Jag gick en promenad idag, för att förhoppningsvis ta några foton och jag fick några intressanta. Den här tiden på året är det verkligen viktigt att hitta sätt att muntra upp sig på. Det fungerar inte så bra, men jag är tacksam för alla distraktioner jag kan hitta…

Grått och tråkigt. Så var det idag, när jag gick in till stan för att handla lite. När man inte har så mycket pengar, är det aldrig kul att handla, och vädret hjälpte inte heller. Jag hade hoppats att det skulle finnas något kul att fotografera, men jag hittade ingenting. Himlen var så mörk att jag var förvånad att det inte började snöa. Ja, ja. Det är väl dags för lite otur. Jag får väl stå ut ett tag och hoppas att det blir bättre igen.

Här diskuterar skribenten Telia-reklamen (en av de få ”reklamserier” som jag tycker är sevärd – de övriga är ICA-reklamen och Lidl-reklamen.) Han klagar över människosynen i reklamfilmerna.

Jag undrar om han möjligen är lite humorbefriad. För en gångs skull skildras en vuxen man (som har ett ansvarsfullt jobb och familj) som teknikidiot. I vanliga fall är det tjejer, gärna äldre kvinnor som ses som okunniga om den moderna tekniken. Varför skulle inte en man i (kanske) femtioårsåldern vara dålig på datorer osv?

Bortsett från det tycker jag inte alls att Telia-mannen framställs på ett negativt sätt. Han är en snäll, omtänksam pappa, han letar efter kärlek som alla andra, och nu det sista har han tydligen lyckats – i en av filmerna ses han på en romantisk dejt med sin nya kvinna. Det tycker jag är gulligt.

I den här världen är det barnen som är teknikgenier – en inte helt ovanlig situation i verkligheten. Vad är då felet? Inget som jag kan se. Man får en positiv syn på Telias utbud, även om man av vissa skäl som i mitt fall kanske inte har råd med deras tjänster.

Teliareklamen är kul. Männen får faktiskt lära sig att ha lite humor!

Jag är rasande. Idag var min syster på arbetsförmedlingen, och typen hon pratade med hade mage att föreslå att hon ska sälja sin del av vårt lilla hus. Nej, men vaf (som Berglin skriver)? Det är väl ändå inte hans sak att lägga sig i? Och nu när jag tänker efter, vad är hans sak, egentligen, eftersom han uppenbarligen inte kan hjälpa min syster att få ett jobb. Allt de där typerna gör är att piska och sparka på dem som redan ligger (ett uppdrag de fått av vår lysande regering). Det lär ju vara så att bara 1-2 % av alla jobb förmedlas via arbetsförmedlingen, vilket verkligen är ironiskt. Synd bara att min familj inte har några kontakter att utnyttja.

Det andra han sa som fick mig att bli rosenrasande (kul, ord, eller hur?) var en verkligt personlig och oförskämd kommentar om vår mamma. Hon är pensionär, men det är definitivt inte av hälsoskäl. Han sa något i den här stilen: ”du får räkna med att om ett par år kommer hon att bli mer och mer beroende av dig (och det är ju självklart ytterligare en anledning till att det är jättebra att söka jobb i Stockholm, långt ifrån henne) och förvirrad och kommer inte att kunna klara något själv. Här skulle jag bara vilja säga att i min släkt blir vi inte såna förrän vi är mellan nittio och hundra, så han kommer själv att bli en förvirrad gamling långt innan min mamma blir det, och dessutom, hur kan det här att komma med personliga kommentarer om folks familjemedlemmar, anses ingå i hans jobb?

Om jag hade råkat träffa på den där typen, tror jag inte att jag hade kunnat hålla käften. Det konstiga är att min syster bara blev ledsen, inte arg, men det är väl bara jag som reagerar så, först arg, sen ledsen.

För övrigt är jag fortfarande fly förb. och håller fortfarande på att fundera över att anmäla den där typen till någon, men jag antar att det inte kommer att bli något med det. Jag får bara fokusera på att hålla mig lugn. Att bli så här upprörd leder ingenstans.

Jag älskar facklitteratur, särskilt böcker om historia (inklusive språkhistoria), arkeologi, mytologi osv. Tyvärr är det så att jag inte har råd att köpa någon av de titlar jag hittar och skulle vilja läsa. De är bara för dyra. En sån bok kostar lika mycket som fyra eller fem pocketböcker inom fantasy eller deckare. Hur gärna jag än vill ha mer facklitteratur i min bokhylla, kan jag inte avstå från alla de där skönlitterära böcker. En dag kanske det ändrar sig, men just nu, måste jag bara ignorera alla de där fascinerande titlarna jag hittar online…

Idag gick vi till affären för att göra veckohandeln. Bilen är trasig så vi fick ta våra små shoppingvagnar. Det ser kanske inte så väldigt cool ut, men det måste vara bra för miljön och det sparar i alla fall en massa pengar för oss.

Tyvärr är det så att vart vi än går finns det griniga gamla tanter som tjatar om att vi är vägen. Visst. Vi är i vägen, inte de med sina käppar, kryckor och rollatorer. Där finns också en del mammor med småbarn och det stör mig också. Jag vill så väldigt gärna ha en bebis själv, så att se andra tjejer med bebisar och/eller stora magar gör mig ledsen.

Hädanefter funderar vi på att handla vid tiotiden på kvällen. Då stöter man bara på singlar i tjugofem- till trettioårsåldern utan barn. Av någon anledning stör de inte oss och vi verkar inte störa dem.