Det är lite som Twitter, fast ett helt litet community (för veganer, vegetarianer och alla som är intresserade av en grön livsstil). Välkommen in och ta dig en titt på Svenska Tabernus!

När man stöter på den här typen av stavfel i sin butik, då börjar i alla fall jag tänka ”varför har hon/han ett jobb, när inte jag har det?”. Hur svårt kan det vara att lära sig sitt eget språk?

Ibland är det kanske säkrast att använda en förkortning:

Förkortning

Men annars kör de på utan några hämningar:

Felstavning

En till

Som jag ser det så ingår det här i det allmänna förfallet av vårt vackra språk. Det som gör mig allra mest deprimerad är att snart är det de här språkmarodörerna som vinner. Om tillräckligt många använder språket fel, så blir det “rätt”. Så har det alltid varit. Jag tycker verkligen inte att vi måste gå tillbaka till sextonhundratalet, och någon sorts “ren” svenska. Det existerar inget perfekt tillstånd för språket. Det utvecklas hela tiden. Jag kan acceptera att det förändrar sig, efter en generation, efter tio-tjugo år. Det är bara naturligt. Men inte så här fort. Muterar språket på bara två-tre år, slutar det väl med att vi svenskar inte förstår varandra och då är det slut med svenskan. Det får inte hända. Så länge jag lever kommer i alla fall jag att kämpa för vårt språk. Det betyder inte, som vem som helst som läser min blogg vet, att jag föraktar andra språk, inte alls. Jag älskar språk, alla möjliga språk, men inte på bekostnad av mitt eget.

Vid det här laget, måste väl alla ha läst om den trettonåriga pappan i England. När jag läste om det första gången brydde jag mig inte om det så mycket, men efter ett tag, kunde man läsa om det i nästan varenda tidning. Jag insåg att ”alla” eller i alla fall politiker, journalister och andra självutnämnda experter, tycker att det här är ”sorgligt”, ”tragiskt” och ”upprörande”.

Det där gjorde mig lite arg. Visst, att ens barn skaffar egna barn vid den åldern är väl inte vad ansvarsfulla föräldrar skulle vilja, det är ganska självklart. Men när man tänker på hur många föräldrar som är dubbelt så gamla, som försummar, misshandlar och till och med dödar sina barn, sätts det inte i ett annat perspektiv?

Jag vill verkligen inte försvara det här med att skaffa barn vid den åldern, det är inte det jag säger, men det har ju redan hänt. Två barn har fått ett barn tillsammans. Det är passé. Fait accompli. Nu är det dags att se till att bebisen får en bra start och att båda de unga föräldrarna får en bra framtid, och å andra sidan hålla ett öga på andra tonåringar, så det här inte händer igen.

Efter vad jag har läst, fast de här två ungarna inte kan ha en aning om vad de ger sig in i, verkar de ha tänkt igenom det hela. Den femtonåriga mamman har blivit utvärderad av socialen och de anser att hon duger som förälder. Hennes föräldrar och pappans föräldrar stödjer dem. Kan de inte få en chans? Jag tror inte de kommer att klara sig så mycket sämre än en genomsnittlig ung familj och kanske till och med bättre än en del. För övrigt tror inte jag att ens en fyrtioåring kan veta exakt hur det kommer att bli att bli förälder. Det enda sättet man kan veta säkert är att försöka.

Jag råkar vet att i Storbritannien har det förekommit en massa debatt om att kvinnor väntar för länge med att skaffa barn. Det skriks efter någon form av förändring (på vilket sätt, har man inte gått in på i detalj), så att kvinnor kan skaffa barn vid en acceptabel ålder (acceptabel för vem, undrar jag). De här två är naturligtvis lite yngre än den ålder som anses ”ideal” av familjepolisen, men vem har egentligen rätt att döma?

Visst, om man väntar tills man är fyrtio, kanske man inte kan få barn. Det är tragiskt, för kvinnan det gäller, men det är knappast något som samhället behöver lägga sin kollektiva näsa i blöt i. Om man blir med barn innan man är till exempel tjugo eller så, kanske du får svårt att avsluta din utbildning och ett bra jobb (men vem får bra jobb nuförtiden?), men än en gång, skulle jag säga att det angår dig och din familj, snarare än samhället, eller de där typerna som har åsikter om allting.

Jag hörde talas om en tjugoettårig tjej, som hade ett bra jobb och en sambo och en egen bostad, och den här tjejen blev i alla fall utskälld av vårdpersonalen, för att hon var ”oansvarig” nog att skaffa barn vid den åldern. Men hallå?

Vart vill jag nu komma med det här? Bara att en del saker är faktiskt privata. Låt dem få vara privata, så länge ingen råkar illa ut. Sköt er själva.

72 % av DN:s läsare är för att bygga ut kärnkraften. Jaha. Då antar jag att alla de här personerna också erbjuder sina tjänster, frivilligt, när det gäller sanering och räddningsarbete om det blir en allvarlig olycka. Inte? Ok. Vem ska göra det då? Vi som är emot kärnkraften? Knappast. Ni får klara er själva med det.

Nu när jag har testat Soup, kan jag säga att för mig fungerar den som en lite coolare version av FriendFeed (eller Multiply utan de irriterande annonserna). Den samlar ihop inlägg från andra sajter, och det kan vara praktiskt om du har kompisar och familjemedlemmar som vill hålla sig ajour med vad du gör. Det är naturligtvis också möjligt att använda den som vilken annan tumblelogg som helst.

Tumblr är (för mig) en jättebra ”klippbok” – i mitt fall en fotoblogg (fast som jag nämnde tidigare, brukar jag också lägga ut länkar och andra kortare inlägg). För att vara riktigt ärlig, tog det mig ett tag att komma på hur jag skulle använda den, men när jag gjorde det, blev jag rejält förtjust i den. Den är så – kreativ – man får göra så mycket själv, om man jämför med andra bloggplattformar som WordPress och LiveJournal. Jag har fortfarande inte testat Publr eller Plurk. Det är faktiskt så att jag inte har lurat ut riktigt vad Plurk är för något och om jag kan ha någon användning för den.

Jag läste nyligen ett blogginlägg om vad mikrobloggar är. Där nämndes Twitter, Bloggy och Jaiku. Enligt vad jag har förstått, är de en typ av mikroblogg. Det finns minst en annan sort, en tumblelogg. En tumblelogg är en sorts klippbok, medan ”vanliga” bloggar är en sorts onlinedagbok eller till och med en sorts hemsida (som ju kan vara en massa saker, till exempel ett visitkort).

Jag själv har en tumblelogg på Tumblr, som jag använder mest som en fotoblogg, men där jag också lägger ut en del länkar och annat som är kortare än vad jag skulle lägga på en ”traditionell” blogg. Det finns också andra av ungefär samma typ, som Publr och Plurk (som dessutom är ett sorts socialt nätverk, men det är ju nästan alla på ett eller annat sätt.) Det finns också något som heter Soup, som är mer eller mindre något liknande.

En viktig anledning till att jag vill ha barn, är naturligtvis min ensamhet, fast jag har flera andra, kanske ännu viktigare anledningar.

Min barndom var väldigt lycklig. Jag hade flera vuxna som var snälla mot mig och var goda förebilder. Det var en stor trygghet, och jag kommer aldrig att glömma mina äldre släktingar. Tyvärr är de borta sen länge. Den enda familj jag har kvar, är min mamma och min syster.

Jag tror att jag skulle kunna bli en ganska bra förälder. För mig är familjen det viktigaste, och jag skulle aldrig värdera något högre än min familj och mina vänner. Istället skulle jag ägna mig åt mina barn och försöka ge tillbaka lite av det jag fått av mina äldre släktingar och familjemedlemmar.

Jag råkar tycka att min livsstil är positiv både i liten och större skala. I vår familj undviker vi att åka bil – vi har över huvud taget ingen längre. Vi lever småskaligt och jordnära, och odlar en del själva, vi komposterar och slänger väldigt få av de prylar vi har skaffat – men vi skaffar sällan några prylar. Det här vill jag föra vidare till mina barn. Resursslöseri är något vi inte kan kosta på oss längre.

Det enda som över huvud taget kan inge lite hopp i allt mörker – krig, epidemier, miljöförstöring mm – är just barnen, vår framtid. Därför vill jag inte överlåta framtiden på andra. Den som värdesätter karriär, resor, prylar, latte mm högre än familjen borde avstå, men för mig finns inget viktigare än mina närmaste.

Nu hoppas jag att min inställning har klarnat lite, för de av mina läsare som kanske har undrat varför jag vill ha barn.

Jag läste just en intressant artikel. Den hjälpte mig få upp ögonen för en del saker. För det första: jag var ingen pojkflicka. Det trodde jag att jag var, men det var jag inte. Fast jag hatar skärt och volanger och föredrog att vara kompis med killar, tycker jag i alla fall om klänningar – som är enkla men söta – och jag vill ha håret lite halvlångt. Jag ser fram emot att få barn och naturligtvis älskar jag killar – inte bara som kompisar utan på alla sätt.

Vad är jag då? Tydligen en flicka, fast inte lika flickig som andra. Det här är på ett sätt väldigt goda nyheter. Jag har alltid känt att jag har haft lika stor rätt att vara en flicka som alla de där skära, volangprydda tjejerna. Bara min sorts tjej, inte deras. Och nu visar det sig att det har jag alltid varit.

Jag tycker alla ska få vara så som de trivs att vara (om de bara inte skadar någon annan), utan att behöva få någon sorts stämpel. Genetiskt tillhör vi ju ett kön. Som individer är man bara den man är. Vi borde klä oss som vi vill också. Att alla ser exakt likadana ut är så tråkigt.

Artikelförfattaren föreslår att idag måste inte kvinnor imitera män för att åstadkomma något i livet. Jag tror att man kan gå ett steg längre. Idag är det antagligen nödvändigt att klä sig utmanande och ”feminint” eller till och med posera naken, för att komma någon vart. Det är sorgligt, men i övrigt är det väl rätt bra, så jag ska väl inte klaga.

Några av er kanske undrar vad som hände med mina recensioner. Det är så här – jag bestämde mig för att flytta dem till en egen blogg. Här hittar du dem. Det ska förhoppningsvis bli fler framöver.

Jag gick en promenad idag, för att förhoppningsvis ta några foton och jag fick några intressanta. Den här tiden på året är det verkligen viktigt att hitta sätt att muntra upp sig på. Det fungerar inte så bra, men jag är tacksam för alla distraktioner jag kan hitta…