Häromdagen läste jag en rätt intressant artikel i Guardian Unlimited, vilket jag antar är webbversionen av Guardian, den engelska tidningen.

Artikeln handlade i alla fall om flickböcker. Författaren skrev om hur hon hade vuxit upp med och identifierat sig med de tuffa pojkflickorna, som t ex George i Femböckerna och – lite udda val, tycker jag – Kitty, detektiven. Nu finns det ju flera barn-och ungdomsdeckarförfattare, men då var det säkert lite ovanligare.

Här finns en massa tänkvärt. Bl a citat av Mark Twain om vad som kännetecknar en hjältinna i en bok. Mycket sarkastiskt men tyvärr sant.

Jag måste bara nämna en sentida ättling till George och Kitty, Lisa Simpson. Själv har jag inte sett så mycket Simpsons (sant), men jag beundrar ändå Lisa. Hon är en stark, självständig tjej som går mot strömmen, trots en massa mothugg. Exakt en sån tjej jag skulle vilja vara. Men nu gällde det ju Kitty och George.

Eftersom det här handlar om Kitty, måste man ju bara nämna Veronica Mars, en Kitty för 2000-talet. Också tuff och självsäker och en skicklig yrkeskvinna, vid arton års ålder.

Jag minns att jag tyckte det var konstigt att inse att min mamma kunde ha växt upp med samma böcker. Nu gjorde hon inte det, kanske av en tillfällighet, men jag gissar också att Kittyböckerna (Nancy Drew) inte översattes så tidigt. Kanske inte Femböckerna heller, även om mamma läste en massa annat av “Edit Blyton”, som barnen då trodde hon hette, här i Sverige.

Jag mindes hur jag läst de här böckerna (inte allihop, men definitivt Femböckerna och Kittyböckerna). Nu brukade jag inte identifiera mig så mycket med tjejerna, utan mest med killarna. Jag kände mig inte som en pojke, men jag märkte ju att de fick de mest spännande äventyren. Jag minns också att jag kände att trots att George försökte se ut som en pojke, vilket jag gärna gjort också, om inte min kroppsbyggnad hade gjort det svårt för mig, så hade hon ingen framtid som pojke. Hur bra hon än var på “tunga” ämnen och dessutom stark och akrobatisk, skulle hon tvingas in i tjejfållan som vuxen.

Men jag visste ju att jag levde i en annan tid och för mig skulle det bli annorlunda (ha, ha). I vilket fall som helst hade jag inget till övers för de prydliga, väluppfostrade små “tjej-tjejerna”. Jag blev förälskad i de gulligaste killarna men samtidigt ville jag vara dem, åtminstone medan jag läste boken.

Fast mest levde jag mig in själva äventyren. Det är ingen tillfällighet att jag nu, som vuxen, betraktar mig som en författare, om än opublicerad. Äventyret/handlingen var viktigare för mig. Fast jag jobbar själv mycket med personskildringarna och dialogen, vilket jag inte minns att Enid Blyton (Femböckerna) eller Carolyn Keene – pseudonym för ett antal anonyma författare till Kittyböckerna – gjorde. “Hon” skrev för övrigt också om andra mysterielösande tjejer, t ex Mary och Lou.

Mysterieböcker/deckare var förresten inte det enda jag läste. Jag bokstavligt slukade böcker. Mest deckare och fantasy, men också hästböcker, hundböcker och mycket annat. Inte så mycket renodlade kärleksromaner, och det har hållit i sig. För det första brukar inte kärlekshistorien intressera mig, den är oftast för mansgrisig för min smak, och för det andra gillar jag nästan aldrig “hjälten”. Där har vi mansgrisen igen.

Jag vill ha en mjuk, blyg, gullig kille, gärna någon som det är synd om. I den deckare som jag “läser” just nu (en ljudbok jag lånat av mamma) beskriver en tjej killen hon för ögonblicket är förälskad i så här: Han är en riktig man, inte en skadeskjuten kråka. Då slog det mig. Jag vill ha en skadeskjuten kråka. Och så vill jag identifiera mig med en tuff, men inte elak tjej.

Är det för mycket begärt?

Hur som helst, jag är glad att jag läste de här böckerna om förhållandevis tuffa, aktiva tjejer. Det har inte ändrat mitt liv i praktiken, men det har definitivt hjälpt till att forma min personlighet. Så nu vet ni det. Det är Georges och Kittys fel att jag är som jag är.

Nu är det snart ingen idé längre, att ha en egen hemsida. Ingen kommer ändå och besöker den.

Först började WebRing att ta betalt. Om man inte betalade, skulle man inte få vara med i fler än ett visst antal ringar (ca 5 – jag var medlem i över 80 och fick ändå bara ströträffar). Dessutom skulle man inte få ha fler egna ringar än tre – jag hade kanske tio.

Det finns lite andra ställen att ha ringar på, och det har jag, fast det hjälper inte. Topplistor är något annat man kan anmäla sig till, men gissa… Nej, inga besökare därifrån heller.

Jag och min syster har gjort egna, personliga hemsidor, plus några större, mer omfattande siter. En av dem får lite fler träffar än de andra, men det är inte särskilt mycket i alla fall.Vi betalar faktiskt för domännamn och webbhotell. Ok, det här gör vi för att vi tycker det är kul och det gör vi ju forfarande, även om vi inte får några besökare. Fast egentligen skulle vi ju kunna leka med våra små hemsidor på våra egna små datorer, inte betala för att ha dem liggande ute för att ingen ska besöka dem.

Man kanske kan invända att då får man väl uppdatera oftare – men det gör jag – bloggen i alla fall, och den ingår i min hemsida. Dessutom, jag ser ingen anledning till att lägga in sex, tjejer mm i sökorden. Det handlar ju inte min hemsida om. Inte heller tillhandahåller jag olagliga filer för nedladdning – inte ens lagliga.

Men vad väntar jag mig egentligen? Folk fattar inte skillnaden mellan hemsida, blogg och profilsida längre. Min syster har gymnasieelever som tror att den lilla symbolen på skrivbordet där det står Internet (alltså en genväg till WEBBLÄSAREN Microsoft Internet Explorer) är samma sak som internet. Va?

Flera av dem säger att de inte kan skicka det eller det för att de inte har någon “data” hemma. Antagligen menar de dator med internetuppkoppling, men kom igen? Detta är ju ändå nästan vuxna elever som läser ämnen med datainriktning.

Här kommer min egen lilla mini-datorskola:

Hemsida – personlig sida som du utformar själv – antingen med hjälp av en editor, eller om du är bra på html-programmering – ett textprogram. Du kan ha en som ligger på ett gratis webbutrymme, t ex det som ingår i din internetuppkoppling (inte alla får ett sådant utrymme, men många) eller t ex på Passagen. Det går också att skaffa webbhotell – vårt kostar t ex bara 100 kronor om året för ett rejält stort utrymme. Domännamnen kostar några hundralappar om året.

Blogg – en sorts onlinedagbok eller något lite kreativare. Den uppdateras oftare än en hemsida.

Profilsida – det är en liten presentationssida du får som medlem i olika community. Du kan lägga ut ett foto och fylla i lite uppgifter om dig själv. Alltihop byggs upp av vissa moduler som ingår. Du kan lägga in olika teman på många ställen, men allting ser ungefär likadant ut för alla.

Min erfarenhet är att en del killar kan all möjlig programmering, speciellt flashanimationer som tynger siterna, men de har ingen aning om vad de ska berätta om. De som ändå har en sida har ofta sitt CV liggande ute. Dessa killar har tydligen inga fritidsintressen. Andra, och dessutom många tjejer, har något att säga, men kan inte så mycket programmering.

Men det spelar inte så stor roll vad man kan. Ingen kommer ändå att besöka din sida, eller lämna ett litet meddelande i gästboken. Ingen vet ju ändå vad en hemsida är.

Alldeles nyss såg jag en film som vi spelade in någon gång i slutet av 90-talet. Johnny Mnemonic, men det har inte så mycket med saken att göra. Först såg jag en snutt av Sen kväll med Luuk – jag menar – det gjorde jag nästan aldrig då, när serien gick. Inte min grej, liksom. Men nu, det lilla jag såg, verkade så – bra. Jämfört med vad som går nu på tv. Och den där låten. Den är så bra. Det tyckte jag till och med då. Men som sagt, det har inget med saken att göra.

Innan min film började gick en reklamsnutt, och – det här är bara helt sanslöst – den var också bättre än det som går nu. Släng dig i väggen, Iprenmannen. Inte för att det var så bra som den reklam jag sett på engelsk tv, men…

Så började filmen från det gamla goda 1990-talet, med fin de siècle-stämningen. Då när vi egentligen tyckte att allt var rätt ok och bara skulle fortsätta bli bättre, så man kunde kosta på sig att se dystopiska framtidsskildringar.

Då insåg jag att jag vill tillbaka. Hjälp, jag vill hoppa av. Framtiden är inte som den var förr. Var är min tidsmaskin?

Jag vill tillbaka till den tiden när jag trots allt hade lite hopp kvar. Då när det fortfarande fanns lite bra framtid att se fram emot. Trodde jag. Men nu är den här. Den fula, nya världen, med koldioxidfotspår och massutrotningar och fler obotliga farsoter än någonsin. Där avgrunden gapar bara ett halvt steg från min smalnande väg.

Om du har hittat min tidsmaskin eller kanske maskhålet jag kan lifta med hem igen, så hör av dig. Jag kan packa fort och sover inte så bra heller. Här sitter jag och väntar.

Det är en sak som jag har undrat över. Jag är med i en massa olika grupper och community runtom på hela nätet, både på svenska och engelska. Ibland är jag aktiv och skriver inlägg i olika diskussioner. Men när jag skrivit mitt inlägg i en tidigare aktiv debatt, då bara slutar den. På något sätt måste det jag har skrivit ta död på diskussionen. Undrar varför. Jag fattar faktiskt inte det.

Kanske är jag bara så otroligt tråkig, eller kanske retar jag folk på något sätt. Ibland känns det faktiskt lite tråkigt. Som ett slag i ansiktet. Men jag ska väl inte ta det personligt. Jag vet ju inte exakt vad orsaken är. Hur som helst, jag och grupper och community – det är visst ingen bra kombination.

Jag läste nyligen en lista över vilka kändisar svenskarna helst vill hångla med. I Aftonbladet var det nog. (Oj, har jag läst något i en kvällstidning? Nej, det måste vara ett misstag. Jo, nu vet jag. Jag sökte på något helt annat och råkade bara hitta den där sidan. Visst, så var det.)

Hur som helst höll jag inte med om de flesta av de där valen så jag kom på att jag skulle skriva min egen lista. Jag fick inte ihop tio stycken, utan bara sex, men här kommer den i alla fall, inte i någon särskild ordning, utom kanske ettan och tvåan.

1. Eagle Eye Cherry
2. Ola Rapace
3. Danny
4. Darin
5. Niclas Wahlgren
6. Niklas Strömstedt

Tänk vilka irrfärder ens hjärna kan ta en med på när man är lite trött… Och eftersom jag sällan är helt pigg kom jag naturligtvis på några internationella, eller snarare amerikanska kändisar jag också gärna skulle hångla med. Samma sak gäller här, de är inte i någon särskild ordning utom kanske de två första.

1. Jonathan Bennett
2. Johnny Depp
3. Enrique Murciano
4. Danny Pino
5. Jason Dohring
6. Jared Leto

Nyligen läste jag en artikel om att hundar skrattar (precis som människor, råttor, chimpanser, orangutanger och mina favoriter – gorillor). Se länken ovan.

Jaha. Jag visste väl det. Ibland brukar min lilla hund fnissa åt mig. En gång försökte jag faktiskt ta i med hårdhandskarna mot henne. Man ska ju tydligen se in i ögonen på hunden och tala allvarligt med den. Så en gång när hon skällde och skällde utan någon anledning som jag kunde förstå, så försökte jag med det. Gissa vad hon gjorde? Hon skakade på huvudet, och jag riktigt såg hur hon fnissade åt mig. Det var som om hon sa “Jaså, var det så viktigt?” Underförstått – “ok, jag fattar, men jag bryr mig inte.”

Nu förstår jag att det var precis som jag trodde. Hon skrattar åt mig. Men det får hon. Hon får faktiskt göra vad hon vill. Eftersom hon är så liten och gullig, och aldrig kommer att växa upp och bli en stor jobbig buse, så kan hon faktiskt få göra precis som hon vill. Ingen ska få säga till mig att en hund måste vara väldresserad. I alla fall inte någon som är liten och ofarlig. Så det så. Hon gör som hon vill och jag gör som hon vill. Det märks väl att vi är lika?

Det har talats mycket om vilket som är det vackraste ordet i svenska språket. En del säger kärlek, och tycke och smak kan man ju inte diskutera. Var och en har sin åsikt. Personligen uppfattar jag att den där frågan “vilket är det vackraste ordet” gäller mer än bara betydelsen. Det måste till något mer.

Andra kanske inte tycker att det krävs så många kriterier. Vackert för en del kanske enbart ligger i betydelsen. Som sagt, var och en har ju rätt att tycka vad den vill.

Länge kunde jag inte komma på något, fast jag naturligtvis har favoritord, som t ex blått (det ser inte så vackert ut som ord, tycker jag, men färgen tycker jag om), hund, katt, syster, familj, hem, böcker osv.

Hur som helst, så kom jag på det. Lindra. Det är nog det vackraste svenska ordet. Smaka lite på det. Lin-dra. Det låter mjukt och sött. Snällt, liksom. Och det inte bara ser ut och låter vackert, utan betyder något ganska trevligt också. Det hade ju inte varit så kul om det varit en synonym till tortyr, t ex, eller illamående, eller att förlora.

Så där har ni det. Mitt vackraste ord. Lindra.

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var, när jag började skriva, men det var ganska snart efter jag lärde mig läsa – i treårsåldern. Jag hade en massa små skrivblock där jag hela tiden skrev små berättelser, som byggde mycket på den typen av böcker som jag läste då, eller som de vuxna läste för mig. Alla de där små berättelserna är borta nu, och det är kanske lika bra. Det lilla jag kommer ihåg var inte så bra. Det var väldigt enkla små historier.

Efter det fortsatte jag att skriva, men jag tror inte det finns något kvar av det jag skrev före tioårsåldern. Jag skrev förstås uppsatser i skolan, men det är ju inte samma sak. En av dem fick min lärare att be min mamma komma till skolan för ett samtal. Tydligen hade jag skrivit något om att skolan var som ett fängelse…

Flera år senare, skrev jag en annan berättelse om hur jag kände det inför skolan. Den handlade om en liten myra som hölls fången av sina fiender…

Hade jag några förebilder? Några, i alla fall. Om man inte räknar de författare jag läste när jag var liten (en del av dem läser jag gärna fortfarande), så hade jag inte så många förebilder. Men jag hade i alla fall mina föräldrar.

Mamma brukade berätta jättebra sagor. Jag önskar att hon hade skrivit ner dem. Nu de senaste åren har hon börjat skriva väldigt fina berättelser för barn, flera av dem handlar om att respektera både djur och människor.

Pappa brukade också skriva, när han var liten. Mest artiklar till skoltidningen, men också en del dikter. En gång vann han en tävling på sin skola, med de där dikterna. Jag har hört att han också skrev några äventyrsberättelser, antagligen om rymdresor. Hans storasyster fick hjälpa till med illustrationer. Hon var en väldigt snäll syster. Även om hon varit ute till sent kvällen innan ställde hon alltid upp för lillebror.

En sak som jag verkligen avskyr är särskrivningar. Jag tycker inte att det finns någon som helst ursäkt för att skriva så. Inte heller allvarliga grammatiska fel som upprepas igen och igen i en och samma text. Detsamma gäller återkommande stavfel. Läser folk inte några böcker alls? Eller litar de blint på sitt ordbehandlingsprogram? Word har faktiskt inte alltid rätt. Om man tänker efter vilket språk det är skapat för från början, så förstår man lätt varför man inte kan gå efter vilken stavning en amerikansk programvara rekommenderar. För övrigt tror jag att idrottsreportrarna på tv och tidningar har ett stort ansvar för nedbrytningen av vårt språk. Idrott förresten ska vi bara inte tala om. Jag avstår från flera kommentarer.

Det här med att blogga ska ju vara personligt… och då tänkte jag att det kunde vara lämpligt med några intima bekännelser.

Ok. Här kommer den första:

Jag ser på (och tycker om) Så ska det låta! som går på fredagkvällarna på ettan. Först när jag hörde att Peter Settman och två totalt okända pianister/lagledare skulle ta över, var jag tveksam. Men Peter är så kul och de andra, ja, de kanske kunde vara bra de också. Så jag var beredd att ge dem en chans. Nu tycker jag faktiskt nästan bättre om den här laguppställningen.

Det är en snällare, roligare stämning än förut. Eller, det var ju roligt förut också, men den förre Peter var ju inte direkt snäll. Och det var inte så kul att se honom stirra in i urrigningarna på de kvinnliga tävlande medan han glömde bort de söta, talangfulla killarna. Peter Settman ägnar ju faktiskt ungefär lika mycket tid åt båda könen… Fast en sak undrar jag, var är Fredde? Är det slut mellan honom och Peter? Och varför är det ingen tävlande som vågar dra till med en Ronny och Ragge-låt? Det skulle vara kul att se Peters reaktion.

Så var det ju bekännelserna då. Det här är så pinsamt så jag knappt vågar erkänna det. Men det är så att ungefär förra året upptäckte jag att jag tyckte om något jag alltid tidigare hatat. Nämligen att städa. (Vadå? Trodde du det hade något med sex att göra? Skäms med dig!) Men i alla fall, jag tycker det är kul att dammsuga och tvätta golv. Jag behöver väl inte gå in på alla snuskiga detaljer, som varför jag gillar det och så? Visst har jag några idéer om vad det beror på och skulle kunna diskutera det en stund, men jag vill inte äckla mina stackars läsare (om jag nu har några)…

Fler bekännelser? Nja, nu kommer jag inte på några fler, men om jag gör det så återkommer jag. Och kom ihåg: kör med säker städning (och tv-tittning). Akta er för halkskador och elchocker.