Ganska länge nu har jag haft en del problem med adaptern till min iBook. Jag har börjat få nog av allt det där bråket. Det tar kanske tio minuter varje gång jag ska starta datorn att få det gröna (eller orange ljuset) att lysa.

Så till slut tänkte jag att nu ska jag köpa en ny. Jag gick in på några siter och när jag till slut hittade den rätta, insåg jag till min fasa att den kostar över 800 kr!

Ok, du behöver inte säga något. Du kanske tycker att jag får skylla mig själv som använder Mac. Men jag tycker den är värd det högre priset, utom när adaptern krånglar. Till exempel ska jag köpa till extra RAM. Det är dyrt, det också, men jag tycker man får ut så mycket mer av datorn att det är värt det.

Jag fattar inte vad Steve Jobs tänker. Har han aldrig tänkt på att det är de stora volymerna som genererar inkomst, inte de höga priserna?

Nu blir det isoleringstejp för min del och varje gång det tar tio minuter eller mer att krångla igång datorn, kommer jag att tänka på de åttahundra jag sparar.

Nyligen läste jag om två personer i mitt onlinecommunity som jobbar i filmindustrin. En gång för flera år sen chattade jag med en tjej som studerade brottsplatsteknik och skulle bli FBI-agent, det var i alla fall vad hon sa. Vem vet om det var sant? Men hon verkade inte hitta på, det är allt jag kan säga.

Hur som helst, när jag fick reda på vad de här personerna gjorde, fick jag ännu mer ångest. Det är som att vrida om kniven i såret. Och, nej, jag är inte avundsjuk. Jag är glad för deras skull. De måste arbeta mycket hårdare än jag skulle klara som jag är nu. Antagligen har de mycket mer talang än jag, så det kommer inte att hända mig i vilket fall som helst.

Det är bara det att när jag läser om folk som har de här fantastiska karriärerna, även om de inte är kändisar, eller något i den stilen, så gör det ont. Mer än om jag bara läser om folk som kan försörja sig. Det skulle jag vara glad att kunna, om jag nu klarade det, men det gör inte ont för de där människorna springer bara i ekorrhjulet, de förverkligar inte sina drömmar.

Men nu är det så att jag har aldrig haft särskilt mycket självförtroende och jag har alltid varit en lågenergiperson. En del kanske säger att jag är lat. Det får de. Om det får dem att känna sig lite bättre, så får de gärna göra det.

Du förstår, jag lider av en så enorm trötthet. Och värk. Depression, ångest. Sånt är mitt liv. Men förklaringar hjälper inte. Jag vill göra något som kanske inte gör mig lycklig men i alla fall lite glad. Lite nöjd.

Antagligen är det så att för vissa är till och med de mest grundläggande saker som andra kan ta för givet, något som alltid kommer att vara utom räckhåll.

Hela livet har folk kommit med hurtiga kommentarer till mig. ”All framgång kräver hårt arbete.” ”Sätt igång bara.” Osv. Tills man mår illa. Visst, jag skulle gärna arbeta hårt, om jag bara visste med vad. Jag har aldrig vetat. Det är som om jag är blind eller något.

Du vill antagligen inte veta vad jag skulle vilja göra, men det här är min blogg så jag tänker tala om det ändå. Jag skriver. Hittar på historier. Att få mina böcker publicerade skulle vara fantastiskt. Någon, en journalist, som var snäll nog att läsa en av mina berättelser, tyckte att jag skulle försöka få mina berättelser filmatiserade (eller att de kan bli tv-serier, antagligen). Det skulle kännas underbart.

Men om det inte gick skulle jag gärna jobba i en bokhandel, ett bibliotek, ett museum eller arkiv. Kanske en tidskrift, eller möjligen en dagstidning. Under förutsättning att jag fick skriva en spalt på sista sidan. Myspys. Inget med en deadline som verkligen känns livshotande.

Tyvärr verkar det som om allt världen har att erbjuda är arbete med människor. Inte direkt vad jag skulle vilja göra, men visst, jag kan göra det och jag gör det. Självklart är jag tacksam för varje tillfälle jag kan få att tjäna lite pengar.

Jag menar, jag är inte någon växt. Solsken och vatten kan inte hålla mig vid liv. Solsken? Jo, du minns väl det där vi hade förra året? Vatten, det har vi. Det strömmar ner från himlen varje dag, så om jag kunde leva på bara det, skulle det vara lätt, men så är det ju inte.

Så för att sammanfatta, jag är här och jag gör inte det jag vill göra och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit jag vill. Jag gick väl vilse någonstans.

Jag är kär… Igen. Nej, tyvärr, inte i en kille, som ju hade varit trevligt, men i alla fall… Det här gör mig rätt så glad ändå. Den jag har förälskat mig i är en liten MP3-spelare. iPod Shuffle. Jag försöker inte göra reklam för Apple. Det är inte företaget jag är kär i.

Vad är det nu som är så fantastiskt med just iPod Shuffle? Jo, det ska jag tala om. Jag har en iPod mini som är hur söt som helst. ”Blå” kallar Steve Jobs den, fast jag tycker mer den är lite åt det blågröna hållet, men strunta i det nu. Vad jag försöker säga är att den inte har så väldigt bra batteritid.

Det har däremot min nya lilla älskling iPod Shuffle. Jag köpte den för över en månad sen och då laddade jag den naturligtvis. Men sen dess har den lilla batteriindikatorn lyst grönt hela tiden. Jag lyssnar i genomsnitt kanske femton minuter per dag. Samma gäller minin men den måste jag ladda ca en gång i veckan, oavsett om jag lyssnar eller inte.

Nuförtiden får man vara glad för småsaker… Jag inser att det här inlägget går lite utanför mina vanliga klagoämnen, men jag bara måste få sagt det här. Livet är inte bara gnäll, man kan vara arg också… Oj, just det, ja. Idag var jag faktiskt lite gladare. Kul att det äntligen har visat sig att det där med att vara glad inte bara var något som man ser i filmer eller i reklamen. Det kan faktiskt hända på riktigt också. I mitt liv…

ag älskar dem så mycket att det nästan får mig att gråta. Mina bebisar – mina adopterade bebisar. Varje gång jag ser på Flavio, har jag svårt att låta bli att tänka på att han och hans bror Fidelio egentligen skulle ha varit döda.När min lhasa apsotjej, Fiammetta, var riktigt dålig och behövde opereras, tog vi naturligtvis med henne till veterinären. Där råkade vi höra en gammal kvinna beställa tid för att avliva två kattungar. Det där är något som jag och min familj bara inte står ut med. Om vi var rika som – vilken hjärndöd arvtagerska som helst – skulle vi antagligen rädda tusentals katter och hundar och antagligen andra djur också. Tyvärr är vi inte det. Men de där två, dem kunde vi rädda, så vi gjorde det.

Han är en helt underbar liten kille. Varje gång han ser mig pratar han med mig. Jag menar allvar. Han har en jättegullig röst och han kommer alltid bort till mig och pratar en stund. Precis som andra katter spinner han också, men det är hans jamanden som är unika.

Fiammetta påminner mig om Felicia, som bara fick leva mindre än tre år. En ärftlig defekt. Det krossade mitt hjärta. Jag vet att de här två lhasa apsotjejerna skulle ha blivit bästisar, fast de är helt olika för att vara apso.

Rafael och Orlando påminner mig också om andra, som inte är här hos mig längre. Om jag tänker för mycket på dem, får det mig att gråta eller nära på, så jag försöker att inte göra det.

De inte bara tvingar mig att fortsätta leva, utan också att vara mer eller mindre aktiv, så jag kan ta hand om dem. Mitt liv skulle inte vara som det är nu, utan dem.

Det är klart att man kan säga samma sak om min mamma och syster. Ibland oroar jag mig så mycket för dem att det får mig att gråta, eller nära på.

Nej, det här blir lite för emo. Bäst att sluta. För att sammanfatta: Jag älskar verkligen min familj. Om du nu ville veta det.

Häromdagen läste jag en rätt intressant artikel i Guardian Unlimited, vilket jag antar är webbversionen av Guardian, den engelska tidningen.

Artikeln handlade i alla fall om flickböcker. Författaren skrev om hur hon hade vuxit upp med och identifierat sig med de tuffa pojkflickorna, som t ex George i Femböckerna och – lite udda val, tycker jag – Kitty, detektiven. Nu finns det ju flera barn-och ungdomsdeckarförfattare, men då var det säkert lite ovanligare.

Här finns en massa tänkvärt. Bl a citat av Mark Twain om vad som kännetecknar en hjältinna i en bok. Mycket sarkastiskt men tyvärr sant.

Jag måste bara nämna en sentida ättling till George och Kitty, Lisa Simpson. Själv har jag inte sett så mycket Simpsons (sant), men jag beundrar ändå Lisa. Hon är en stark, självständig tjej som går mot strömmen, trots en massa mothugg. Exakt en sån tjej jag skulle vilja vara. Men nu gällde det ju Kitty och George.

Eftersom det här handlar om Kitty, måste man ju bara nämna Veronica Mars, en Kitty för 2000-talet. Också tuff och självsäker och en skicklig yrkeskvinna, vid arton års ålder.

Jag minns att jag tyckte det var konstigt att inse att min mamma kunde ha växt upp med samma böcker. Nu gjorde hon inte det, kanske av en tillfällighet, men jag gissar också att Kittyböckerna (Nancy Drew) inte översattes så tidigt. Kanske inte Femböckerna heller, även om mamma läste en massa annat av “Edit Blyton”, som barnen då trodde hon hette, här i Sverige.

Jag mindes hur jag läst de här böckerna (inte allihop, men definitivt Femböckerna och Kittyböckerna). Nu brukade jag inte identifiera mig så mycket med tjejerna, utan mest med killarna. Jag kände mig inte som en pojke, men jag märkte ju att de fick de mest spännande äventyren. Jag minns också att jag kände att trots att George försökte se ut som en pojke, vilket jag gärna gjort också, om inte min kroppsbyggnad hade gjort det svårt för mig, så hade hon ingen framtid som pojke. Hur bra hon än var på “tunga” ämnen och dessutom stark och akrobatisk, skulle hon tvingas in i tjejfållan som vuxen.

Men jag visste ju att jag levde i en annan tid och för mig skulle det bli annorlunda (ha, ha). I vilket fall som helst hade jag inget till övers för de prydliga, väluppfostrade små “tjej-tjejerna”. Jag blev förälskad i de gulligaste killarna men samtidigt ville jag vara dem, åtminstone medan jag läste boken.

Fast mest levde jag mig in själva äventyren. Det är ingen tillfällighet att jag nu, som vuxen, betraktar mig som en författare, om än opublicerad. Äventyret/handlingen var viktigare för mig. Fast jag jobbar själv mycket med personskildringarna och dialogen, vilket jag inte minns att Enid Blyton (Femböckerna) eller Carolyn Keene – pseudonym för ett antal anonyma författare till Kittyböckerna – gjorde. “Hon” skrev för övrigt också om andra mysterielösande tjejer, t ex Mary och Lou.

Mysterieböcker/deckare var förresten inte det enda jag läste. Jag bokstavligt slukade böcker. Mest deckare och fantasy, men också hästböcker, hundböcker och mycket annat. Inte så mycket renodlade kärleksromaner, och det har hållit i sig. För det första brukar inte kärlekshistorien intressera mig, den är oftast för mansgrisig för min smak, och för det andra gillar jag nästan aldrig “hjälten”. Där har vi mansgrisen igen.

Jag vill ha en mjuk, blyg, gullig kille, gärna någon som det är synd om. I den deckare som jag “läser” just nu (en ljudbok jag lånat av mamma) beskriver en tjej killen hon för ögonblicket är förälskad i så här: Han är en riktig man, inte en skadeskjuten kråka. Då slog det mig. Jag vill ha en skadeskjuten kråka. Och så vill jag identifiera mig med en tuff, men inte elak tjej.

Är det för mycket begärt?

Hur som helst, jag är glad att jag läste de här böckerna om förhållandevis tuffa, aktiva tjejer. Det har inte ändrat mitt liv i praktiken, men det har definitivt hjälpt till att forma min personlighet. Så nu vet ni det. Det är Georges och Kittys fel att jag är som jag är.

Nu är det snart ingen idé längre, att ha en egen hemsida. Ingen kommer ändå och besöker den.

Först började WebRing att ta betalt. Om man inte betalade, skulle man inte få vara med i fler än ett visst antal ringar (ca 5 – jag var medlem i över 80 och fick ändå bara ströträffar). Dessutom skulle man inte få ha fler egna ringar än tre – jag hade kanske tio.

Det finns lite andra ställen att ha ringar på, och det har jag, fast det hjälper inte. Topplistor är något annat man kan anmäla sig till, men gissa… Nej, inga besökare därifrån heller.

Jag och min syster har gjort egna, personliga hemsidor, plus några större, mer omfattande siter. En av dem får lite fler träffar än de andra, men det är inte särskilt mycket i alla fall.Vi betalar faktiskt för domännamn och webbhotell. Ok, det här gör vi för att vi tycker det är kul och det gör vi ju forfarande, även om vi inte får några besökare. Fast egentligen skulle vi ju kunna leka med våra små hemsidor på våra egna små datorer, inte betala för att ha dem liggande ute för att ingen ska besöka dem.

Man kanske kan invända att då får man väl uppdatera oftare – men det gör jag – bloggen i alla fall, och den ingår i min hemsida. Dessutom, jag ser ingen anledning till att lägga in sex, tjejer mm i sökorden. Det handlar ju inte min hemsida om. Inte heller tillhandahåller jag olagliga filer för nedladdning – inte ens lagliga.

Men vad väntar jag mig egentligen? Folk fattar inte skillnaden mellan hemsida, blogg och profilsida längre. Min syster har gymnasieelever som tror att den lilla symbolen på skrivbordet där det står Internet (alltså en genväg till WEBBLÄSAREN Microsoft Internet Explorer) är samma sak som internet. Va?

Flera av dem säger att de inte kan skicka det eller det för att de inte har någon “data” hemma. Antagligen menar de dator med internetuppkoppling, men kom igen? Detta är ju ändå nästan vuxna elever som läser ämnen med datainriktning.

Här kommer min egen lilla mini-datorskola:

Hemsida – personlig sida som du utformar själv – antingen med hjälp av en editor, eller om du är bra på html-programmering – ett textprogram. Du kan ha en som ligger på ett gratis webbutrymme, t ex det som ingår i din internetuppkoppling (inte alla får ett sådant utrymme, men många) eller t ex på Passagen. Det går också att skaffa webbhotell – vårt kostar t ex bara 100 kronor om året för ett rejält stort utrymme. Domännamnen kostar några hundralappar om året.

Blogg – en sorts onlinedagbok eller något lite kreativare. Den uppdateras oftare än en hemsida.

Profilsida – det är en liten presentationssida du får som medlem i olika community. Du kan lägga ut ett foto och fylla i lite uppgifter om dig själv. Alltihop byggs upp av vissa moduler som ingår. Du kan lägga in olika teman på många ställen, men allting ser ungefär likadant ut för alla.

Min erfarenhet är att en del killar kan all möjlig programmering, speciellt flashanimationer som tynger siterna, men de har ingen aning om vad de ska berätta om. De som ändå har en sida har ofta sitt CV liggande ute. Dessa killar har tydligen inga fritidsintressen. Andra, och dessutom många tjejer, har något att säga, men kan inte så mycket programmering.

Men det spelar inte så stor roll vad man kan. Ingen kommer ändå att besöka din sida, eller lämna ett litet meddelande i gästboken. Ingen vet ju ändå vad en hemsida är.

Alldeles nyss såg jag en film som vi spelade in någon gång i slutet av 90-talet. Johnny Mnemonic, men det har inte så mycket med saken att göra. Först såg jag en snutt av Sen kväll med Luuk – jag menar – det gjorde jag nästan aldrig då, när serien gick. Inte min grej, liksom. Men nu, det lilla jag såg, verkade så – bra. Jämfört med vad som går nu på tv. Och den där låten. Den är så bra. Det tyckte jag till och med då. Men som sagt, det har inget med saken att göra.

Innan min film började gick en reklamsnutt, och – det här är bara helt sanslöst – den var också bättre än det som går nu. Släng dig i väggen, Iprenmannen. Inte för att det var så bra som den reklam jag sett på engelsk tv, men…

Så började filmen från det gamla goda 1990-talet, med fin de siècle-stämningen. Då när vi egentligen tyckte att allt var rätt ok och bara skulle fortsätta bli bättre, så man kunde kosta på sig att se dystopiska framtidsskildringar.

Då insåg jag att jag vill tillbaka. Hjälp, jag vill hoppa av. Framtiden är inte som den var förr. Var är min tidsmaskin?

Jag vill tillbaka till den tiden när jag trots allt hade lite hopp kvar. Då när det fortfarande fanns lite bra framtid att se fram emot. Trodde jag. Men nu är den här. Den fula, nya världen, med koldioxidfotspår och massutrotningar och fler obotliga farsoter än någonsin. Där avgrunden gapar bara ett halvt steg från min smalnande väg.

Om du har hittat min tidsmaskin eller kanske maskhålet jag kan lifta med hem igen, så hör av dig. Jag kan packa fort och sover inte så bra heller. Här sitter jag och väntar.

Det är en sak som jag har undrat över. Jag är med i en massa olika grupper och community runtom på hela nätet, både på svenska och engelska. Ibland är jag aktiv och skriver inlägg i olika diskussioner. Men när jag skrivit mitt inlägg i en tidigare aktiv debatt, då bara slutar den. På något sätt måste det jag har skrivit ta död på diskussionen. Undrar varför. Jag fattar faktiskt inte det.

Kanske är jag bara så otroligt tråkig, eller kanske retar jag folk på något sätt. Ibland känns det faktiskt lite tråkigt. Som ett slag i ansiktet. Men jag ska väl inte ta det personligt. Jag vet ju inte exakt vad orsaken är. Hur som helst, jag och grupper och community – det är visst ingen bra kombination.

Jag läste nyligen en lista över vilka kändisar svenskarna helst vill hångla med. I Aftonbladet var det nog. (Oj, har jag läst något i en kvällstidning? Nej, det måste vara ett misstag. Jo, nu vet jag. Jag sökte på något helt annat och råkade bara hitta den där sidan. Visst, så var det.)

Hur som helst höll jag inte med om de flesta av de där valen så jag kom på att jag skulle skriva min egen lista. Jag fick inte ihop tio stycken, utan bara sex, men här kommer den i alla fall, inte i någon särskild ordning, utom kanske ettan och tvåan.

1. Eagle Eye Cherry
2. Ola Rapace
3. Danny
4. Darin
5. Niclas Wahlgren
6. Niklas Strömstedt

Tänk vilka irrfärder ens hjärna kan ta en med på när man är lite trött… Och eftersom jag sällan är helt pigg kom jag naturligtvis på några internationella, eller snarare amerikanska kändisar jag också gärna skulle hångla med. Samma sak gäller här, de är inte i någon särskild ordning utom kanske de två första.

1. Jonathan Bennett
2. Johnny Depp
3. Enrique Murciano
4. Danny Pino
5. Jason Dohring
6. Jared Leto

Nyligen läste jag en artikel om att hundar skrattar (precis som människor, råttor, chimpanser, orangutanger och mina favoriter – gorillor). Se länken ovan.

Jaha. Jag visste väl det. Ibland brukar min lilla hund fnissa åt mig. En gång försökte jag faktiskt ta i med hårdhandskarna mot henne. Man ska ju tydligen se in i ögonen på hunden och tala allvarligt med den. Så en gång när hon skällde och skällde utan någon anledning som jag kunde förstå, så försökte jag med det. Gissa vad hon gjorde? Hon skakade på huvudet, och jag riktigt såg hur hon fnissade åt mig. Det var som om hon sa “Jaså, var det så viktigt?” Underförstått – “ok, jag fattar, men jag bryr mig inte.”

Nu förstår jag att det var precis som jag trodde. Hon skrattar åt mig. Men det får hon. Hon får faktiskt göra vad hon vill. Eftersom hon är så liten och gullig, och aldrig kommer att växa upp och bli en stor jobbig buse, så kan hon faktiskt få göra precis som hon vill. Ingen ska få säga till mig att en hund måste vara väldresserad. I alla fall inte någon som är liten och ofarlig. Så det så. Hon gör som hon vill och jag gör som hon vill. Det märks väl att vi är lika?