72 % av DN:s läsare är för att bygga ut kärnkraften. Jaha. Då antar jag att alla de här personerna också erbjuder sina tjänster, frivilligt, när det gäller sanering och räddningsarbete om det blir en allvarlig olycka. Inte? Ok. Vem ska göra det då? Vi som är emot kärnkraften? Knappast. Ni får klara er själva med det.

Nu när jag har testat Soup, kan jag säga att för mig fungerar den som en lite coolare version av FriendFeed (eller Multiply utan de irriterande annonserna). Den samlar ihop inlägg från andra sajter, och det kan vara praktiskt om du har kompisar och familjemedlemmar som vill hålla sig ajour med vad du gör. Det är naturligtvis också möjligt att använda den som vilken annan tumblelogg som helst.

Tumblr är (för mig) en jättebra ”klippbok” – i mitt fall en fotoblogg (fast som jag nämnde tidigare, brukar jag också lägga ut länkar och andra kortare inlägg). För att vara riktigt ärlig, tog det mig ett tag att komma på hur jag skulle använda den, men när jag gjorde det, blev jag rejält förtjust i den. Den är så – kreativ – man får göra så mycket själv, om man jämför med andra bloggplattformar som WordPress och LiveJournal. Jag har fortfarande inte testat Publr eller Plurk. Det är faktiskt så att jag inte har lurat ut riktigt vad Plurk är för något och om jag kan ha någon användning för den.

Jag läste nyligen ett blogginlägg om vad mikrobloggar är. Där nämndes Twitter, Bloggy och Jaiku. Enligt vad jag har förstått, är de en typ av mikroblogg. Det finns minst en annan sort, en tumblelogg. En tumblelogg är en sorts klippbok, medan ”vanliga” bloggar är en sorts onlinedagbok eller till och med en sorts hemsida (som ju kan vara en massa saker, till exempel ett visitkort).

Jag själv har en tumblelogg på Tumblr, som jag använder mest som en fotoblogg, men där jag också lägger ut en del länkar och annat som är kortare än vad jag skulle lägga på en ”traditionell” blogg. Det finns också andra av ungefär samma typ, som Publr och Plurk (som dessutom är ett sorts socialt nätverk, men det är ju nästan alla på ett eller annat sätt.) Det finns också något som heter Soup, som är mer eller mindre något liknande.

En viktig anledning till att jag vill ha barn, är naturligtvis min ensamhet, fast jag har flera andra, kanske ännu viktigare anledningar.

Min barndom var väldigt lycklig. Jag hade flera vuxna som var snälla mot mig och var goda förebilder. Det var en stor trygghet, och jag kommer aldrig att glömma mina äldre släktingar. Tyvärr är de borta sen länge. Den enda familj jag har kvar, är min mamma och min syster.

Jag tror att jag skulle kunna bli en ganska bra förälder. För mig är familjen det viktigaste, och jag skulle aldrig värdera något högre än min familj och mina vänner. Istället skulle jag ägna mig åt mina barn och försöka ge tillbaka lite av det jag fått av mina äldre släktingar och familjemedlemmar.

Jag råkar tycka att min livsstil är positiv både i liten och större skala. I vår familj undviker vi att åka bil – vi har över huvud taget ingen längre. Vi lever småskaligt och jordnära, och odlar en del själva, vi komposterar och slänger väldigt få av de prylar vi har skaffat – men vi skaffar sällan några prylar. Det här vill jag föra vidare till mina barn. Resursslöseri är något vi inte kan kosta på oss längre.

Det enda som över huvud taget kan inge lite hopp i allt mörker – krig, epidemier, miljöförstöring mm – är just barnen, vår framtid. Därför vill jag inte överlåta framtiden på andra. Den som värdesätter karriär, resor, prylar, latte mm högre än familjen borde avstå, men för mig finns inget viktigare än mina närmaste.

Nu hoppas jag att min inställning har klarnat lite, för de av mina läsare som kanske har undrat varför jag vill ha barn.

Jag läste just en intressant artikel. Den hjälpte mig få upp ögonen för en del saker. För det första: jag var ingen pojkflicka. Det trodde jag att jag var, men det var jag inte. Fast jag hatar skärt och volanger och föredrog att vara kompis med killar, tycker jag i alla fall om klänningar – som är enkla men söta – och jag vill ha håret lite halvlångt. Jag ser fram emot att få barn och naturligtvis älskar jag killar – inte bara som kompisar utan på alla sätt.

Vad är jag då? Tydligen en flicka, fast inte lika flickig som andra. Det här är på ett sätt väldigt goda nyheter. Jag har alltid känt att jag har haft lika stor rätt att vara en flicka som alla de där skära, volangprydda tjejerna. Bara min sorts tjej, inte deras. Och nu visar det sig att det har jag alltid varit.

Jag tycker alla ska få vara så som de trivs att vara (om de bara inte skadar någon annan), utan att behöva få någon sorts stämpel. Genetiskt tillhör vi ju ett kön. Som individer är man bara den man är. Vi borde klä oss som vi vill också. Att alla ser exakt likadana ut är så tråkigt.

Artikelförfattaren föreslår att idag måste inte kvinnor imitera män för att åstadkomma något i livet. Jag tror att man kan gå ett steg längre. Idag är det antagligen nödvändigt att klä sig utmanande och ”feminint” eller till och med posera naken, för att komma någon vart. Det är sorgligt, men i övrigt är det väl rätt bra, så jag ska väl inte klaga.

Några av er kanske undrar vad som hände med mina recensioner. Det är så här – jag bestämde mig för att flytta dem till en egen blogg. Här hittar du dem. Det ska förhoppningsvis bli fler framöver.

I den här artikeln beskrivs en serie experiment. Dessa experiment visar att hundar, precis som människor och primater, har en känsla för rättvisa och reagerar när de känner sig orättvist behandlade. Det här är ingen överraskning för mig. Vi har haft hundar i min familj sen jag var fem år och de verkar definitivt bli avundsjuka på varandra och kräva sin rätt på sitt eget sätt.

Häromdagen läste jag att en annan forskare påstår att katter inte ”bryr” sig om sina människor. Jag undrar vad hon bygger det antagandet på. Vi har haft katter sen jag var nitton, flera stycken, och de flesta av dem verkar definitivt bry sig, men några av dem verkar bry sig lite mindre. Om ingen katt över huvud taget bryr sig, och bara spelar teater, för att lura oss att tro att de gör det, varför göra sig det besväret, när andra katter får mat och husrum och får gå till veterinären om det behövs, utan att fejka tillgivenhet? Jag tror att det är att överskatta deras skådespelartalang lite grand.

Jag har lagt ut en (väldigt) kort novell på min hemsida. Det är bara en liten skrivövning, men jag hoppas att någon kan tycka den är rolig.

Jag gick en promenad idag, för att förhoppningsvis ta några foton och jag fick några intressanta. Den här tiden på året är det verkligen viktigt att hitta sätt att muntra upp sig på. Det fungerar inte så bra, men jag är tacksam för alla distraktioner jag kan hitta…

Grått och tråkigt. Så var det idag, när jag gick in till stan för att handla lite. När man inte har så mycket pengar, är det aldrig kul att handla, och vädret hjälpte inte heller. Jag hade hoppats att det skulle finnas något kul att fotografera, men jag hittade ingenting. Himlen var så mörk att jag var förvånad att det inte började snöa. Ja, ja. Det är väl dags för lite otur. Jag får väl stå ut ett tag och hoppas att det blir bättre igen.