Nu igen


Nu har SVT gjort det igen. Klantat sig med programtablån. Nej, jag menar inte bristen på sevärda program under helgerna. Det väntar jag mig numera. Om man inte är pensionär eller dokusåpa- och tävlingsprogramsentusiast, finns det inte mycket att se.

Nej, det jag klagar över nu är ”bara” kollisionen mellan de enda två sevärda programmen den här julhelgen. Död och försvunnen respektive Kommissarie Lynley. När de sista avsnitten av Lynley äntligen kommer, då lägger de första avsnittet av de två allra sista (om jag förstått rätt) avsnitten samtidigt som näst sista delen av en annan deckarserie.

Dåligt, SVT. Hur tänker ni egentligen? Struntar ni helt i oss som fortfarande tycker om deckarserier mm? Eller tänkte ni inte alls?

Jag bryr mig inte om att maila och klaga längre. De svarar ändå inte. Så därför kommer det här gnälliga inlägget istället.

Om jag hade råd skulle jag köpa DVD-boxar istället. Dem kan man i alla fall lita på.



Varför jag skriver


Jag skriver för att jag hela tiden har huvudet fullt av berättelser. Jag funderar alltid på ”om det var så här istället…” En författare har total kontroll över sin skapade värld. Eftersom jag själv saknar kontroll över mitt liv, hur mycket jag än försöker och kämpar, vill jag ha den kontrollen någonstans.

Att skriva är att skapa, och jag kan inte skapa något annat.

Dessutom är språk mitt liv. Jag älskar att lära mig språk, men än så länge kan jag bara skriva på två språk. Om jag fick önska mig, skulle jag vilja kunna skriva på alla mina språk, men jag inser att det egentligen bara är de två jag redan kan som jag verkligen har ”användning” för.

En anledning till att jag skriver (och skapar berättelser inne i huvudet) är att jag inte står ut med mig själv som jag är, eller mitt liv som det är. När jag skriver skapar jag om min verklighet så jag kan stå ut med att leva.

Jag skriver för att det är en av de mycket få saker som gör mig glad och stolt över mig själv. Det är en av de få saker jag är bra på. Alltså får det mig att känna mig lyckad, enligt mina egna kriterier. Och det är det enda sättet att känna sig lyckad.

Jag älskar att foga ihop handlingen och utveckla karaktärerna. Trots att jag älskar språk, är det ändå handlingen, karaktärerna och deras interaktion som intresserar mig mest.

När man skriver kan man lägga in sina åsikter, som ingen någonsin frågar efter, i berättelsen, och på så sätt få sagt vad man tycker, och kanske också påverka andra. Om man ser på de litterära verk som överlevt genom historien, har de haft ett enormt inflytande på eftervärlden, även om samtiden ignorerade dem och dess författare. Jag kan lämna efter mig något som består.

Jag skriver för att det är nästan det enda som kan få mig att glömma omvärlden. Att skriva får mig att försvinna in i en annan och bättre värld.

Att lära sig saker utvecklar hjärnan, men att skapa saker gör det också. Och om man lär sig saker som man kan ha användning för i sitt skrivande är det till dubbel nytta.

Det man skriver kunde aldrig någonsin ha skrivits av någon annan människa. Det är alltid helt unikt för författaren. Att skapa något som är unikt är en fantastisk känsla.



Osociala nätverk


Jag insåg just att jag är medlem av (tror jag) hundratals onlinecommunity (hur skriver man det i plural?) och jag har ändå nästan inga vänner. Det sorgliga är att hur få mina onlinevänner än är, är de betydligt fler än mina vänner i verkliga världen.

Varför är det så? Är jag den tråkigaste människan i hela världen? Är internet ett hopplöst ställe att leta efter vänner på? Nu när jag tänker efter, är det här vanligt? Upplever de flesta samma sak?

Jag skulle så väldigt, väldigt gärna vilja ha en pojkvän nu, och några få riktigt bra vänner. Är det för mycket begärt? Så vart ska jag gå? Hur kan jag leta mer effektivt? I verkliga världen och på nätet. För de ställen där jag har letat hittills är uppenbarligen inte bra. Synd. Jag tycker verkligen om många av mina ”nätverk”, men sociala är de inte.



Oväntad vänlighet


Igår var jag ute på en liten (läs: lång) resa. Det var en ganska tröttsam och intensiv utflykt. Till slut tog dagen i alla fall slut och jag fick äntligen vila mig.

Mamma följde med mig. På ett av tågen satt en man som såg ganska ovänlig ut. Så ringde en mobiltelefon och mamma sa: ”Är det min?” Då plötligt log mannen mitt emot oss och sa riktigt vänligt: ”Nej, det är min”. Och så stängde han av den. Där ser man. Folk kan se otrevliga ut och inte vara det.

På vägen tillbaka, satt en kille som visserligen inte alls såg ovänlig ut, men visade sig vara ännu trevligare än vi hade väntat oss. Han råkade höra att mamma hade huvudvärk och väntade på att serveringen skulle komma på tåget lite senare. Då sa han: ”det finns visst en kaffeautomat någonstans här på tåget”. Lite senare började jag undra var en ganska stor sedel som jag hade haft hade tagit vägen. Den låg inte i någon av mina fickor. Då frågade killen om vi behövde växelmynt.

Det är alltid trevligt med positiva överraskningar.



Franska böcker


Jag vill gärna öva mig på franska. Det vet alla som har läst min blogg ett tag. En av mina metoder är att läsa böcker, på franska, helst böcker som skrevs på franska i originalet.

Det är det som är mitt problem. Jag har jättesvårt att få tag i böcker som jag tycker, på franska. Jag kan hitta några av mina favoriter översatta från engelska, men det är egentligen inte det jag vill ha. Översättningar är inte riktigt samma sak.

När jag går till Amazon.fr, webbsidan, måste jag leta runt jättelänge, innan jag hittar några få franska deckare. Tyvärr är de visst historiska allihop. Jo, jag älskar historiska berättelser, men jag har redan hittat min favoritserie när det gäller historiska deckare på franska. Vad jag letar efter nu är något som utspelar sig i nutid. Något som inte är mansgrisigt.

Hur går det nu då? Måste jag nöja mig med översättningar? Det skulle göra mig väldigt besviken. Var finns de moderna franska deckarna? Där fantasyberättelserna finns? Ingenstans?

Jag kanske kan hitta några barnböcker jag tycker om. Kanske är min önskan om att lära mig behärska franska flytande hopplös. Det får framtiden utvisa.



Bryr du dig om djur?


Om du gör det, skriv på den här namninsamlingen:

Djur är viktiga



Urgammalt hantverk


Först kom Gutenberg, i Tyskland på 1400-talet. Hans uppfinning sågs inte med blida ögon av alla inom etablissemanget. Utvecklingen gick vidare. Så småningom gick det också att massproducera böcker.

Du kanske undrar varför jag tycker det här är så intressant. Det är väldigt enkelt. Jag skapar också böcker. Visserligen skriver jag böcker och självklart läser jag dem också, alltså mina egna naturligtvis, men framför allt andras. De som redan är publicerade.

Men jag håller också på att lära mig att binda böcker. När min lärare/instruktör, som också är min mamma, har lärt mig den här fantastiska konsten, så kommer jag att kunna skapa böcker från en hög papper, binda in pocketböcker eller andra ”enklare” typer av böcker och reparera trasiga böcker.

Även om jag inte varit författare (det är klart man är författare om man skriver – jag påstår ju inte att jag är publicerad – än.), hade jag velat kunna det här. Jag älskar nämligen böcker.

Men det här att jag lär mig att binda böcker har en mycket mer direkt koppling till min egen familj. Jag är nämligen tredje generationen i vår familj som håller på med bokbinderi. Vissa av verktygen och annat man behöver för att binda böcker, har mamma ärvt efter sin pappa, min morfar.

Jag och mamma använder samma saker som morfar använde för femtio år sedan och ägnar oss åt samma hantverk.

Vi har till och med ett gammalt svartvitt foto av morfar när han häftar en bok. Häftlådan har vi kvar också och använder. Här kan man verkligen tala om att känna historiens vingslag.

Folk har kunnat skapa böcker i snart sexhundra år och nu sitter vi här också, hemma hos oss, och gör samma sak, mer eller mindre. Vi är självklart amatörer och jag har bara börjat att lära mig, nu i år, men i alla fall. Mamma och jag och alla andra amatörbokbindare för vidare det här gamla hantverket.

Det är faktiskt rätt så fantastiskt. Cool, helt enkelt. 1400-talet möter 2000-talet.



Revolutionen


En del av revolutionen (och evolutionen). Det är lite så det känns. En liten länk i den långa kedjan sedan skrivkonsten uppfanns i Mesopotamien för kanske fem tusen år sedan.

I artikeln ovan står det att bloggen – den här du läser är bara ett exempel av många – är en del i utvecklingen ända sedan Gutenberg och boktryckarkonsten. Så du och jag och alla andra som bloggar är ett litet led i evolutionen.

I artikeln står också en hel del intressant om att det här kollektiva sättet att uttrycka sig kommer att påverka vår ”kollektiva hjärna” och samhället.

Väldigt fascinerande och vi – du och jag och alla andra bloggare – är med i revolutionen. Vi är med när historien skrivs. Här kan man verkligen känna historiens vingslag.

En gång i tiden sågs tryckta böcker som ett hot mot finkulturen. Idag kanske internet upplevs som mer hot än en tillgång. Andra ”tror” inte på bloggen. Men om spionerna inte vinner, om de giriga pengasamlarna inte får vinna, då kanske vi om femhundra år kommer att se tillbaka på internets genombrott som en ny fas i kulturhistorien, och bloggandet som ett inslag i journalistiken, lika viktiga som perspektivet inom konsten, inspelning av musik, litteratur i form av tryckta böcker eller tryckta nyhetsblad – tidningar.

En gång för inte så väldigt länge sedan kunde man inte få veta något om aktuella händelser genom att slå upp tidningen på morgonen. Man visste inte vad en tidning var. Nu kan man få nyheter lite hur som helst, men då fick man vara tacksam om man fick veta något muntligt av någon som varit på plats och sett vad som hände.

Det är lätt att glömma bort att blogg inte bara är en cool liten hemsida där man kan lägga ut foton på sig själv eller klistra in och visa upp små roliga test med bilder.

Tänk på krisen i Burma – där var bloggen ett av de viktigaste sätten att förmedla nyheter till omvärlden. Det kan vara något att tänka på när man sätter sig och uppdaterar sin personliga blogg. Mediet är verkligen mångsidigt och viktigt.

Länge leve bloggen!



Nysvenska


Så där, nu hörde jag det igen. Nysvenskan. Snart förstår vi inte varandra alls.

Här följer några exempel: (ni som inte bor i Stockholmstrakten fattar nog vad jag menar) numera ägnar man sig åt ”passionssparande” – betyder det att folk sparar på passionen till ett senare datum?

Alla sche-ljud utom ett har rationaliserats bort. Allt låter likadant nu.

Och så det här: Kristina uttalas numera Kistina och den som gjort något fel får stå ut med att få ”kitik” och – det här skäms jag nästan för att nämna – det politiska partiet ”kissdemokraterna”. Undrar vad de jobbar med?

Här kommer ett gammalt exempel, men det är lika aktuellt idag som när jag först hörde det: for-sätta. Vad betyder det? Vad är en for – eller ska det vara fora? Och var sätter man den och varför?

Vi får heller inte glömma den ohälsosamma drycken ”mjulk”, den vackra årstiden ”hust” som vi upplever just nu och till slut, i Idol och liknande ”pogram” blir ju folk som bekant ”utrustade” – med vad då, får jag fråga? (Sångröster, eller?) Publiken eller juryn ”rustar” ju på dem, vad det nu betyder.

Till slut, det här exemplet har jag reagerat på i flera år nu: ”fopp-boll” – vad sjutton är en eller ett fopp? Var sitter den eller det? Är det en kroppsdel? Obs! Har inget med foppa-toffel att göra, får man väl anta – det uttalas ju annorlunda.



Klok hund


Häromdagen skulle min lhasa apso och jag gå in på mitt rum. För att ta sig dit, måste vi gå igenom ett par andra rum först. Hon har inte full syn på båda ögonen så ibland kan det hända att hon stannar och nosar lite på dörrar och möbler, för att kolla var hon är. Jag såg att hon tvekade lite om riktningen, fast vi går igenom huset varje dag, och jag sa ”lite till vänster”.

(Hon kanske inte alls tvekade, förresten. Snarare höll hon på att fundera lite eller övervägde om hon skulle sätta sig och tvätta sig eller klia sig lite. Hon brukar stanna till och grubbla ganska ofta, och det kan vara irriterande ibland.)

Gissa vad hon gjorde? Hon gick åt vänster och kom in på vårt rum utan några problem alls. Fast det har hon nästan aldrig. Däremot kommer hon oftast inte fram fullt så fort, mest därför att hon har så mycket annat att stå i, även om jag har bråttom. Jag menar, vad spelar mänskliga angelägenheter för roll egentligen? :)

« Föregående sidaNästa sida »

Misabels skriverier is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu