ungdomar som växer upp nu, är så försummade av sina föräldrar att de låter sig utnyttjas av främmande personer i anonyma chatrum. Flickorna, som för övrigt även i vanliga fall klär sig som gatuprostituerade, tar gärna av sig det lilla de har på sig efter mycket liten övertalning. Posera för nakenbilder? Javisst, bara jag blir känd. Så verkar det låta rätt ofta idag. Dokusåpa-”stjärnor” tycker det är feministiskt att förnedra sig genom att exploatera sina ofta plastikopererade kroppar.

Att ha så lite respekt för sig själv är märkligt och skrämmande. Det som skrämmer mig mest är att efter alla dessa år av kvinnlig frigörelse, jämlikhet och jämställdhet, så är det ändå kvinnor och flickor med ett litet inslag av småpojkar, och naturligtvis djur, som exploateras värst i alla sammanhang. Målgruppen för hela detta smörgåsbord av slavarbetande, avklädda, prostituerade eller slaktade offer är självklart män.

En förklaring till att en del människor är utanför och impopulära kan vara att andra inte förstår sig på dem. Det är klart att en anledning till det helt enkelt kan vara att personen är konstig. Eller med andra ord, bara väldigt annorlunda. Min teori är vi kanske inte är så olika varandra trots allt. Det är bara det att några av oss får fel på “koden”. Alltså de små, subtila signaler som vi sänder ut.

Jag ser det så här: för att folk ska tycka om en måste man antingen vara en stark ledare, eller en underdånig efterföljare – en “hovdam”, som jag brukar kalla dem. (Oavsett kön).

Men tänk om man inte kan vara någotdera?

Personligen tycker jag att det här kan vara en förklaring till varför jag känner mig så utanför. Andra människor kanske skulle ha lättare att tycka om mig om jag bara kröp till korset och blev deras slav – eller om jag kunde slå med piskan och göra dem till mina slavar?

Kanske. Om jag kunde ändra mig, skulle jag ens vilja det? Jag tror att ibland måste man bara acceptera sig själv som man är, även om det är att vara en förlorare, en av dem som “kunde blivit” något – enligt andras kriterier, inte nödvändigtvis mina egna.

För om jag måste välja mellan att låtsas vara någon annan än den jag är, och kanske bli lite mer omtyckt, eller helt enkelt vara mig själv, så måste jag ändå välja det senare. På gott och ont, det här är jag.

Nu måste jag bara klaga lite igen… Vad har egentligen hänt med vårt svenska språk?

Visserligen är jag vegan, men jag kan i alla fall uttala mjölk. Dricker ni andra ”mjulk”? Nyss såg jag ett inslag på tv om ”Tolvkillingsoperan”. Låter gulligt. Jag menar, de är ju så söta när de får ”mjulk” av sina mammor… Har ni märkt att de viftar på svansen då?

Nuförtiden ”sjänner” folk sig på alla ”mujliga” olika sätt, verkar det som, och en del reser ”usterut”. Lyckligtvis är det fortfarande sommar, men senare blir det som vanligt ”hust”.

Fattar ni överhuvudtaget vad ni säger längre?

Ok, ok. Det kanske räcker nu, men kom igen. Är det rimligt att språket förändras varje år? Flera gånger per år? Hur ska någon kunna förstå vad någon annan säger om det fortsätter så här?

Jag är fullt medveten om att ett språk som inte förnyas dör. Men om det förvandlas till oigenkännlighet vart tredje till vart femte år, kan man ju inte längre tala om ett språk. Ska vi ha 100 eller 1000 språk istället, eller kanske 10 000?

Går det att kommunicera med varandra längre då? Eller ska man behöva använda sig av engelskan ännu mer, bara för att kunna göra sig förstådd i sitt eget land?

Det har ju redan gått för långt med användningen av engelskan i vardagsspråket. Ännu mer skulle bara innebära att man blir tvungen att dödförklara svenskan och sluta använda det.

Och det skulle i alla fall jag tycka var väldigt synd.

Allt det som är fel i samhället idag är inte köns- eller artinriktat. Ta t ex underhållningsindustrin. Tv, internet, mobiltelefoner med Walkmanfunktion och eller 3G. Allt det där kostar pengar, och mer och mer för varje dag. Den normala utvecklingen när det gäller teknologi brukar vara att saker blir billigare, inte dyrare. Men numera är det inte inköpet som är den största utgiften – utom när det gäller de nyaste produkterna – det är användandet.

Elen kostar. Mer och mer för varje år, naturligtvis. Elbolagen kan sätta sina priser som de vill, och här i vårt frusna mörka land måste vi ju ha el, annars dör vi.

Tv-licens, internetuppkopplingar och mobilabonnemang kostar pengar. Det är naturligtvis sant att inget är gratis. Men jag tycker att skiv- och filmbolagen/distributörerna liknar elbolagen. De sätter sina egna priser och villkor.

Kopieringsskydd som ibland förstör den apparat man spelar upp CD-eller DVD-skivan på, och som hindrar en från att göra en säkerhetskopia. De där skivorna är otäckt dyra, så självklart vill man gardera sig för att inte råka ut för en olycka. Dessutom, hur många vill släpa med sig CD- och DVD-samlingen till sommarstugan?

Har man betalat så mycket, ska man ha rätt till att göra en kopia. Så länge man inte tjänar pengar på att sälja piratkopior, ska man ha rätt till att göra som man vill med det man köpt.

Det påstås att konsumenterna numera bara vill ha sin musik och sina filmer nedladdningsbara. Kanske är det sant. Jag vill det i alla fall inte. Inte enbart, alltså. Ibland vill jag faktiskt äga en CD eller DVD-skiva så jag kan lyssna på den när jag vill. Digitala format kan försvinna på en sekund. De fungerar bara så länge ens uppspelningsapparat fungerar.

Dagens datorer, telefoner, tv-apparater, CD- och DVD-spelare samt musikspelare görs avsiktligt så att de ska gå sönder inom några få år. Så att konsumenten ska behöva köpa nya prylar regelbundet. Allt är så dyrt, och dyrare blir det om dessa dyra saker måste kasseras och nya inköpas vart andra till vart tredje år, som värst. Ja, ja. Nu gnäller jag igen. Men det här är min blogg, här gör jag som jag vill.