Några av er kanske undrar vad som hände med mina recensioner. Det är så här – jag bestämde mig för att flytta dem till en egen blogg. Här hittar du dem. Det ska förhoppningsvis bli fler framöver.

Jag älskar facklitteratur, särskilt böcker om historia (inklusive språkhistoria), arkeologi, mytologi osv. Tyvärr är det så att jag inte har råd att köpa någon av de titlar jag hittar och skulle vilja läsa. De är bara för dyra. En sån bok kostar lika mycket som fyra eller fem pocketböcker inom fantasy eller deckare. Hur gärna jag än vill ha mer facklitteratur i min bokhylla, kan jag inte avstå från alla de där skönlitterära böcker. En dag kanske det ändrar sig, men just nu, måste jag bara ignorera alla de där fascinerande titlarna jag hittar online…

Jag läste den här artikeln och insåg att jag håller med personen som skrev artikeln. Jag älskar lexikon. Engelska, franska, svenska… Det är faktiskt så att om jag hade råd, skulle jag köpa betydligt fler. Det är inte bara själva orden, det är deras historia. Precis som författaren till den där artikeln kan jag sitta i timtal och läsa sida efter sida, och suga i mig språkhistorien, lingvistiken osv…

Låter det nördigt? Ok, jag erkänner. När det gäller sånt som jag tycker om att göra, då är jag nördig. Eller geekig. Hm. Jag borde verkligen se till att lära mig skillnaden mellan de där orden. Vad jag är helt säker på är att jag definitivt inte är en dork. Fast det kanske finns folk som tycker det, men om jag inte har fel så kan dorkar bara vara killar. Eller – har jag träffat några tjejdorkar? Kanske det. Ok, då är väl dork könsneutralt också.

Jag var och köpte några böcker igår. Biblioteket hade utförsäljning. På något sätt kan jag inte motstå frestelsen när det finns böcker till salu. Man skulle ju kunna tro att biblioteket skulle få slut på böcker att sälja, men så är det uppenbarligen inte.

Vi hade faktiskt en ganska trevlig dag igår. Det var inget märkvärdigt vi gjorde, men vädret var fint och vi hade inte haft tillgång till bilen på flera veckor så det kändes lite lyxigt att för en gångs skull kunna åka. Man kommer ju lite längre då också…

Jag vill gärna öva mig på franska. Det vet alla som har läst min blogg ett tag. En av mina metoder är att läsa böcker, på franska, helst böcker som skrevs på franska i originalet.

Det är det som är mitt problem. Jag har jättesvårt att få tag i böcker som jag tycker, på franska. Jag kan hitta några av mina favoriter översatta från engelska, men det är egentligen inte det jag vill ha. Översättningar är inte riktigt samma sak.

När jag går till Amazon.fr, webbsidan, måste jag leta runt jättelänge, innan jag hittar några få franska deckare. Tyvärr är de visst historiska allihop. Jo, jag älskar historiska berättelser, men jag har redan hittat min favoritserie när det gäller historiska deckare på franska. Vad jag letar efter nu är något som utspelar sig i nutid. Något som inte är mansgrisigt.

Hur går det nu då? Måste jag nöja mig med översättningar? Det skulle göra mig väldigt besviken. Var finns de moderna franska deckarna? Där fantasyberättelserna finns? Ingenstans?

Jag kanske kan hitta några barnböcker jag tycker om. Kanske är min önskan om att lära mig behärska franska flytande hopplös. Det får framtiden utvisa.

Häromdagen läste jag en rätt intressant artikel i Guardian Unlimited, vilket jag antar är webbversionen av Guardian, den engelska tidningen.

Artikeln handlade i alla fall om flickböcker. Författaren skrev om hur hon hade vuxit upp med och identifierat sig med de tuffa pojkflickorna, som t ex George i Femböckerna och – lite udda val, tycker jag – Kitty, detektiven. Nu finns det ju flera barn-och ungdomsdeckarförfattare, men då var det säkert lite ovanligare.

Här finns en massa tänkvärt. Bl a citat av Mark Twain om vad som kännetecknar en hjältinna i en bok. Mycket sarkastiskt men tyvärr sant.

Jag måste bara nämna en sentida ättling till George och Kitty, Lisa Simpson. Själv har jag inte sett så mycket Simpsons (sant), men jag beundrar ändå Lisa. Hon är en stark, självständig tjej som går mot strömmen, trots en massa mothugg. Exakt en sån tjej jag skulle vilja vara. Men nu gällde det ju Kitty och George.

Eftersom det här handlar om Kitty, måste man ju bara nämna Veronica Mars, en Kitty för 2000-talet. Också tuff och självsäker och en skicklig yrkeskvinna, vid arton års ålder.

Jag minns att jag tyckte det var konstigt att inse att min mamma kunde ha växt upp med samma böcker. Nu gjorde hon inte det, kanske av en tillfällighet, men jag gissar också att Kittyböckerna (Nancy Drew) inte översattes så tidigt. Kanske inte Femböckerna heller, även om mamma läste en massa annat av “Edit Blyton”, som barnen då trodde hon hette, här i Sverige.

Jag mindes hur jag läst de här böckerna (inte allihop, men definitivt Femböckerna och Kittyböckerna). Nu brukade jag inte identifiera mig så mycket med tjejerna, utan mest med killarna. Jag kände mig inte som en pojke, men jag märkte ju att de fick de mest spännande äventyren. Jag minns också att jag kände att trots att George försökte se ut som en pojke, vilket jag gärna gjort också, om inte min kroppsbyggnad hade gjort det svårt för mig, så hade hon ingen framtid som pojke. Hur bra hon än var på “tunga” ämnen och dessutom stark och akrobatisk, skulle hon tvingas in i tjejfållan som vuxen.

Men jag visste ju att jag levde i en annan tid och för mig skulle det bli annorlunda (ha, ha). I vilket fall som helst hade jag inget till övers för de prydliga, väluppfostrade små “tjej-tjejerna”. Jag blev förälskad i de gulligaste killarna men samtidigt ville jag vara dem, åtminstone medan jag läste boken.

Fast mest levde jag mig in själva äventyren. Det är ingen tillfällighet att jag nu, som vuxen, betraktar mig som en författare, om än opublicerad. Äventyret/handlingen var viktigare för mig. Fast jag jobbar själv mycket med personskildringarna och dialogen, vilket jag inte minns att Enid Blyton (Femböckerna) eller Carolyn Keene – pseudonym för ett antal anonyma författare till Kittyböckerna – gjorde. “Hon” skrev för övrigt också om andra mysterielösande tjejer, t ex Mary och Lou.

Mysterieböcker/deckare var förresten inte det enda jag läste. Jag bokstavligt slukade böcker. Mest deckare och fantasy, men också hästböcker, hundböcker och mycket annat. Inte så mycket renodlade kärleksromaner, och det har hållit i sig. För det första brukar inte kärlekshistorien intressera mig, den är oftast för mansgrisig för min smak, och för det andra gillar jag nästan aldrig “hjälten”. Där har vi mansgrisen igen.

Jag vill ha en mjuk, blyg, gullig kille, gärna någon som det är synd om. I den deckare som jag “läser” just nu (en ljudbok jag lånat av mamma) beskriver en tjej killen hon för ögonblicket är förälskad i så här: Han är en riktig man, inte en skadeskjuten kråka. Då slog det mig. Jag vill ha en skadeskjuten kråka. Och så vill jag identifiera mig med en tuff, men inte elak tjej.

Är det för mycket begärt?

Hur som helst, jag är glad att jag läste de här böckerna om förhållandevis tuffa, aktiva tjejer. Det har inte ändrat mitt liv i praktiken, men det har definitivt hjälpt till att forma min personlighet. Så nu vet ni det. Det är Georges och Kittys fel att jag är som jag är.